I samband med Quick-affären funderade jag en del över vad i all världen som hänt med Göran Lambertz. Nu kan jag konstatera att vad-det-nu-var verkar fortsätta.

Kort om Quick-affären: Mannen som kallade sig Quick erkände under sin tid på mentalsjukhus ett trettiotal mord och blev dömd för åtta av dem, trots att två av ”mordoffren” aldrig återfunnits.

Föräldrarna till en av de försvunna JK-anmälde 2006 Quickutredarna för tjänstefel och mened, eftersom de var övertygade om att någon annan än Quick var skyldig. Justitiekanslern hette då Göran Lambertz och var en allmänt respekterad jurist, även av Dan Josefsson, som senare utsetts till ”Årets folkbildare” för bok och dokumentär om Quick-fallet, där han säger: “Göran Lambertz var under några år en person jag beundrade. Jag såg i honom en orädd och osjälvisk sanningssägare. En hjälte. Hur kunde han förvandlas till denna skrämmande makthavare?”

De anmälande föräldrarna trodde på Lambertz när han försäkrade: “Jag ska hjälpa er att ställa saker och ting till rätta”. Men han lade snabbt ner ärendet – mycket snabbt. Som han senare sa: “Jag granskade det inte ordentligt, utan bara lite grand på ytan.”(!) Sen använde han tydligen sitt omdöme, för han kom fram till att polis och åklagare hade gjort ett bra jobb.

Senare har andra bedömningar gjorts. Quick är numera friad från alla åtta mordanklagelserna, och fallet har kallats Sveriges största rättsskandal genom tiderna. Men Lambertz hävdar fortfarande att Quick är skyldig, tillsammans med dem han kallar ”Quick-gänget”, varav en är den Quick-åklagare som han 2006 friade från JK-anmälan. Hänger ni med? Lätt är det inte. Och nu kom ett nytt exempel.

I det nu aktuella våldtäktsmålet var det en ung kvinnlig juridikstuderande som fick hjälp av Lambertz i ett förtalsmål. Lambertz säger själv vid sin privata presskonferens (mer om den nedan) att han visste att den hjälpsökande kvinnan var ensam och mådde dåligt. Han hade hjälpt henne och kommit att betrakta henne som sin extra-dotter, så han bjöd hem henne till sig för att fira jul. Båda är överens om att de blev fulla och att de hade sex. Båda är även överens om att de betraktade varann som far och dotter. Sen skiljer sig deras berättelser om kvällen.

Kvinnan säger att hon druckit så mycket alkohol att hon däckat – och vaknat av att han ligger på henne. Det hjälpte inte att hon bad honom att sluta.

Lambertz säger att båda blev berusade och ”då blir jag lite kladdig av mig, vilket jag har sagt till henne”. Kvinnan avvisade flera gånger ”helt adekvat” hans pussar och kramar, men senare under kvällen fick han ändå känslan att hon ”ville göra något vi absolut inte borde. Så då gick vi upp till sovrummet och hade samlag.”

Lambertz blev på (den starkare misstankegraden) sannolika skäl häktad i väntan på rättegång. När medierna skrev om våldtäktsmålet med en ”toppjurist” lät han sin advokat meddela att han föredrog att de skrev ut hans namn. Advokaten tillade att kvinnan anmält män för våldtäkt tidigare, och: ”Det är anmärkningsvärt”. En del tidningar använde sedan namnet, medan andra avstod, med förklaringen att även närstående eller motpart då kan identifieras och ”lida skada”.

Efter två veckor släpptes Lambertz med motiveringen att brott inte kan styrkas. (Till skillnad från Quick har detta fall alltså inte prövats i domstol.) Två timmar efter frisläppandet tyckte Lambertz det var en bra idé att bjuda in till presskonferens i trädgården utanför det hus, där händelsen ägt rum.

Presskonferensen har väckt stor uppmärksamhet. SVT och Expressen direktsände, och ångrade sig när man såg resultatet. Jag hann se SVTs inspelning innan den kortades ner.

