Jag minns så väl hur roligt det var när mamma och jag på femtiotalet cyklade ner till bibblan i Enskede. Vi gillade båda att läsa även oplanerat: knalla runt bland hyllorna, greppa en bok här och där och provläsa, ibland upptäcka något helt nytt. Fast mamma läste inte dagtid – inte ens som pensionär, tror jag. Då skulle man göra nytta. Själv hängiver jag mig efter pensionen ganska skamlöst åt det stora läs- och skrivintresse, som vi hade gemensamt.

Jag visste att mamma intresserat läste Årstafruns dagbok, även om jag aldrig riktigt förstod varför. Fast vi bodde förstås ganska nära Årsta Gård, mammas tvillingbror t o m i själva Årsta. När jag nu, liksom många andra, på gamla dar blivit hembygdsintresserad (se Enskedebilder.com), lånade jag (numera på Stadsbiblioteket), ”Årstafruns dolda dagböcker” av Kristina Ekero Eriksson.

Den kom ut 2010 och bygger på ALLA dagböckerna, inte bara det urval som Eriksson skriver att ”tre kunniga folklivsforskare iklädda kavaj och fluga” gjorde för 70 år sen, och som verkar ha hoppat över sånt som nog ansågs vara moraliskt känsligt. Det var det urvalet som 1946–53 publicerades som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″, och som Lars Widding hade som underlag för sina böcker om Årstafrun.

Märta Helena Reenstierna levde 1753-1841. Tjugoett år gammal kom hon till Årsta Gård, nygift med dubbelt så gamle ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som just tagit lån för att kunna köpa gården. Platsen har, enligt vissa, varit bebyggd sedan 1100-talet, och enligt traditionen ska gården ha ägts av Birger jarl på 1200-talet och sedan av hans barnbarn Hertig Valdemar. Som störst sträckte sig dess ägor – om än inte sammanhängande – från Hägersten till Älgö och Neglinge i Saltsjöbaden.

Ända fram till slutet av 1800-talet var det en riktigt stor gård. På Årstafruns tid fanns här bortemot 40 invånare om man räknar pigor, drängar, dränghustrur, drängarnas barn, brännmästarens folk, rättaren och hans familj och mjölnaren med fru och barn. Vid behov tog man dessutom in extrapersonal, exempelvis de vandrande dalkullorna.

Även det fasta tjänstefolket anställdes för ett år i taget, sen blev det omförhandling. Annars verkar det mer ha fungerat som en gammaldags familj än ett anställningsförhållande – fast med båda parters rättigheter och skyldigheter noggrant reglerade i ”lagen”, dvs Tjänstehjonsstadgan.

Enligt denna skulle husbondfolket ge sina underlydande andlig vägledning och visst materiellt stöd. Pigorna bodde i pigkammare och förväntades vara kyska medan drängarna bodde i separata hus och kunde ha fru och barn. När de gifte sig ställde herrskapet till med bröllop och blev ofta faddrar till barnen – Märta Helena själv hann bli gudmor åt 76 barn! Även begravning fick man hjälp med, liksom läkare och medicin (fast ibland drogs det från lönen). Efter lång och trogen tjänst kunde man få bo kvar även när man inte längre orkade göra så mycket nytta – mat fanns ju på gården, även om det kunde vara ont om pengar.

Fram till 1858 fick husbonden enligt lagen aga både hustru, barn och underlydande, dock med måtta – ”som uppstudsigheten fordrar”. Det fick alltså inte leda till att den olydige blev vanlytt eller ”lemmalös”, även om ryttmästaren vid minst ett tillfälle slog så hårt att hans käpp gick av.

För tjänstefolket gällde ända fram till 1926 att ”Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, lydigt, nyktert och sedligt”. Fast på Årsta verkade det vara lite si och så med den saken: Märta Helena lagade ofta över hur hon måste tampas med sturska och försupna drängar samt otuktiga pigor (varav en del också söp). En ovanligt attraktiv piga lyckades få alla män på sin sida, även sonen och ryttmästaren själv, och då stod sig frun slätt, för mannen  var ändå överst i rangordningen.

På Årsta gård levde Märta Helena till sin död vid 87 års ålder, de sista 29 åren ensam med dem hon ibland kallade ”det infama tjänstepacket”. Sju av hennes åtta barn dog redan som små, i ”strypsjuka (difteri), rödsot (dysenteri) och hjärtsprång” Den överlevande sonen var 32 år när han ett år efter sin fars död gick ner sig på isen efter ett krogbesök.

Frun styrde och ställde på gården, kunde själv både slakta gås, sätta degar och stoppa korv samt spinna, nysta och väva. När maken åldrades fick hon även ta allt större ansvar för gårdens affärer.

Mest känd är hon ändå för dagboken, som hon skrev i så gott som dagligen under åren 1793 – 1839, då hon hunnit bli nästan blind. Där sammanfattar hon sitt liv:

Vad jag ägt och förlorat! Allt.

Eriksson har alltså läst alla dagboksanteckningar, sammanlagt 5000 maskinskrivna A4-sidor. Och upptäckt att man i det tidigare publicerade urvalet framför allt verkar ha hoppat över sånt som nog ansågs vara moraliskt känsligt, speciellt rörande sonen Hans Abraham och hans relation till sin mor och gårdens ”liderliga pigor”, som hon kallade dem. I den här boken ligger tonvikten inte vid de dagliga göromålen utan vid Märta Helenas förhållande till alla de människor som stod henne nära. Precis sånt som jag gillar, alltså.

