Om demokratins 95-åriga förkämpar

Jag läser att 95-åriga förintelseöverlevande Hédi Fried blir allt oroligare över utvecklingen i Sverige. Jag skrev om henne strax efter valet.  Då sa hon så här:

Före riksdagsvalet bjöd hon in svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem, och nu är hon särskilt besviken på moderatledaren, som hon tycker svek sitt löfte från den gången. Till DNs Wolodarski skrev Hédi:

”Nu vill jag berätta att jag tidigare imorse fick mitt första sms:
Åk tillbaka till det land du kom från, och lägg dig inte i svensk politik.”

Wolodarski fortsätter: Så länge Hédi Fried begränsade sig till att tala om sina upplevelser under Förintelsen betraktades hon som harmlös. När hon däremot började använda historien för att belysa de farliga stämningarna i vår tid, då blev hon besvärlig. Då fick hon till och med höra att hon ”hänsynslöst” utnyttjas som ”bulvan” i debatten.

Jag har inte intrycket att Hédi Fried går att utnyttja på det sättet – och jag kan garantera att den 95-årige förintelseöverlevande vi själva känner är fullständigt omanipulerbar. Walter Frankenstein började jobba som oavlönad fritidsledare för tysk skolungdom omedelbart efter kriget, trots att många judar (helt begripligt) inte ville ha något mer med tyskar att göra. Men Walter såg i den unga generationen en möjlighet att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Det jobbar han fortfarande på – som jag skrivit tidigare: Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Eftersom Walter är nästan blind försöker vi hjälpa honom med hans papper, och första gången vi träffades fick jag läsa upp ett långt brev på byråkrattyska om villkoren för ett bidrag till en studieresa till koncentrationslägret Auschwitz. Och nyligen visade han stolt upp ett album han fått av skolklassen som hade åkt dit, tagit kort med varsin engångskamera och gjort ett album där var och en valde den bild som berört mest och berättade varför.

Walter har nu återtagit sitt tyska medborgarskap för att kunna rösta både i Sverige och Tyskland. ”Jag har bara en enda röst, men den vill jag använda mot högerpopulistiska AfD. För de demokratiska partierna har alltid haft svårare att aktivera sina väljare än de högerpopulistiska. Och det utnyttjas av de icke-demokratiska.” 

Liksom Hédi blir han också alltmera bekymrad över Sverige: ”I Tyskland är man mera på sin vakt, eftersom man sett hur det kan gå. I Sverige verkar man tyvärr vara mera – naiv.”

”Om alla börjar tänka själva kan de aldrig falla för en sån som Hitler igen” brukar Walter säga, och den här tröjan hänger hemma hos honom. Den fick han inför en föreläsning för skolbarn och drog genast på den. När han dök upp ur halsringningen hade hela klassen öppnat sina jackor: Alla hade likadana tröjor.

Men kan man verkligen säga att det vi ser är en upprepning av Tysklands 30-tal? Och blev inte Hitler vald i demokratiska val? När jag fräschar upp mina historiska kunskaper blir likheterna tydligare än jag mindes:

I början av 1920-talet betraktades Hitler allmänt som en obetydlig politiker med verklighetsfrämmande drömmar. 1923 dömdes han efter ett misslyckat kuppförsök till fem års fängelse, men behövde bara sitta av nio månader. Då skrev han sin bok Mein Kampf, där det framgår precis vilka planer han hade för Tyskland. Tyvärr orkade inte många läsa den. 1928 fick nazisterna 2,6 procent av rösterna i riksdagsvalet och var fortfarande inte något parti som anständiga människor tog på allvar.

Efter börskraschen 1929 kom 30-talets stora depression, 1932 var arbetslösheten i Tyskland nästan 40 procent, och allt fler sökte sig till ytterlighetspartier på höger- och vänsterkanten. Men det stora problemet var mittenpartiernas kollaps. De klarade inte av att enas och bjuda ett samlat motstånd mot de extrema, och riksdagen blev allt mer handlingsförlamad. Delar av det tyska storkapitalet började stötta nazisterna för att hejda kommunisterna, som man såg som ett större hot.

Sen gick det fort: Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler på förslag från de konservativa, som trodde att de skulle kunna kontrollera nazisterna. Den 24 mars 1933 godkände den tyska riksdagen en ”Ermächtigungsgesetz”, som gav regeringen, ledd av den nytillträdde Adolf Hitler och hans parti, diktatorisk makt – allt för att hindra en kommunistisk revolution. Därmed hade de demokratiska rättigheterna upphävts och den 14 juli 1933 förbjöds alla andra partier och all politisk aktivitet. Endast nazismen fanns kvar.

Året därpå dog president Hindenburg och Hitler blev även president. Därmed var han den tyska militärens högsta befälhavare, och alla landets soldater svor därefter en personlig trohetsed till Hitler och lovade att lyda alla hans befallningar. Alla förutsättningar fanns för det krig som Hitler såg som ”den bästa uppfostran för den tyska ungdomen”.

Nu försöker vi ta reda på hur Walter skulle kunna få datorhjälp. Hans syn räcker inte till för att använda ett tangentbord, men det finns ju röststyrning, så vi testar Google assistenten och Talkback på en surfplatta. Han ska enkelt (och utan att bli ruinerad) kunna googla fram info och få sökresultat upplästa, lyssna på ex vis sina egna intervjuer, skicka o ta emot mejl, etc. På hans äldreboende finns WiFi, men det verkar som om de boende måste köpa eget abonnemang. Vi hittar ingen bra sammanställning över datorhjälpmedel för synskadade och har ännu inte fått svar från Syncentralen. Men vi fortsätter att försöka underlätta 95-åringens ovärderliga arbete.

För den som vill läsa mer om Walter har jag skrivit även om ”Den mäktiga kraften i goda samtal: Walter Frankenstein”  och och min man Ingemar samlar sina texter på Walterstories.

6 reaktioner på ”Om demokratins 95-åriga förkämpar

  1. Jag röstar inte på SD men att jämföra dem med Hitler tycker jag är överdrivet. Med det inte sagt att dom är ett bra alternativet Sverige.

    Gilla

      1. Sverige är inte ett land i totalt sönderfall. Då är det svårare att sätta de demokratiska reglerna ur spel. Vi har inte heller hotet om kommunism över oss så att SD blir ett vettigt alternativ i sammanhanget. Och även om dom skulle bli mer viktiga är deras åsikter mer ljust beige än bruna.

        Gilla

    1. Tack för länken till en intressant artikel, jag hoppas förstås att vi har tillräckligt stabila demokratier. Men sen tittar jag på USA, som enligt Utrikespolitiska institutet länge setts som ett demokratiskt föredöme, men: ”Förtroendet för de demokratiska institutionerna har dock urholkats på senare år.” (Trump).
      (https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/nordamerika/usa/demokrati-och-rattigheter/)

      Jag följde valets lugnande besked: 1) Aldrig att Trump blir vald! Det blev han. 2) Han kommer ju inte att agera så galet när han är president, det är bara kampanjsnack! Han blir allt värre. 3) USAs demokratiska institutioner håller honom i schack. Njaa, det går väl sådär…
      Fortsätter att hoppas på det bästa, förberedd på det värsta.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.