Det är inte meningen att vi ska vara lyckliga. Vi ska överleva!

Vi lever längre och är friskare än någonsin tidigare i världshistorien. Samtidigt äter var åttonde vuxen i Sverige antidepressiva läkemedel. Psykiatrikern Anders Hansen skrev en bok om det: ”Depphjärnan”. Jag läste och sammanfattar för framtida bruk det jag tyckte var viktigast – inte minst för att jämföra med kommande böcker och forskningsresultat…

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Det korta svaret är att vi helt enkelt inte är gjorda för att vara lyckliga hela tiden. Om vi släpper lyckokravet/förväntningen blir vi – ja, lyckligare.

Våra problem beror ofta på att vår hjärna i stort sett har förblivit oförändrad medan våra liv har förändrats enormt mycket sen start. Det är därför vi har ett dåligt försvar mot moderna folkhälsoproblem som övervikt och stillasittande.

Man räknar med att den moderna människan har funnits i cirka 250 000 år.
Under 96% av den tiden var vi jägare och samlare, levde ca 33 år och dog av infektioner, svält, mord, blödningar, barnsäng. Följande 3,9% var vi jordbrukare, levde lika länge och dog av samma orsaker.

Därefter var vi en kort tid industrialiserade, vår livslängd förlängdes från 35 till 71 år och vi dog av infektioner, barnsäng, föroreningar, hjärtinfarkt, cancer. Och de allra senaste 0,02% har vi varit digitaliserade, lever (i Europa) 82 år och dör av hjärtinfarkt, cancer, stroke.

Även när den genomsnittliga livslängden var 33 år blev en del mycket äldre än så. Den låga siffran beror på att så många dog så unga, innan de hunnit föröka sig.

Alla vi som lever idag härstammar alltså från överlevarna – de som levde tillräckligt länge för att hinna skaffa barn. Och för vår hjärna går allt fortfarande ut på samma sak: att överleva och få barn. Den ser inget värde i att vi är starka, friska, snälla, harmoniska, smarta – eller lyckliga. För att släktet ska överleva är det enda som gäller att överleva och få barn.

De som överlevde hade ett starkt immunförsvar och var ständigt på sin vakt mot faror – alltså oroliga och ångestfyllda.

Varför har vi känslor?

Hjärnan övervakar ständigt både vår yttre och inre värld i sin jakt efter möjliga faror. Utifrån kan vi hotas av tigrar eller bilar, inifrån av störd hjärtrytm eller andning. I ”insula” smälts vår inre och yttre värld samman. Hjärnan dränks alltså ständigt av information, och eftersom vi bara kan fokusera på en sak i taget får vi en sammanfattning – i form av en känsla.

Känslornas uppgift är att påverka våra beteenden för att hjälpa oss att uppnå det ständiga målet: att överleva och föra våra gener vidare. Under evolutionens gång har de känslor avlägsnats ur genpoolen som fick oss att agera felaktigt ur överlevnadssynpunkt. De som hade såna känslor överlevde ju inte.

Varför får vi ångest?

The Scream (1895) by Edvard Munch, The Art Institute of Chicago. Rawpixel.

Ångest är en naturlig del av vår biologi, och kan kallas ”stress i förväg”. Exempel: Vid en utskällning upplever vi stress, tänker vi ”tänk om jag blir utskälld” är det ångest. Stress utlöses av hot, ångest av att vi tänker på något som skulle kunna vara hot.

All ångest är hjärnans sätt att tala om att (den tror att) något är fel. Att se faror överallt kallar vi ångest, och när vi känner ett överväldigande behov av att springa vår väg kallar vi det en panikattack.

Motorn i en panikattack, ”amygdala”, arbetar enligt ”brandvarnarprincipen”. Vi accepterar att en brandvarnare ibland varnar i onödan (bränt rostbröd), så länge vi är säkra på att inte missa något farligt (eldsvåda). Den viktigaste orsaken till att vi i vår trygga värld ändå har ångest är att hjärnans larmberedskap är anpassad till en värld där hälften dog innan de blev tonåringar. Att se faror överallt förbättrade chansen att överleva, och vi är ättlingar till överlevarna.

För en ångestplågad kan det vara lugnande redan att veta att ångest är ett tecken på att hjärnan fungerar precis som den ska: ”Det är bara min amygdala som vill att jag ska vara rädd.”