Lambertz meddelade att han aldrig varit direkt orolig över anmälan eftersom han visste att han hade högre trovärdighet än kvinnan, men tyckte ändå att han borde ha blivit bättre behandlad. Nu hade han stämt staten på 1 miljon för att ha suttit häktad i 15 dagar: ”Skadan för mig består dels i själva frihetsberövandet med det lidande det innebär, dels i en avsevärd publicitetsskada med betydande integritetskränkningar.” (Vilket kan tyckas lite udda, eftersom det var han själv som valde att gå ut med sitt namn.) Han passade också på att göra lite reklam för boken han skrivit under häktningstiden och som han nu söker förlag till.

Sen gav han sig på kvinnan – i en egendomligt uppsluppen ton kallade han henne lögnerska och bedragerska samt meddelade att han anmält henne för både våldtäkt(!) och falsk tillvitelse. Själv hade han bara varit lite ”kladdig” samt ”svag i köttet och anden”. I en senare intervju har han berättat mer om sin livslånga ovana att kladda på kvinnor när han fyllnar till: ”Jag har nog aldrig reflekterat över hur dåligt det där beteendet är. Och det är klart att det blir värre och värre ju mer gubbig man blir så att säga.” (HÖHÖ!)

Han är dock noga med att han ”inte tafsar, bara kladdar”, och det är ”inte sexuellt, men ändå oönskat av de allra flesta”. För oss som inte har samma säkra omdöme som Lambertz är det svårt att förstå skillnaden: Kladdar han alltså även på män i olika åldrar? Kanske kolleger? Men Lambertz vill gärna hjälpa oss och har satt ihop en lista på tio punkter om hur man skiljer ”tillåtet kladd” från ”otillåtet kladd”. Det låter som hemmahörande i ett satirprogram, men listan finns faktiskt på hans egen blogg. Det allra märkligaste är att av listans nio exempel på ”kladdande” är åtta otillåtna eller gränsfall. ETT enda är tillåtet (även det med vissa förbehåll) och där är båda parter lustigt nog 20 år. Men i verkligheten är alltså gubbkladdande OK. Eller gäller det bara för Lambertz? Många frågetecken blir det.

Lambertz tillbakavisar även förtrytsamt påståendet att han skulle ha namngivit kvinnan vid sin presskonferens: ”Det är fel! Jag råkade bara nämna hennes förnamn.” (Min fetning)

När alla exempel på det lambertzka omdömet radas upp blir det ännu svårare att förstå hur den mannen ända fram till gripandet kunde sitta i Lagrådet, den myndighet som har till uppgift att granska viktiga lagförslag innan de behandlas av riksdagen. Då gäller det att ha gott omdöme. Kan man tycka.

Rubriken ”Lambertz ger ”gubbslem” ett ansikte” sammanfattar mina tankar kring våldtäktsmålet. Just de här HÖHÖande gubbarna hade jag hoppats att vi lämnat bakom oss, särskilt efter metoo. I min barndom var det närmast en plikt att ”tukta” sitt barn, nu är det inte längre allmänt accepterat (även om barnmisshandel förekommer). På samma sätt hade jag hoppats på en allmän insikt om att även sånt (kladd)beteende som inte går att fälla i domstol helt enkelt inte är OK, på samma sätt som man inte snyter sig i bordsduken på kalaset. Naiv som jag är fortsätter jag att hoppas.

Själv söp jag mig inte full ens som ung, det gjorde inte ”fina flickor” födda på fyrtiotalet. Men OM jag skulle göra det skulle jag vilja vara bland vänner, som kunde ta hand om mig vid behov, kanske rentav ge en tröstande kram. Utan att jag ska behöva vara på min vakt för att inte verka inbjudande. Säkert speciellt viktigt om jag haft tidigare smärtsamma erfarenheter.

Är det alltså (fortfarande) så att kvinnor aldrig kan känna sig trygga tillsammans med manliga vänner? Inte ens om det gäller en gammal man som själv säger att han ser en som sin dotter? Måste man ständigt ha garden uppe och passa sig för gubbslemmet?

Det är en mycket sorglig tanke. Jag trodde att vi hade kommit längre.

Om nån undrar hur det gick för kvinnan har så mycket hat och hot riktats mot henne, särskilt efter presskonferensen, att polisen bedömt att hon tills vidare behöver skyddat boende. Hon flyttar nu runt på olika adresser.

Lambertz har säkert redan hittat förläggare för sin bok.