Jag grottar ner mig i amerikanska sajter om fenomenet Trump, ännu mer fascinerande nu efter valet när man kan börja få insyn bakom kulisserna eftersom åtminstone en del republikaner försiktigt backar undan. Medan andra är stöttande eller neutrala, eftersom man behöver hans väljare. Hur länge?

Många frågor blir det. Visar Trump upp en säljande ”image” eller tror han själv på det han säger? Handlar han instinktivt i varje situation eller har han en strategi? Och hur klarar systemet en president som inte följer reglerna?

Jag läste boken av Donalds brorsdotter Mary: ”Too much and never enough – How my family created the world’s most dangerous man” (som fick mycken uppmärksamhet, även för att Donald försökte stoppa utgivningen).

Mary är psykolog och beskriver Donalds barndom och uppväxt som en förklaring till hur han blev. Modern ägnade sig mest åt döttrarna, medan de två sönerna kämpade om faderns kärlek. Fadern var (till skillnad från Donald) en framgångsrik affärsman och ville ha en arvinge till företaget han byggt upp: en självsäker, arrogant, högljudd individ med en “killer instinct”.

Den äldre sonen (Marys far) gick under i försöket att uppfylla kraven, men Donald var ”stark nog”, vilket bland annat innebar att aldrig erkänna ett misslyckande eller en lögn. Att fuska, skriver Mary, är ett sätt att leva för Donald, som aldrig behövt ta några konsekvenser. Fadern gav sin son ett livslångt förakt för svaghet – och var samtidigt ett skyddsnät för honom: När Donalds affärer misslyckades fick han hjälp av fadern som såg till att hans ”image” inte skadades. Därför är Donald själv övertygad om att han är framgångsrik.

Och man blir förstås mera övertygande om man själv tror på vad man säger. De hängivna fansen tror att Trump är en av dem, en selfmade man – fast han är född med silversked i munnen. De tror att han är en tuff och framgångsrik affärsman – fast han gjort konkurs fem gånger och blivit räddad av sin far så länge denne levde. (Däremot lyckades han bra med att SPELA framgångsrik affärsman i en TV-serie, men det är något helt annat. Väl?) Och nu tror de på honom när han säger att valet är riggat och fyllt av fusk – åtminstone i de delstater där han förlorade.

Strax efter valet förutspådde Mary Trump:

Det kommer att bli härdsmälta efter härdsmälta i Vita huset. Allt han har kvar är att förstöra saker, och det kommer han att göra med full kraft.

Hittills har hon fått rätt.

Under USAs förra presidentvalskampanj spreds ryktet att en pedofilring av medlemmar i det demokratiska partiet, media och Hollywood, däribland (förstås) dåvarande presidentkandidaten Hillary Clinton, samlades på en pizzeria för satanistiska riter med bortrövade barn som de bland annat halshögg och drack blodet av. Det kallades Pizzagate, och en man åkte småningom dit med sitt gevär och sköt in i restaurangen för att befria de stackars barnen i källaren.

Där fanns varken källare eller barn, men historien blev senare en del av QAnon, som hävdar att de satansdyrkande pedofilerna förutom att handla med barn även konspirerar mot president Trump, som uppfattas som en sorts Messias: När räkenskapens dag är inne kommer han att släppa loss ”Stormen” och horder av satansdyrkare kommer att bli arresterade. Därför väckte det stor uppmärksamhet – och viss oro – när Trump 2017, i samband med gruppfotografering av honom tillsammans med militärer och deras hustrur plötsligt sa: ”Det här kanske är lugnet före stormen” – och sen bara flinade när man bad honom att förklara vad han menade.

Plötsligt påminns jag om Monty Pythons ”Life of Brian”: Brian föddes samtidigt som Jesus, fast i stallet bredvid. En grupp människor fick plötsligt för sig att han var deras frälsare, började följa honom vart han gick (dåtidens följare!) och lyssnade och trodde blint på allt han sa.

Till skillnad från Trump försökte Brian desperat slippa vara följarnas Messias. När han i flykten tappar sin sandal uppfattas det av de hängivna fansen som ”Han har gett oss ett tecken! Låt oss följa hans exempel!” Fast de förstår inte riktigt HUR han menar.

Och då är vi tillbaka i nutid, för nu tror en del av Trumpanhängarna att alla bör bojkotta senatsvalet i Georgia i början av januari. För det är förstås ingen idé att rösta, när alla val är riggade, och dessutom har de republikanska senatskandidaterna inte stött Trump tillräckligt hängivet i hans anklagelser om valfusk.

