När Årstafrun Märta Helena Reenstierna 1743 – 1839 skrev sin dagbok riktade hon sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och hon verkar ha räknat med att böckerna skulle bli lästa av eftervärlden, så att alla fick veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. 

Och det blev med åren  många, inte bara tjänstefolk. Hon beskrev i målande ordalag även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Åtminstone numera får hon stå oemotsagd, eftersom vi inte har tillgång till någon annans dagbok.

Och det var nära att vi inte hade denna heller.

I Årstafruns moderna dagbok, på Facebook, läser jag att dagböckerna fram till våra dagar följt hennes närmaste arvingar, prydligt förvarade i ett schatull.

Märta Helenas brorsdotterson, överste J. H. Lemke, hade planer på att publicera ett urval, och hennes brorsons dotterdotter, Lie Wistrand, berättade i Personhistorisk tidskrift 1907 om 1794 års slåtterfest med Bellman som sångare.

Men det skulle ta 100 år innan dagboken blev känd utanför den närmaste släkten, och då med hjälp av vännen Bellman.

Någon gång på trettiotalet läste nämligen Lie Wistrand en tidningsartikel om Bellman, där hon hittade ett fel. Från dagboken visste hon att Bellman en viss dag varit på slåtteröl på Årsta och ingen annanstans. Hon skrev en insändare om detta och kom i kontakt med forskare på Nordiska museet, vilket småningom ledde till att de fick dagboken i gåva. Arbetslösa arkivarbetare var sedan i flera år sysselsatta med att skriva ut vad som totalt blev 5000 maskinskrivna foliosidor (29 x 40 cm) – inbundna 18 foliovolymer.

Ett urval publicerades 1946–53 som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″. Det var den som Lars Widding på sextiotalet hade som underlag för sina böcker om Årstafrun. Och 2010 skrev Kristina Ekero Eriksson ”Årstafruns dolda dagböcker”, som bygger på hela materialet, även det tidigare ”bortcensurerade”.

Tänk vilken tur att ingen under mellantiden ”dö-städat” bland gamla papper!

Trots att Årstafrun alltså småningom blivit allmänt känd fanns tills nyligen inte en enda bild av henne, utom Pehr Estenbergs Årstatavla från 1798, där man bara ser henne snett bakifrån. Ovan fotograferad ur ”Årstafruns dolda dagböcker”.

Tavlan visar hertig Fredrik Adolf på väg över Årstaviken till slåtterkalaset på Årsta på Fredriksdagen 18 juli. Han har sällskap i båten av ryttmästare von Schnell och på stranden väntar dennes hustru med blomsterkrans i håret. Nertill till vänster skymtar sonen Hans Abraham plockande blommor i gräset. Till höger har konstnären lagt till ett monument över Birger Jarl, som enligt traditionen ska ha ägt och bott på Årsta.

Konstnären skänkte tavlan till Märta Helena, som hängde upp den i Röda gemaket och stolt förevisade den för beundrande gäster – tills Estenberg efter ett antal år tog tillbaka den. Den gången kan man förstå Märta Helenas ilska och att hon kallade honom bedragare.

Från dagboken visste man att hon avporträtterats och att det troligen rörde sig om en miniatyr. Widding undrar i sin bok från sextiotalet vart bilden tog vägen och SvD inleder en stor tidningsartikel från 1983 med rubriken ”Dramatik, väder och brännvinsrecept” med frågan om någon läsare vet var miniatyren finns.

I artikeln berättar TT-journalisten Lillemor Holmberg, som blivit helt förtrollad av dagböckerna, om hur hon inrett sitt hem i ett kulturhus på Söder med 1700-talsmöbler, och där tagit emot tusentals gäster för uppläsning ur dagböckerna. Med egna medel hade hon nu gjort en 40 minuters spelfilm om Årstafrun, som enligt senare tidningsklipp visades åtminstone på Nordiska museet och Brännkyrka församlingshus. Men något porträtt. av frun har inte heller hon lyckats hitta

Det var först 2008 som porträttet dök upp, liksom dagboken av en slump. Per Falck, tidigare intendent på Nordiska museet, såg hos en vän en ring med inskription och porträtt av en okänd person. Strax efteråt råkade han i Årstafruns dagbok läsa om hur hon suttit modell för ett miniatyrporträtt som monterats på en ring.

Han ringde sin vän och fick reda på att inskriptionen stämde med Årstafruns initialer. Ringen skulle just ut på auktion med utropspris 10 000 kronor, men nu sköts försäljningen upp. När historien kollats gick priset upp till 80 000.

Efter en insamling hamnade ringen på Nordiska museet, på vars hemsida man nu kan läsa historien om Årstafrun och hennes egen berättelse om hur porträttet kom till. Målaren var ”Capitaine mecanicus Rönngren” och museet förtydligar: ”Före kamerans tidevarv var det nära nog nödvändigt för en officer att kunna teckna. Det kunde gälla att avbilda terrängavsnitt eller befästningsanläggningar.” Eller, som i det här fallet, att måla miniatyrer.

När Märta Helena dog hade hon inga överlevande barn och barnbarn. Åtminstone inte officiellt.

Sju av hennes åtta barn avled tidigt av olika sjukdomar: ”strypsjuka (difteri), rödsot (dysenteri) och hjärtsprång”. Flera gånger klättrade Märta Helena på en stege ner till sina barn i familjegraven under kyrkgolvet och beskrev efteråt i dagboken kistornas gradvisa sönderfall. En son, Hans Abraham, levde till vuxen ålder. Han blev en riktig slarver som varit nära döden flera gånger innan han på väg hem från ett besök på krogen Grönbrink gick ner sig på isen 32 år gammal.