Fobier är omotiverat starka rädslor, de vanligaste för att tala inför andra, höga höjder, trånga utrymmen, öppna platser, ormar och spindlar. Det kan ju verka konstigt att vi inte är instinktivt rädda för exempelvis bilar, eftersom 80 000 människor årligen dör i bilolyckor men bara fyra av ormbett (i Europa). Men bilar har historiskt inte utgjort något hot, medan ex vis att tala inför andra innebar att man riskerade att uteslutas ur gruppen, vilket var förenat med livsfara. Vår benägenhet att få ångest formades i en annan värld.

PTSD (posttraumatisk stress) är en svår form av ångest med plågsamma minnesbilder av något hemskt man varit med om. En kvinna var i Thailand när tsunamin kom, drabbades inte personligen men hjälpte till i räddningsarbetet. Efter ett par månader hemma började hon få hemska mardrömmar och även dagtid översköljas av fruktansvärda minnesbilder. Hon slutade läsa dagstidningar och titta på nyhetssändningar, men hennes liv blev alltmera kringskuret: Hon började få ångest bara av att gå på gatan där polisstationen låg där hon förnyat sitt pass inför resan. När man är traumatiserad tror hjärnan att traumat fortfarande pågår.

Man kan undra vad det ska vara bra för, men våra minnen är inte till för att vi ska komma ihåg vad som hänt. De har samma uppgift som allt annat: Att överleva. I varje situation plockar hjärnan fram minnen för att guida oss. Även om hjärnan har en ofattbar minneskapacitet kan den ändå inte minnas allt. Därför sorterar den (när vi sover) bort en del och spar de minnen den tror är viktiga för vår överlevnad – alltså de som är kopplade till hot och fara. Att vi upplever en händelse som känslomässigt stark är en signal om att den är viktig för vår överlevnad, alltså skapas ett starkt och tydligt minne. Sju månader efter tsunamin mindes kvinnan allt i detalj. Då blir minnet lättväckt – även av intryck som bara mycket långsökt påminner om händelsen, ex vis gatan där hon förnyade passet.

Med detta gör hjärnan precis vad den ska för att vi ska överleva: ser till att vi undviker att hamna i samma situation igen. Och OM vi skulle det ser den till att vi har en knivskarp bild av hur vi hanterade situationen förra gången – för då överlevde vi ju bevisligen. Problemet är bara att hjärnan inte räknar med att vi förflyttat oss 800 mil med flyg till en plats långt borta och att polisstationen alltså inte alls är farlig.

Det kan vara en klen tröst för den som drabbats av posttraumatisk stress att de plågsamma minnesbilderna är missriktad välvilja från en överbeskyddande hjärna. Men den kunskapen ger oss nyckeln till hur tillståndet kan lindras och botas. Det har att göra med hur minnen fungerar.

Våra minnen ligger inte lagrade, redo att plockas fram, de återskapas varje gång vi tar fram dem, och förändras något varje gång vi tänker på dem.
Det är det som gör oss till usla rättegångsvittnen. Jag har skrivit om att vi minns fel hela tiden.

Om du går i en skog och blir attackerad av en varg kommer din hjärna att skapa ett starkt och lättväckt minne av attacken för att undvika att du går dit igen. Och OM du ändå gör det, ser den till att du är extremt vaksam och beredd att reagera blixtsnabbt (alltså ångestfylld).

Men återvänder du till skogen 100 gånger utan att bli anfallen kommer det ursprungliga minnet att blekna och bli mindre hotfullt. För varje gång blir det ju allt mindre sannolikt att det ska dyka upp någon varg.

För att behandla posttraumatisk stress kan vi alltså lyfta fram de hemska minnena i ett sammanhang där vi känner oss trygga. Då kommer de sakta att förändras och bli allt mindre hotfulla. Men det måste göras ytterst försiktigt – kanske kan man börja med att skriva ner dem.

Den neurobiologiska orsaken till att det oftast är en dålig strategi att försöka förtränga traumatiska minnen genom att inte prata om eller tänka på dem är alltså att de då aldrig kommer att förändras. De blir som huggna i sten, och fortsätter att plåga oss.