Till skillnad från sin äldre man älskade Märta Helena att arrangera och besöka stora fester med mycket mat och dryck, kortspel, sång och dans. Hon trivdes inte så bra i de finare salongerna, utan ville ha en lättsam stämning – och gärna själv vara i medelpunkten.

Carl Michael Bellman var en välkommen gäst, bland annat på det stora årliga slåtterölet, som hölls på Sjöängen och kunde samla ett åttiotal gäster, hälften tillhörande ”det andra departementet” (dvs tjänstefolk, musiker och ungar), hälften fint folk från Stockholms övre borgerskap, som anlände med häst och vagn över flytbron mellan Hornstull och Liljeholmen.

Här bjöds på allt vad huset förmådde. Herrskapet åt middag och supé i en särskilt byggd ”lövsal”, medan gårdsfolket fick äta vid långbord ute i det fria. Spelemän spelade, och vid festens höjdpunkt sköt man salut med 8 kanoner och 200 hemtillverkade patroner. Nere vid Årstavikens strand brann tre eldar, så det både syntes och hördes över hela Stockholm att man hade kalas på Årsta.

Även vid namnsdagar sköt man salut, de firades nämligen mer än både julaftnar och födelsedagar. Märta Helena firade inte Märtadagen, eftersom ett av barnen dött den dagen, men ”Helena” firades ordentligt, även om hon på äldre dagar verkade tycka att det mest var jobbigt med sällskapsliv.

Märta Helena älskade också att göra långa nöjesutflykter, ofta till de kungliga slotten och platser som Carlberg och Haga.

Drottningholm och Djurgården hörde till hennes absolut favoriter. Ibland lyckades hon få se en skymt av kungafamiljen där. Två gånger åkte hon ända till Svartsjö slott på Färingsö . Hon reste dock aldrig längre än till Uppsala och när hon fått höra av sin syster att några släktingar och bekanta skulle resa runt i Skåne, kommenterar hon: ”Gud bevars från sådant Landtstrykeri som de hvart år hålla!!”

Till vardags åkte Märta Helena in till stan flera gånger i veckan, ibland två gånger samma dag, för att uträtta ärenden och göra visiter. Då var det viktigt att låta sig beundras för sitt vackra ekipage. Den allra finaste av alla Årstas vagnar hade ryttmästaren köpt på auktion åt sin hustru, och den hade dörrarna prydda med det Reenstiernska vapnet intill Märta Helenas gyllene namnchiffer.

Men det var mödosamt att resa på de dåliga vägarna, som ofta var leriga eller snöslaskiga. Och på Stockholms kullerstenar var det inte så mycket bättre: ”Schäsen skakade mig öm och bullrade på gatan som åskan.” För att ge lite stöd gjordes dynorna extra mjuka, så att man kunde sjunka ner i dem ända till midjan. Ändå lär en äldre sjuklig dam ha bett att få mjölnaren med sig i vagnen som stötdämpare. Inte sällan var kusken full, i värsta fall så att han ställde till en olycka, och vagnarna verkar ofta ha gått sönder.

Så fort man skulle in till stan måste man dessutom ta sig förbi den besvärliga tullen vid Hornstull eller Skanstull, där man ibland fick vänta länge, och ”tullsnokarna” kunde vara både onyktra och uppkäftiga.

Märta Helena var nyfiken på nymodigheter och klättrade exempelvis upp i Götiska tornet vid Drottningholms slott för att se den optiska telegrafen – och passa på att klottra sitt namn på insidan av koppartaket. Med telegrafen kunde man sända meddelanden ända till Stockholms slott, via en telegrafist i Traneberg.

Hon gick gärna på teater och cirkus samt bevittnade avrättningar, vilket var ett populärt nöje på den tiden. Hon var även en av dem som beskådade ”Konung Carl den 13des Lik”. Det var så många som ville titta på honom att man stängt rummet när hon kom tillbaka för en andra titt.

Särskilt i samband med utflykterna hade man ofta picknick, och Märta Helena kunde även sitta utomhus och läsa, i sin älskade trädgård eller i gräset. För vid sidan av bjudningar var hennes vanligaste fritidssyssla att läsa böcker, mest populärlitteratur. Med åren blev böcker och trädgård allt viktigare för henne, och mot slutet såg hon läsning som sitt enda nöje, tillsammans med sina växter inne i huset och ute i trädgården.

Och så skrev hon alltså dagbok i nästan ett halvt sekel.

Tills det inte längre gick. Mot slutet skriver hon:

”Uti mina böcker och skrifter har jag alltid från barndomen det högsta nöje – nu hindrades mig detta nöje då mina ögon, särdeles det högra ej mer kunde upplysas.”

Länge kämpade Årstafrun med förstoringsglasen, men till slut fick hon ge upp. Den sista anteckningen är nästan oläslig, och hon kunde inte heller som tidigare roa sig med att läsa om och minnas svunna tider. Och här sitter jag nu och läser hennes dagbok, delvis med förstoringsglaset jag skaffade under förra sommarens tillfälliga blindhet.

Fast nu är Märta Helena aktiv igen. Jag hittade just Årstafruns Facebook-grupp, och där skriver hon fortfarande varje dag, om än via ombud. I gengäld finns där även bilder, kommentarer och förklaringar av pålästa fans. Hon fick alltså sista ordet.

Det tog dock hundra år innan hon fick riktig kontakt med eftervärlden, och då var det av en slump.

Fortsättning följer…