Det finns människor som är väldigt olika mig: tuffa och oförvägna gör de äventyrliga resor, seglar ut på stormiga hav alldeles ensamma och med dålig utrustning, klättrar i livsfarliga berg utan säkerhetsutrustning, ger sig ut i vildmarken utan kompass. I coronatider partajar de mot alla regler och visar gärna upp sin härligt(?) ungdomliga(?) upproriskhet(?) på nätet för alla beundrare(?).

(PS: OM det skulle skita sig på nåt sätt förväntar sig givetvis alla dessa tuffingar att samhället ställer upp med alla sina resurser, och att räddningspersonal tveklöst sätter sina liv på spel för att rädda dem. Allt annat vore ju ”oacceptabelt”! Tycker de.)

Själv är jag en riktig fegis och rättar mig nu noggrant efter pandemiriktlinjerna vi fått – eftersom jag tycker mig förstå tanken bakom. Även om jag inte själv blir sjuk vill jag inte bli ett led i en smittkedja som kan sätta igång en ny våg av sjuka och döda.

I morgonprogrammet pratar man om problemen med sommarfestandet. En ung tjej som jobbar på en bar (där man följer restriktionerna) tycker också att de är logiska: Även om man själv kanske har antikroppar utsätter man ju andra för en risk, säger hon. Och: Regeringen har lagt ansvaret på oss.

Läkaren Madeleine Liljegren representerar Sveriges yngre läkare. Hon har förståelse för den frustration som IVA-personal kan känna när de på hemväg efter ett tungt arbetspass, kanske med flera dödsfall, ser festande på uteserveringar och trängsel i tunnelbanan.

På frågan hur man ska göra för att informera om detta tycker hon (precis som jag) att FHM har varit tydliga från början med att förklara: Vi stänger inte ner hela samhället, eftersom vi måste klara av att leva med viruset lång tid, ingen vet hur länge. Det bygger på att vi alla följer samma enkla grundregler, då minskar smittan. Men nu ser vi kluster av unga människor där smittan sprider sig, exempelvis vid studentfester.

Och det här är en fruktansvärt lömsk sjukdom: även full friska, starka individer kan drabbas, hamna på intensivvården, och ibland dö. Vi vet ännu inte exempelvis hur immunförsvaret reagerar på en stor virusdos, även om man har antikroppar. Jag vill också festa med mina vänner, men om vi gör det just nu kanske en del av vännerna inte kan vara med på flera fester…

Läkarens konkreta tips var: Lyssna på Sommar i P1, där IVA-sköterskan berättar om vad vi i vården ser.

Det var just det jag hade tänkt göra, men tyvärr missat. Nu lyssnade jag på nätet, två gånger, och anser att alla borde tvångsmatas med det programmet, särskilt de som tror att de är odödliga och skiter i andra.

I Sommar berättar sjuksköterskan Eveline Jacobson hur det var att arbeta inom intensivvården när coronapandemin bröt ut – och vårdens inarbetade rutiner kastades omkull. Hon beskriver exakt hur nedsövning och respiratorvård går till i verkligheten – och hur oförutsägbar just den här sjukdomen är:

Till IVA kommer du när du inte kan andas, inte ens med syrgas. Du sövs ner, kläs av, får slang i halsen, kateter i ett blodkärl, magsond och kisskateter.

Respiratorhjälp botar inte, men hjälper dig att andas medan din kropp läker. Du måste alltså ha förutsättningarna att läka.

Intensivvård är plågsamt, både under behandlingen och efteråt, och alla klarar inte av det. De som redan har stora problem med flera organ kommer med största sannolikhet inte att överleva den behandling vi ger. Då blir intensivvården bara ett plågsamt sätt att kanske förlänga livet några dagar till.

Här får man man titta in på en (annan) intensivvårdsavdelning (maj 2020):

IVA-sköterskan fortsätter: Personligen är jag helt övertygad om att många människor som nekats intensivvård, men fått all annan behandling och faktiskt tillfrisknat, inte skulle ha klarat sig om de fått intensivvård – på grund av alla risker det innebär. Det är otroligt jobbigt att vårda patienter när man känner att man bara plågar dem, och förlänger döendet. Jag har haft otaliga samtal med anhöriga för att försöka få dem att förstå att deras närståendes kropp inte orkar längre. Det är (relativt) lätt att söva en patient och stoppa ner en andningstub. Det svåra är att bli av med den sen.

