I kampen mot klimathotet måste vi tyvärr kämpa även mot vår egen psykologi, anpassad till det stamtänkande vi behövde för 50 000 år sen. I en artikel undrar psykologen Tor Wennerberg : ”Kan vi utsträcka denna tribalism till att omfatta hela människosläktet?”

Samma fråga ställer sig den amerikanske psykiatern Allen Frances, den man som formulerade kriterierna för bland annat narcissism, diagnosen som många vill ge Trump. Dock inte Frances. I sin bok, ”Twilight of American sanity”, ser han istället Trumps valseger som ett symtom på en allmänmänsklig brist på rationalitet och långsiktighet:

”Trump is bad, not mad.”
Och den verkliga frågan är hur vi som land kunnat välja honom till vår ledare.

Vi lever på ett sätt som inte är hållbart, och vi har stora svårigheter att ta in och reagera rationellt på de akuta existentiella hot vi som art står inför. Frances skriver att vi iscensätter ”the tragedy of the commons” (allmänningens dilemma/tragedi) – nu i global skala, och på sätt som hotar att göra slut på den mänskliga civilisationen. Fast de flesta av oss vet bättre.

”Allmänningens tragedi” kallas det när långsiktigt samarbete är rationellt och den bästa lösningen för alla, men var och en på kort sikt kan gynna egna intressen genom att INTE samarbeta – och gör det.

Det är det agerandet som nu resulterar i ett överutnyttjandet av resurser, vilket gör oss alla till förlorare på sikt, när systemet till slut kollapsar. Global uppvärmning, resursuttömning, risk för kärnvapenkrig gör att vi nu, för första gången i vår arts historia, ställs inför uppgiften att lösa allmänningens tragedi på global nivå.

Frågan är vilka psykologiska förutsättningar vi har att klara det?

Människan har två tankesystem, ett snabbt och ett eftertänksamt: Det snabba tänkande är urgammalt och har hjälpt oss att överleva i årmiljoner, när livet präglades av en daglig kamp för överlevnad, och det gällde att agera snabbt (och kortsiktigt) för att säkra sin egen och den egna gruppens överlevnad. Om resurser då inte konsumerades direkt kunde de förfaras.

Småningom utvecklade vi även ett långsamt tänkande, som gör att vi på ett medvetet sätt kan reflektera över olika handlingsalternativ, och välja det som vi bedömer blir bäst på längre sikt.

Men fortfarande är det vårt urgamla, snabba och känslomässiga tänkande som dominerar. Med det löser vi de flesta vardagliga problem på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, i allmänhet utan att behöva tänka efter. Det långsamma tänkandet använder vi ofta till att i efterhand rationalisera de beslut vi egentligen redan fattat.

När vår rädsla aktiveras slås allt förnuftigt tänkande ut. Vårt snabba tänkande är fenomenalt på att reagera på omedelbara, kortsiktiga faror, men har svårt att hantera långsiktiga hot, även dem som vårt långsamma tänkande fullt ut inser.

Till skillnad från djuren vet människan att hon en dag ska dö, men inför den insikten ryggar det snabba tänkandet instinktivt tillbaka. Sånt kan bara det långsamma tänkandet hantera.

Men inom oss har vi alla en blandning av schimpansens själviskhet och biets osjälviska inriktning på gruppens bästa. Vårt urgamla, intuitiva tänkande är inte bara egennyttigt. Det utvecklades under många år till att också innefatta starka osjälviska, generösa och samarbetsinriktade impulser och drivkrafter.

Begränsningen är att vår osjälviskhet och generositet tenderar att förbehållas vår egen grupp – familjen, släkten, byn. När vi människor känner oss hotade och utsatta tyr vi oss till vår egen grupp, och stärker vår sammanhållning genom att nedvärdera andra grupper. Det har varit vårt främsta skydd mot livets faror, men i vår moderna värld har det blivit vårt dödligaste instinktiva bagage.

Samtidigt innebär det möjligheter. Det är tribalismen som bär upp vår enastående förmåga att samarbeta i stora grupper, och var gränsen går för vilka vi definierar som tillhörande vår egen grupp är inte något en gång för alla givet.

Det finns i princip ingenting som hindrar oss från att lära oss att betrakta hela mänskligheten som vår ”in-grupp”.

En spännande tanke.

När jag läser omdömen om Frances bok hittar jag en ofrivillig illustration av  problematiken.

En kommenterar: ”Så alla ni som ger det här dravlet högt betyg, håller ni med författaren om att ni är dysfunktionella. Jag vet att jag inte är det, så varför skulle jag läsa nåt sånt här?”

Så mycket för människans vilja att reflektera och utvecklas. 😕

En annan person svarar: ”Nationell galenskap har inträffat tidigare, ex vis i Tyskland på trettiotalet. USA har alltid varit i krig med sig själv, och konflikter kan vara bra för att skapa en dynamik och utveckling. Men nu är konfliktnivån högre än nånsin förr, beroende på flera underliggande problem som samtidigt aktualiseras. Trump är ett symptom, inte en orsak.

Jag ser fram emot att läsa boken, och det borde du också göra.”