Ångest i sig är alltså inte farlig – även om den kan vara ett helvete för den drabbade. Att försöka tänka bort ångest är som att försöka vända höststormens vindriktning genom att blåsa i motsatt riktning. Om ångesten lätt hade kunnat tänkas bort hade den ju inte gjort någon nytta som starkt påtryckningsmedel för att påverka vårt beteende. Så att vi överlever.

Om ångesten begränsar livet ska man söka hjälp. Genom att sakta och kontrollerat utsätta sig för det som framkallar ångesten kan hjärnan lära sig att den har en överaktiv brandvarnare, och sakta minska känsligheten i den.

Neurovetenskaplig och psykologisk forskning har däremot inte hittat stöd för att ångest beror på förträngda barndomsminnen (som ex vis Freud hävdade), även om svår stress under våra första år förstås kan göra vår ”brandvarnare” hyperkänslig. Men som vanligt är vi olika, och vår benägenhet att få ångest beror till närmare hälften på våra (överlevar)gener.

Två hjärntrick mot ångesten:

  • Ta djupa lugna andetag – utandningen ska vara längre än inandningen.
  • Sätt ord på vad du känner: Då kan du observera känslorna ”utifrån” istället för att dras med av dem.

Varför blir vi deprimerade?

Christ by the Flower (1887) by Odilon Redon. Original from the National Gallery of Art. Rawpixel.

Förvånansvärt ofta kommer depression efter en period av stark och långvarig stress, just när allt borde vara bra: ”Det var som om stressen hann ikapp mig när jag kunde sänka garden.” Det kan ha att göra med vårt immunförsvar.

Stress får kroppen att tro att risken för skador och infektioner ökar – eftersom det varit så historiskt sett – och förbereda sig för det. När vi mår dåligt drar vi oss undan – vilket kan vara hjärnans sätt att undvika infektion eller spara på krafterna och läka.

Under nästan hela vår historia har hälften av alla människor dött innan de blev vuxna, de flesta i infektioner, och det märkliga är egentligen att inte alla gjorde det. Virus kan inte föröka sig själva utan behöver en värdcell som gör kopior, vilka sedan sprids till andra, osv. Och människan är perfekt för virusspridning: Vi lever tätt tillsammans, är oerhört sociala och förflyttar oss, numera över hela planeten.

Som försvar har vi vårt fantastiska immunförsvar, som minns infektioner vi haft och är redo för snabb mobilisering om de skulle dyka upp igen. Det är så effektivt att det lär räcka med att titta på någon som hostar för att immunförsvaret ska börja växla upp, och det är omöjligt att inte rygga tillbaka inför lukten av skämd mat.

Infektion och inflammation. En infektion innebär att kroppen utsätts för ett smittämne, ex vis bakterier eller virus. En inflammation är kroppens svar på i princip all påverkan – tryck, skador, gifter, bakterier, virus. Vi skulle alltså inte överleva utan inflammationer.

Inflammationer som pågår länge kan dock ställa till problem. De spelar en stor roll vid hjärtinfarkt, stroke, reumatism, diabetes, Parkinsons, Alzheimer m fl. Men det är inte viktigt för evolutionen, eftersom det är sjukdomar som oftast dyker upp vid en ålder vi tidigare aldrig uppnådde. Och då har vi redan hunnit förökat oss. Depressionssymptom kan alltså vara en djupt liggande försvarsmekanism som räddat oss från olika smittor, men med vår moderna livsstil går försvarsmekanismen bärsärkagång.

En del av dagens inflammationsorsaker – fetma, stress, stillasittande, rökning – pågår länge, och misstolkas av hjärnan som att vi befinner oss i ett livsfarligt tillstånd, under ständig attack. Hjärnan reglerar då ner humöret för att vi ska dra oss undan. Ett långvarigt mentalt stillastående är det vi kallar depression.

På det sättet kan depression orsakas av inflammation, och man beräknar att det gäller ungefär en tredjedel av alla depressioner. Det finns även andra orsaker till depression och man kan inte säga att alla fyller en funktion.

Det finns olika behandlingsmetoder mot depression. Antidepressiv medicin ger god effekt för en tredjedel av alla deprimerade, vid kognitiv beteendeterapi får ungefär hälften god effekt, resten blygsam. De olika metoderna verkar påverka olika delar av hjärnan, så för de flesta är det bäst med en kombination.

