I stugan har vi hittat gamla tidningar – d v s från vår ungdoms sextiotal. Där kan jag, sent omsider, lära mig mycket som jag aldrig lärde mig då. Om jag vill. 

Jag har inte hittat tidningen där jag hade kunnat lära mig hur en kvinna bör gå och stå. Fast hur modeller skulle stå visste alla på den tiden – även småtjejer. Precis som här till höger: Observera särskilt fötternas ställning – för att benen ska se slanka ut. När man satt skulle de hållas tätt ihop,  och något snett.

I den tidning jag har hittat får jag veta mer om hur man ska ta sig från stående ställning till sittande. Inte  så enkelt som det kanske låter. Se bilden ovan, och läs instruktionerna nedan.

Sitt vackert: ”Det är viktigt att balansera ryggraden, så att vi inte blir trötta och ser sura och förgrämda ut över det”. (Det gör alltså inget om man är trött, bara det inte syns.) ”Öva många, många gånger. Efter ett par veckor ska ni märka att det blivit till en naturlig vana att sätta sig och resa sig upp mjukt och graciöst.”

Det framgår inte om man måste sitta kvar på yttersta kanten eller småningom får luta sig mot ryggstödet.

Jag minns plötsligt gamla regler från ”Tonårsboken”(?) och Kerstin Thorvalls ”Boken till dig” (1959). (Båda givetvis bara riktade till flickor, killarna var som dom var – eller nåt.) Flickor skulle aldrig gapflabba, inte heller röra sig häftigt, utan föreställa sig en liten pingla på huvudet som larmade när man blev för livlig. Visst ser man riktigt (den tysta) pinglan på kvinnan som sätter sig så graciöst? Min tänkta pingla borde ha skramlat oavbrutet. När jag råkar se mig i spegeln medan jag pratar viftar jag ofta med allt jag har – på samma sätt som dem jag irriterar mig så på i TV. Den goda nyheten är att mig behöver ingen se på TV.

I ”Nya DV:s ABC för etikett med vett” läser jag om handskar:

”På landet bär man handskar för att skydda sig mot kyla. Men i städerna har man (eller borde ha!) handskar året runt, av hygieniska skäl.

Till en dams klädsel hör att bära handskar, men det kan ju inte vara trevligt för en herre heller att med bara händer ta i dörrhandtag, spårvagnsstroppar och annat som tiotusentals människor hållit i. För sommarbruk finns nu vackra och billiga handskar i nylon eller perlon. Lättvättade, fordrar inte kostsam och ofta för handskarnas utseende förödande kemtvätt.”

I tvättmedelsannonsen framgår att även när yrkeskvinnan(?) tittar in hos grannen för att beundra hennes (givetvis bländvita) tvätt är förstås sommarhandskarna på plats.

Och tjugoåriga prinsessan Margrethe vet förstås precis vad som gäller: hatt, pärlhalsband, handväska och handskar till sommarklänningen. Så blev hon också drottning av Danmark.

Sen kommer den stora frågan: Ska man ta av sig handsken när man hälsar på varann på gatan? Det är så viktigt att etikettspalten ”säger ifrån med stora bokstäver:

”EN DAM TAR ALDRIG AV SIG HANDSKEN FÖR ATT HÄLSA PÅ EN ANNAN DAM!”

Sen tillfogar man att många gör fel. Och just därför är det viktigt att flera (dvs läsarna!) börjar göra rätt. Hmmm – jag som trodde att etikettsregler var till för att alla skulle veta hur man gör rätt, och alltså kunna slappna av i sällskapslivet. 🤔

Precis som när man försökte lära sig engelsk grammatik följer omedelbart en rad undantag till regeln: Om en äldre dam vill hälsa med bar hand tar man av handsken. Och om det ”så är en herre vars bara hand ni ska trycka så tvinga honom inte att ta er hand i en regnvåt handske. Men annars gäller som sagt regeln: en dam tar aldrig av sig handsken för att hälsa!”

Tur att jag inte var vuxen på den tiden (och i de kretsarna), för jag begriper inte ens teoretiskt hur man menar – och då är den regeln ändå så tydlig att man använder versaler för att dunka in den. Tänk då hur de finstilta reglerna ska se ut!

Flera handskregler: ”På bröllop och stora banketter bär damerna långa aftonhandskar, äldre damer korta handskar till långärmad klänning naturligtvis.” (Vet ej om ”naturligtvis” gäller att de äldre damerna  har långa ärmar eller korta handskar – eller bådadera. Och det borde jag veta, för jag är nog en sån numera.) Riktigt långa handskar, som når över armbågen, kallades även operahandskar.

Sen kommer finliret när det gäller aftonhandskar: En dam kan göra entré i långa eleganta handskar och ta av dem vid måltidens början, istället för att ha dem ”uppkorvade vid handleden” medan hon äter. (Det här med uppkorvningen skulle jag inte förstå, om jag inte hos Ribbing läst att det skulle finnas ett sprund med tre knappar på insidan av handleden, så att man kunde knäppa upp handsken och sticka ut handen genom sprundet när man skulle äta. Det är så självklart att man inte förklarar det i spalten.) Efter maten rekommenderas man att ”gå avsides” (varför avsides?) för att ta på sig handskarna igen inför dansen. Till de långa handskarna kan armband bäras utanpå, medan ringarna döljer sig inuti, direkt på fingrarna.

Man skulle helt enkelt(?) se ut som Grace Kelly, som med sina vita handskar, sin ”Kellybag” och de klassiska pärlhalsbanden gjorde mode av den prydliga damens look. Fast: På frågan om hur många män i branschen som Grace hade förfört lär filmregissören Henry Hathaway ha svarat:

Alla! Hon bar visserligen vita handskar, men var inget helgon.