Bland de Trumpvänliga jurister som också tycker att man ska låta bli att rösta i senatsvalet, eftersom ”även det kommer att präglas av fusk”, finns Sydney Powell, en favorit bland QAnons anhängare. Hon dök upp bland Trumpadvokaterna för en tid sen utan att någon verkar veta riktigt hur det gick till, men blev ganska snart avlägsnad, eftersom hon visade sig vara för utflippad t o m för Trumps personlige advokat Rudy Giuliani (mest känd för att ha hållit presskonferens utanför en porrbutik och svettats ut sitt hårfärgningsmedel).

Nu senast dyker det upp plakat med budskapet ”Perdue/Loeffler levererade INTE för Trump, rösta INTE på dem!” Perdue och Loeffler är de republikanska kandidaterna i senatsvalet och plakaten kommer från en aktionskommitté som stöder Biden…

Och om många Trumpanhängare bojkottar valet blir det lite trist för republikanerna, för då riskerar de att förlora majoriteten i senaten. Därför måste Trumps son gå ut i en stor kampanj för att tala om att man trots allt SKA rösta den 5 januari. Trump själv ska kampanja för de republikanska kandidaterna – som han och hans fans samtidigt attackerar. Republikanerna är förståeligt nog ganska oroliga för vad han kommer att säga.

Hänger ni med? Nä, man måste nog vara lite speciell för att göra det.

Som avgående president benådade Trump för en vecka sen tidigare sökerhetsrådgivaren Michael Flynn, som erkänt att han ljugit för FBI i Rysslandsutredningen. Flynn råder nu Trump att tillfälligt upphäva konstitutionen och införa krigslagar, precis som Abraham Lincoln gjorde under inbördeskriget. Nu funderar Trump på att benåda ytterligare ett tjugotal personer, bland dem sin personliga advokat, sina vuxna barn och sin svärson – och kanske sig själv.

Ibland kopplar jag av med lite trams – och ramlar in på ”Diaper Don” (Blöj-Don): Nyligen höll Trump presskonferens sittande vid ett väldigt litet bord på vad som såg ut vara en mycket stor bakdel. Det såg faktiskt lustigt ut, bilderna satte mångas fantasi i rörelse och man gjorde egna varianter. En av de snällaste är spelet för barn som vill leka president – med blanketter för presidentorder!

Bland kommentarerna: ”Den som tyckte att det lilla bordet var en god idé kan INTE gilla Trump.” ”Varför ska jag sitta vid det där lilla bordet? Svar: Då ser händerna större ut, så man ser vilken stor man ni är.” (Det har skämtats mycket om Trumps små händer.)

Jag skrattar lite, men skäms också, för det är ju orättvist, eftersom det lilla bordet faktiskt använts tidigare, även av Obama. Fast det förstås, det är bara Trump som vid detta lilla bord fått vredesutbrott mot journalisten som ville ha svar på frågan om han tänkte acceptera valutgången. Och det roligaste är ändå att ”Diaper Don” gick upp i täten för mest sedda tweets först efter att Trump upptäckt den och fått ett nytt vredesutbrott, denna gång på Twitter: ”Fake trends!”

Fast skrattet fastnar i halsen när man inser att ungefär hälften av de republikanska väljarna, dvs 30-35 miljoner, tror på påståendena om valfusk. Och vilka följder kan det misstroende Trump nu sprider mot valsystemet få på sikt? En medelålders kvinna säger att hon efter tvekan röstade på Trump eftersom ”han står för lag och ordning” och hon var rädd för de våldsamma demonstrationerna.

Hon är alltså ingen hängiven Trumpare, men nu är hon upprörd över det omfattande valfusket. När reportern påpekar att domstolar och kontrollorgan har kollat upp anklagelserna och är överens om att de inte är sanna svarar hon: ”Jag har insett att man ska vara kritisk och tror inte längre på någon.”

Utom på Trump, tydligen? Visst är det märkligt?

I början av december anslöt sig även Trumps egen justitieminister (och hittills lojale anhängare) William Barr till de experter, statliga och lokala valförvaltare och internationella observatörer som tidigare bekräftat att de inte funnit några bevis för något omfattande väljarbedrägeriet. Medarbetare försöker nu övertala en rasande Trump att inte sparka Barr också.

