Om jag verkar ovanligt lat i blogg och kommentarer: Nu jobbar vi på att på allvar veva igång enskedebilder.com! 🙂

I början av maj träffades några av oss som gick ut Nytorpsskolans klass 9G anno 1962. (Hur gamla ÄR vi egentligen!?). 45 år senare stötte vi ihop vid ett skoljubileum, och sen dess träffas vi några gånger om året. 2013 upprepade några av oss till och med 1961 års skolresa till Bremen. (Jag bloggade.)

Denna gång var vi nio som träffades över en god middag med mycket prat och skratt. Det var flera som gärna velat komma, men någon bor utomlands, någon var krasslig, andra är mera aktiva pensionärer än jag, och har annat för sig – särskilt kanske så här i början av sommaren. Å andra sidan bilade en av oss frivilligt 1,5 timme enkel resa för att få träffa oss och åka hem igen. Imponerande, tycker jag som bara tog tunnelbanan in till stan.

När vi började prata minnen sa någon omedelbart att han inte minns nåt alls. Så kan jag också känna ibland, så jag svarade att just därför är det bra att skriva ner minnena – fort, innan de försvinner. (Det var faktiskt därför jag började skriva här, på mitt ”externminne”.) Sen nämnde någon ”idrott” – och det var rätt knapp: Hans minnen började genast flöda. Tyvärr är jag fel person att intervjua honom – vet absolut inget om idrott, och är faktiskt inte ens intresserad av att lära mig mer om just det.

Mitt ointresse för idrott kan åtminstone delvis bero på att jag blev så avskräckt under skolgymnastiken, där vi ideligen skulle hoppa över höga plintar och spela basket mot parallellklassens enormt långa, supertuffa tjejer, som var med i SKOLLAGET! Det tyckte jag var jätteläskigt, liten och klen som jag var. Dessutom har jag i efterhand insett att jag kanske inte bara var fysiskt feg: med endast ett välfungerande öga har jag ju ingen avståndsbedömning – och det ska tusan fånga bollar då! Småningom blev jag tuffare och vägrade hoppa. Fast det hade förstås på flera sätt varit bättre om det funnits någon skolgymnastik som passade såna som mig, så att jag hade kunnat behålla den rörelseglädje jag hade som barn, när jag alldeles frivilligt hoppade hopprep, stod på händer, bollade tvåboll och spelade brännboll bakom huset (fast vi egentligen inte fick leka på gräsmattan).

Under middagen mindes alla i munnen på varann. Då blir det knepigt att anteckna, särskilt medan man äter, så det vore ju bra om man kunde få lite input per mejl. Men många verkar ha en hög tröskel mot att ”skriva”.

Jag börjar fundera på varför. Jag förstår självklart att inte alla gillar att ”skriva uppsats”, men bara några korta minnesanteckningar? Fast det kanske har samma orsak som att jag fortfarande vägrar att ha gympa. Eller att hålla föredrag, för den delen: ”På vår tid” skulle eleverna sitta tysta, lyssna, och räcka upp handen när de kunde svara på en fråga. (Det vågade jag inte heller: ”Tänk om det var fel!”) Tills vi plötsligt en dag förväntades hålla föredrag, med gediget innehåll och avspänt framförande, som sedan kritiserades inför hela klassen.

Jag glömmer aldrig när jag skulle jag prata om Dickens, men inte hittat mycket information på bibblan (det här var ju långt före internet). ”Om jag pratar riktigt sakta blir det tillräckligt långt”, tänkte jag desperat – gick på darrande ben fram och hasplade ur mig alltihop på nolltid, troligen ohörbart. Läraromdömet: ”Det här var inget föredrag. Du får göra om det.” Jag skrev ett ”riktigt” föredrag och tillbringade sen varje svensktimme en hel termin i rädsla för att behöva hålla det. Men läraren verkade ha glömt bort det hela. Och det skulle aldrig ha fallit mig in att påminna.

Detsamma inser jag gällde exempelvis simning: Efter (den oerhört olustiga) simundervisningen i fyran var jag helt övertygad om att jag skulle sjunka som en sten så fort jag inte vevade tillräckligt intensivt med armar och ben, och har alltså varit rädd för vatten hela mitt liv. Skulle aldrig våga simma där jag inte bottnar – vilket gör det lite onödigt att överhuvudtaget kunna simma (lite)… Först vid 50 års ålder litade jag så mycket på min nyblivne man att jag vågade mig på att försiktigt försöka flyta – och YESS! Jag sjönk ju inte alls! Tänk om jag fått lära mig det i fyran…

Skriva uppsats älskade jag däremot, skrivböckerna fylldes i rasande fart. Ända tills det började ställas formella krav. Jag klarade dispositionen genom att lämna plats för den överst och fylla i den när jag skrivit färdigt uppsatsen och såg ”vad det blivit”. Det var värre när de ”fria” ämnena blev allt färre och allt tristare. Småningom präglades varje uppsatsskrivning av två mardrömstankar: ”Tänk om jag inte får ihop nåt?” och ”Tänk om jag missuppfattat ämnet?” 😱 Så jag tappade skrivlusten. Ända tills jag bloggade om Bremenresan och fortsatte med att skriva här, där jag får skriva om vad jag vill hur jag vill. Rubriken sätter jag i efterhand, när jag sett ”vad det blivit”. Precis som jag gjorde från början, alltså.

Och när t o m jag tappade skrivlusten kan jag ju förstå dem som från början avskräcktes av röda bockar i kanten och dåligt betyg. Och inte vill skriva alls, nu när det är frivilligt.

För en del verkar tröskeln lägre till att skriva på Facebook. En klassis skrev om vårt ”projekt” direkt efter middagen – och fick omedelbart ett antal intressanta inlägg från andra ”nytorpare”. Så nu ska vi starta en FB-grupp, för att nå dem som finns där. Och framöver planerar vi att samlas i en lokal där vi kan gå igenom sidan och skriva ner det som berättas – kanske spela in snacket? För dem som inte vill skriva.

Det ska bli spännande, det här!