Efter diverse skandaler hade han tvingats ta avsked som officer. Hemma på gården kunde han göra sig nyttig, men han var opålitlig, söp och stal och skuldsatte sig. I 30 år betalade Märta Helena av på hans stora skuld, även efter det att både han och hans far var döda. I boken ser man moderns ständiga oro över det enda överlevande barnet och hennes förtvivlade försök att i alla lägen försöka skydda honom.

Kanske var hans på olika sätt slarviga liv åtminstone delvis en trotsig reaktion på överbeskyddande föräldrar? Mot slutet hade han olika krämpor, han var glömsk och hans sätt förändrades så att han blev aggressiv, speciellt mot sin mor. I ”Årstafruns dolda dagböcker” funderar författaren om det kunde bero på alkoholism. Eller kanske syfilis? Smittokällor saknades inte och syfilis var inte ovanligt vid den här tiden. Det drabbade både hög och låg och man hade inget botemedel – även om man försökte med kvicksilver.

Vid den här tiden hade patienterna ofta väsentligt större chans att överleva om de inte behandlades alls. Det kan man förstå om man ser hur läkarna försökte bota allvarligt sjuka: med kräkmedel och lavemang samt laxerande och urindrivande medel. ”Spansk fluga” var en pulvriserad insekt som fästes på huden och frätte sönder den så att en varfylld blåsa bildades. När den tömdes hoppades man att sjukdomen skulle försvinna.

Mycket ofta använde man olika metoder för att tappa blod: man skar upp blodkärlen och lät det rinna, eller så fick blodiglar suga där det onda satt, oavsett om man hade infektion i ett sår, tandvärk eller hemmorojder. Märta Helana själv åderlät sig i förebyggande syfte, alltså för att undvika sjukdomar.

Anledningen till de plågsamma behandlingarna var att man trodde att de flesta sjukdomar berodde på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul galla och svart galla. Genom åderlåtning blev man av med överskottet på någon av vätskorna. Alltså borde det hjälpa mot det mesta: astma, cancer, spetälska, tuberkulos, hjärnblödning, pest, herpes, sinnessjuka, gikt, förstoppning…

Även sedan man släppt teorin om de fyra kroppsvätskorna fortsatte man att åderlåta, kanske i brist på andra kända botemedel. När patienten svimmade av blodförlust var läkaren nöjd. George Washington lär 1799 ha dött när han efter en halsinfektion tappats på minst 3,75 liter blod, alltså drygt 60 procent av den totala mängden i kroppen.

De sista fyrtio åren levde Märta Helena alltså ensam på Årsta, bitter över att alla gått förlorade för henne, men det hade inte behövt vara så. Hon hade faktiskt ett barnbarn, pojken Abraham Johan, som Hans Abraham 1799 fått tillsammans med en av huspigorna. Att det verkligen var Hans Abraham som var far till pojken var det ingen som förnekade, men familjen med Märta Helena i spetsen gjorde allt för att hålla honom ifrån sig.

Pigornas enligt Tjänstehjonsstadgan föreskrivna kyskhet gav inte Märta Helena mycket för, utan kunde kalla dem ”liderliga löphoror” som gick på ”horbaler”. Sonen hade hon tidigare överraskat i intima situationer med olika pigor, som hon då strängt förmanat och ibland avskedat. Om hon förmanat även sonen framgår inte. Ändå visste hon att han i stan hade umgåtts med ”kvinnor av det yppersta slaget”.

Vi kan inte veta om modern till hans såvitt vi vet ende son, den tio år äldre huspigan Christina Lindberg, var trakterad av hans intresse eller bara hjälplöst utlämnad, men Årstafrun hade sin åsikt klar: Hon kallade henne folkilskna människan, tjuvkona, surbent, tjocklunsig, förhatelig, argsint och liderlig. Ryttmästaren betalade fyra riksdaler om året för sin sonson, men varje gång modern skulle hämta pengarna exploderade Årstafrun av ilska: ”Den högst infama skökan Stina kom hit och fick penningar samt kläder. Hela min blodmassa kommer i de sorgeligaste häftigaste skakningar då jag får se denna detestabla varelse”. Ännu ilsknare blev hon när pigan ibland ”ändock mer begärt”. (Än fyra riksdaler årligen, alltså.)

När pojken var 12 år gifte hans mor sig med Erik Lundqvist. Årstafrun berättar det inte, men enligt domstolsprotokoll träffades 1812 en ”vänlig förening” mellan pojkens far och styvfar om ”uppfostringshjälp”, antagligen för att sonen då var gammal nog att lära sig ett yrke.

Enligt Stockholmskällan levde Abraham Johan Lundqvist en stor del av sitt liv som vagnmakargesäll i trakten kring Hötorget. 42 år gammal gifte han sig med åtta år yngre Sara Catharina Sundin, men de fick aldrig några barn.

Han levde sina sista år som hjulmakaregesäll vid artilleriregementet på Ladugårdslandet (nuv. Östermalm) och dog 50 år gammal av lunginflammation. Dödsboet hade tillgångar på 70 riksdaler banko och skulder på 82 riksdaler banko. Han var alltså utfattig.

Tänk om hans farmor hade intresserat sig för sin sonson, kanske tagit honom till sig och sluppit sitta ensam i sitt stora hus. Om han haft bättre förutsättningar att gifta sig tidigare hade han kunnat skaffa barn, så att Märta Helena kunnat omge sig av barnbarn och lämna bröstarvingar efter sig?

Men den tanken slog nog aldrig Märta Helena. Så gjorde man inte på den tiden. Sorgligt nog.