Hittills har Trump förlorat 40(!) stämningar, några återstår, men inget som kan ändra valresultatet. Trumps förklaring är att domarna VET att han har rätt och HAR vunnit, men allihop vägrar att erkänna det. Ibland låter domarna lite trötta: “Det är väljare, inte jurister, som väljer president”, säger en.

Dagen efter Barrs besked la Trump ut en video på Facebook där han först ironiserar över att USA inte längre har en valdag, utan valet drar ut i månader och ”konstiga saker händer under den tiden”. Fast utifrån ser det väl ut som om det beror på att han själv vägrar erkänna valresultatet? 🤔

I 46 minuter(!) upprepar han sen samma obevisade anklagelser som tidigare: USA:s valsystem är utsatt för en “koordinerad attack”. Faktagranskande Politifact har sammanställt Trumps anklagelser och hur de utretts, med länkar till tidigare faktakollar. Som vanligt är anklagelserna svepande, men han håller upp två diagram som visar att många Bidenröster kom in vid tre-tiden på morronen. Man kan faktiskt förstå Trumps chock när han säger att många redan gratulerat till segern innan han gick och la sig. Vi trodde också att han hade vunnit. Men på morronen var segern borta. Jätteskumt! säger Trump.

Fast det är inte så konstigt som det låter, om man vet att poströsterna i många delstater räknades sist och Trump ihärdigt uppmanat sina väljare att INTE poströsta. I pandemitider poströstade ovanligt många demokrater, medan republikanerna följde Trumps varning och lät bli – och kanske var för smittorädda för att vilja köa på valdagen.

I videon beklagar sig Trump också över hur mycken förföljelse han fått utstå under sin tid som president och avslutar: En smart person sa till mig att du gjort många viktiga saker under de här fyra åren, men det allra viktigaste är nog det du gör nu, din kamp för att avslöja detta fruktansvärda valfusk… osv osv…

---

Lite bakgrundsfakta: Om man inte bryr sig om bevis är det ju lätt att bara påstå sensationella saker som: Hela valet var riggat! Hundratusentals röster är borta! Man hittar Trumpvalsedlar i floder och under stenar(!) Hur motbevisar man sånt? Inte blir det lättare av att det amerikanska presidentvalet är komplicerat med lite olika regler i de olika delstaterna.

Sammanfattningsvis:

Den 3 november valde alla registrerade väljare president. Rösterna i varje delstat räknas ihop, och allt ska vara kollat och klart den 8 december. Så långt är det enkelt. Men sen utser varje delstat elektorer, enligt lite olika lagar och regler. Antalet elektorer per delstat varierar mellan 3 och 55, beroende på antal invånare.

Den 14 december gör elektorerna den slutliga röstningen.

I 48 av 50 delstater får vinnaren samtliga elektorsröster, även om förloraren fått nästan lika många röster. Det var därför Hillary Clinton 2016 kunde få 3 miljoner flera väljarröster än Trump och ändå förlora valet. Trump hade nämligen vunnit i folkrika delstater och därmed samlat hela 306 elektorsröster, vilket han då betecknade som en jordskredsseger. 2020 har Biden också fått 306 elektorsröster och dessutom 6-7 miljoner fler röster totalt.

För att krångla till det ytterligare är det i en del delstater tillåtet för elektorerna att rösta på en annan kandidat än den som vunnit. 2016 fick Trump ”bara” 304 elektorsröster, eftersom två var ”otrogna” mot valresultatet. 2020 är dock första gången nånsin som en sittande president försöker få delstaterna att utse elektorer som röstar på honom trots att väljarna inte gjort det.

Kanske inte så konstigt att allmänheten kan ha svårt att hänga med, och lätt tror på att valresultatet är manipulerat. Särskilt om presidenten envetet hamrar in det dramatiska påståendet.

20 januari svärs den nye presidenten formellt in. I normala fall, när alla följer reglerna – både skrivna och oskrivna – ringer den avgående presidenten och gratulerar den nyvalde direkt efter valet. 2016 behövde storfavoriten Hillary Clinton (som ju dessutom fått 3 miljoner fler röster) några timmar för att samla sig, men vid midnatt ringde hon. Därefter brukar de båda presidentteamen samarbeta för att underlätta den komplicerade formella övergången, för det är ju inte bara presidenten som ersätts. Särskilt viktigt i pandemitider, kan man tycka.

Men så blev det inte denna gång. Det har nu gått en dryg månad…