I FB snubblade jag över ett inlägg om att det inte är ngn idé att vaccinera sig mot covid-19 och:

”De som har viruset blir aldrig av med det, eftersom det muterar!”

Det låter ju lite kusligt. Men efter vad jag förstått var det väntat att det skulle mutera, fast troligen inte lika mycket som influensavirus, som vi måste vaccinera oss mot varje år, just på grund av mutationer.

Sen såg jag en stor rubrik i DN: ”Regeringens samordnare: Vi får leva med viruset under hela nästa år. 2020 går mot sitt slut, men pandemin har bara börjat.” Och kvällstidningarna hänger på. Om man klickar på: ”JUST NU: Var beredda!” i Aftonbladet kan man läsa: ”Svenskarna uppmanas att ha ”fysisk och mental beredskap” att leva med coronaviruset under hela nästa år.”

Det visar sig att DN har läst de offentliga delarna av regeringskansliets planering för 3–24 månader framåt. Där försöker alla regeringskansliets tio departement räkna ut vilka konsekvenser olika grader av smittspridning kan få för samhället. Dokumentet uppdateras löpande.

Jag läser artikeln (och kommenterar): Chefen för regeringskansliets krisarbete Elisabeth Backteman varnar alltså: ”Pandemin kommer inte att försvinna bara för att vi får ett vaccin”. Det låter ju lite träligt till och med för mig, som inte verkar lida av riskgrupps-isoleringen lika mycket som många andra.

”I materialet uttrycks också oro för att Sverige skulle ligga sämre till vid inköp av vaccin.” Fast det var inte så farligt som det låter, för den analysen gjordes i september, alltså innan Sverige slöt fyra avtal om vaccin.

”Socialstyrelsen lyfter särskilt fram behovet av att fortsätta arbeta mot smittspridning inom äldreomsorgen och att de förbättringar som skett med stärkta rutiner och tillgång på tester och skyddsutrustning måste upprätthållas.”

Det har jag faktiskt utgått ifrån. Då blir det ju dessutom lättare att skydda de ömtåligaste även mot influensa och vinterkräksjuka, som ett antal av dem dör av ”vanliga” år, utan pandemier. Och det är väl bra.

Till slut, i en bildtext, hittar jag vad som gäller för ”oss själva” – vi medborgare, som enligt kvällstidningen skulle ”vara beredda”:

Enligt Elisabeth Backteman måste svenskarna förbereda sig fysiskt och mentalt på att viruset kommer att påverka samhället under lång tid framöver. ”Handhygien, avstånd och att vara hemma om man känner sig risig eller varit i nära kontakt med någon som är sjuk. Det tror jag att vi behöver bära med oss” säger hon.

Det är väl goda vanor att ta med sig. Jag har aldrig gillat de ”tappra” som tror sig vara oumbärliga och går till jobbet trots att de mår dåligt – och smittar ner andra med exempelvis förkylning och vinterkräksjuka. (Det drabbade mig – URRK!)

Nu har det ju blivit enklare att stanna hemma, eftersom vi i pandemin tvingats lära oss att jobba hemifrån när det går och ha digitala möten som alternativ till fysiska. Då blir det dessutom mindre trångt i rusningstid. Distansarbete hade varit toppen för mig när min ”nästan-astma” gav mig åttaveckorshosta – helt frisk utom en ständig rethosta dag och natt… Man tror till och med att robotiseringen kommer att föra med sig möjligheten att utföra en del fysiska jobb utan att behöva vara på plats, s k telenärvaro. Spännande.

Att ”viruset är här för att stanna” är väl egentligen inte heller särskilt uppseendeväckande eller skrämmande? Vi lever ju omgivna av massor av virus som vi lärt oss att hantera. Det här är ”bara” ytterligare ett. Som vi håller på att lära oss att hantera: Vacciner är på väg i rekordfart, sjukvården har lärt sig vilka åtgärder som snabbt ska sättas in, och att det kan hjälpa med syrgas istället för påfrestande respiratorvård. För oss andra gäller det bara att uppföra oss så att vi inte förvärrar läget.

Sammanfattningsvis tycker jag det låter bra om regeringen förbereder sig på det värsta medan de hoppas på det bästa.

Om jag hade någon skruttig närstående på äldreboende skulle jag, även utan förbud, vara väldigt försiktig med besök just nu, trots att jag inte precis är ute i svängen och utsätter mig för smitta. Eftersom jag vill slippa leva med misstanken att det var mitt fel om smittan kom in på boendet.

För övrigt instämmer jag med riskgrupparen, som liksom jag tänker fortsätta visa viss försiktighet även i tiden efter vaccinet, och kommenterade:

Jag stiger inte ut på ett övergångställe utan att se mig för heller – även om jag vet att jag har företräde.