Jag är skyldig att se till att patienten behandlas väl, både medicinskt och på andra sätt. Om vi kommer till insikt om att livet inte går att rädda, då ska vi övergå till att lindra, så att patienten får dö så fridfullt och ångestfritt som det bara går.

Det är oerhört svårt att hantera IVA-patienter. Det är bättre för lungorna och kroppen om de är så lätt sövda som möjligt och får andas lite själva. Men om de börjar hosta stiger trycket i lungorna snabbt och syresättningen sjunker till farliga nivåer. Covidhostan är extrem och går bara att få bort genom att söva så djupt att patienterna inte kan ta ett enda andetag själva.

Bukläge kan underlätta andningen och patienterna måste vändas för att förhindra liggsår. Det är tungt och riskfyllt. Den som burit sovande barn vet att de känns mycket tyngre än vanligt, och de här patieterna är ofta överviktiga och kan väga 150 kg. De är väldigt djupt sövda, har fått medicin som slår ut alla muskler och får luft enbart via respiratorn. Om andningsslangen rubbas är det livsfarligt. I vanliga fall behövs 7 personer för att vända en patient, här kan det vara det dubbla.

Att ligga i respirator är INTE som att ligga och vila på en strand. En del verkar tro att man sövs ner för att vila sig i form, men intensivvård är mera lik ett krävande maraton. Musklerna förtvinar totalt och vägen tillbaka är tuff även för en vältränad 30-åring – och majoriteten av våra patienter har INTE grundfysik som en elitidrottare. Ju längre man sover djupt desto svagare blir man, och risken för komplikationer ökar.

IVA-patienterna måste vara under ständig övervakning, tillståndet kan snabbt förändras. Det finns oändligt många risker med att förflytta dem som har svårt att syresätta sig redan där de ligger i sängen. Mycket kan gå fel redan om de flyttas från säng till bår, för att inte tala om när de forslas i bil eller flyg (med tryckförändringar). Vi gör det bara om vi verkligen måste. Kanske man istället vid behov skulle flytta personalen till patienten?

Patienterna är färre nu, men det ÄR fortsatt tungt med jobb. Det känns frustrerande att en del verkar tro att det är över nu. Det stämmer inte. Det fortsätter att komma in patienter, de som ligger där vårdas med tung intensivvård i veckor, och vi har fortfarande nästan tredubbel kapacitet igång. Nu i sommar går bemanningen ner till ett minimum för att vi ska kunna få en välbehövlig semester.

Jag blir sorgsen när jag ute i samhället och på sociala medier ser att ni nu tenderar att slappna av. Jag är inte rädd för att smittas, men jag har respekt. Pandemi står ju för att det finns överallt, det går inte att stoppa. På jobbet är jag skyddad. Smittas jag är jag övertygad om att det blir i affären. För mig handlar det om att tvätta mina händer, hålla mig hemma om jag har symptom, hosta i armvecket och skydda våra medborgare i riskgrupperna.

Vi i sjukvården kan inte jobba hemifrån. Och till alla er som inte följer rekommendationerna vill jag bara säga:

FAN TA ER!

Vi behöver bromsa tillströmningen av dem som blir mer sjuka än andra, så att vi hinner med. Jag förväntar mig att ni vill oss väl och därför följer de rekommendationer som finns. Vi måste alla hjälpas åt.

Och: Jättetack till alla som hjälps åt, på många olika sätt!

I Morgonstudion tyckte man att läkaren kom med ”tunga besked”, men den grymma sanningen är att vi alla är dödliga. Till och med de som INTE idag är i ”riskgruppen” kan i värsta fall dö en plågsam död, i bästa fall ”bara” utgöra ytterligare en länk i den smittspridning som dödar andra…

Bild ovan: Respirator, av Rcp.basheer, Wikimedia (CC BY-SA)