Vi har haft hälsoproblem i familjen och här kommer en riktig solskenshistoria om hur bra vården KAN fungera.

Vid sämsta möjliga tidpunkt – vi hade just åkt till stugan för att fira jul och nyår – ringde min man  (äntligen) Vårdguiden om sina lite diffusa magbesvär. De rekommenderade honom att genast vända sig till vårdcentralen: Om han inte snarast fick komma till den närmaste borde vi åka hem till ”vår egen”.

Han fick omgående en tid på plats, där man gjorde en första undersökning och skrev remiss till vårdcentralen hemma i Stockholm. Med sjuksköterskan där kom han överens om att han skulle få en läkartid i januari, alltså direkt efter helgerna. Men läkaren som fått remissen ringde upp och tyckte inte han borde vänta så länge. Vi åkte hem, han träffade läkaren dagen före julafton(!), blev undersökt och fick remiss till specialkliniker – för säkerhets skull två stycken, så att han trots alla helger skulle kunna få sin undersökning så snart som möjligt.

Han fick med sig telefonnummer till kontaktsköterska samt ett informationsblad om att detta ingick i en nationell satsning på att korta köerna i cancervården: ”standardiserat vårdförlopp”.

Enligt 1177:

”Vården strävar efter att undersökningarna ska göras i samma ordning och gå så fort som möjligt oavsett vem du är eller var du bor.”

Det låter ju bra, och det var det också. Läkaren lovade att höra av sig den 9 januari, för att kolla hur det gått med remissen. Då hade min man redan (den 7) fått göra den koloskopi som visade cancer plus en polyp man genast tog bort. Sen väntade operation.

Ända fram till operationen fortsatte det på samma sätt, med förberedelser och undersökningar på löpande band. Vi fick gott om muntlig och skriftlig information samt kontaktuppgifter om flera frågor skulle dyka upp. Småningom hade vi en genomgång med kontaktsköterskan och kirurgen, som kändes kunnig och ärlig. Han talade om att det såg bra ut, och man räknade med att kunna använda titthålsmetoden, men dolde inte riskerna för komplikationer eller att man inte har facit förrän efter att man analyserat det borttagna. Avslutade med: ”Det här ska gå bra!”

Han tog sig god tid och gick inte förrän vi inte hade flera frågor till honom. (Då först fick vi veta att man väntade på honom för en operation.) Sen fortsatte genomgången med kontaktsköterskan och vi fick en informationsmapp med hem.

Några dagar före operationen var vi tillsammans på en sista genomgång: Från kl 11 till 14.30 orienterade vi oss runt i det stora sjukhuset via ett antal kontrollstationer: Kirurgmottagningen, Vårdavdelningen (för inskrivning, information av sjuksköterska o sjukgymnast), Fysiologiska kliniken (för EKG), Provningscentralen (för provtagning) samt Anestesimottagningen (för möte med narkosläkare). Och så fick vi den slutliga tiden för operation.

På avdelningen visade man före genomgången med sköterskan en informationsfilm. Den såg vi tillsammans med en annan patient, som suckade och ”Herregud!”ade sig igenom hela filmen på ett ganska störande sätt. Sen kommenterade han missnöjt: ”Ja, det var ju inte mycket man inte visste.” Jag, som inte var lika kunnig, svarade präktigt (och sanningsenligt!): ”Ju mer info desto bättre, tycker jag!” Då pustade han igen – nu över en av alla sina tidigare operationer, där han minsann INTE fått någon info, bara transporterats upp på en avdelning och fått ligga där. Missnöjd igen!

Arma personal, tänkte jag. Hur de än vänder sig har de ändan bak…

Efter all information kände oss så lugna man kan vara i den situationen. Det påminde mig om psykoprofylaxen på 70-talet när jag väntade mitt första barn: Jag fuskade visserligen med andningsövningarna i förväg, men när det var skarpt läge kände jag en trygghet i att veta vad som hände i min kropp istället för att ligga utlämnad och livrädd. Det måste vara bättre med en hyfsat lugn patient istället för en panikslagen. För att inte tala om hur det är för patienten.

Under väntetiden levde vi som vanligt och pratade som vanligt, ibland om detta, även med de närmaste. Vi gick till och med lugnt igenom tankar kring begravning, var testamentet finns, lösenord till datorn etc. Vilket också känns lugnande att vi gjort. Förr eller senare blir det ju allvar.

Operationen gick bra, dag två kom maken hem igen och nu återstår endast det sista analyssvaret.

Tyvärr behövde jag sen få samma utredning gjord, och då gick det inte lika bra – åtminstone inte i början. Varför? Det funderar vi mycket över.

Fortsättning följer…