Sammanfattningsvis innebär ångest och depression inte att hjärnan är trasig – även om de kan skada oss. Allra viktigast: Om du mår psykiskt dåligt ska du söka hjälp, precis som om du har lunginflammation. Hjälp finns att få. Och du är inte ensam.

Varför är vi så rädda för ensamhet?

The Sick Girl (1896) by Edvard Munch. Original from The MET Museum. Digitally enhanced by rawpixel.

De fåtal som överlevde alla faror och katastrofer – och därför blev våra förfäder – gjorde det för att de höll ihop. Vi blev inte det dominerande djuret på jorden för att vi var snabbast, starkast eller smartast, utan för att vi var bäst på att samarbeta.

Därför tolkar hjärnan fortfarande ensamheten som en ökad risk att dö. Det kan leda till att vi går runt i en ständig larmberedskap, vilket i längden kan göra oss deprimerade. Sömnen kan bli ytligare och mer fragmenterad – den som sov ensam hade ju inte någon som kunde varna för faror.

Men ensamhet kan se ut på olika sätt. Om du känner dig ensam är du ensam, känner du dig inte ensam är du det inte, oavsett hur ditt sociala liv ser ut.
Ett fåtal nära relationer är viktigare än många ytliga, det viktiga verkar vara vetskapen att någon finns där om det händer något.

Det finns en nära biologisk koppling mellan hur vi mår och var vi upplever att vi befinner oss i hierarkin i vår grupp. Eftersom hjärnan vill skydda oss mot ensamheten ställer den hela tiden frågor som ”duger jag?” ”passar jag in?” Och det har aldrig funnits så många anledningar att känna sig nertryckt som idag, när vi på sociala medier ständigt matas med andras ”perfekta” liv.

Oavsett orsaken till depression är fysisk aktivitet oftast raka motsatsen, och pulshöjande fysisk aktivitet skyddar även mot ångest, oavsett motionsformen. Som vanligt varierar det – för vissa är effekten av motion fantastisk, andra märker ingen större skillnad. Men den genomsnittliga effekten är god, både på ångest och depression. Vid ångest kan man dock behöva trappa upp långsamt, så att hjärnan inte uppfattar det som stress/fara. Bara en timmes snabb promenad i veckan ger visst skydd, och mellan två och sex timmars pulshöjande aktivitet verkar vara optimalt.

Om motion är så viktigt, varför är vi då så lata? Och varför äter vi för mycket?

Frågorna om två stora folkhälsoproblem har samma svar: Under nästan hela vår historia har svält varit ett gigantiskt hot mot våra liv. All mat vi fick tag i kastade vi omedelbart i oss, och sen slösade vi inte bort kalorierna. Att röra sig kostar energi, det är därför vi är lata av naturen. Övervikt har historiskt sett inte varit något problem, alltså strävar kroppen vid bantning efter att bevara sin vikt, eftersom den uppfattar viktförlust som hotande svält.

För oss som kämpar mot vår naturliga lättja kan det vara tröstande att veta att det tydligaste resultatet på mående, stresstolerans och tänkande får den som går från att göra ingenting till att göra lite.

Mår vi sämre än nånsin – egentligen?

Många mår idag psykiskt dåligt, är deprimerade etc. Men det är svårt att säga hur mycket som beror på att vi inte längre lider i tysthet utan söker hjälp mer än någonsin tidigare. Det mesta verkar tyda på att det inte är någon större skillnad i vårt egentliga mående – med ett undantag.

Tonårsflickors nedstämdhet och ångest verkar faktiskt ha ökat de senaste decennierna. Vilket kan bero på att de reagerar extra mycket på att matas med andras ”perfekta” liv. Facebooks egna forskare har varnat för att Instagram driver en negativ uppfattning om den egna kroppen hos en tredjedel av alla tonårsflickor.

Men egentligen är det verkligt anmärkningsvärda att antalet depressioner inte har minskat! Trots en fantastisk ekonomisk och medicinsk utveckling, som ger oss inte bara flera år i livet utan flera friska år, verkar vi inte må psykiskt bättre.

Just nu pågår en vetenskaplig revolution, vi lär oss mycket nytt som öppnar nya möjligheter. Men det är viktigt att komma ihåg att genetik och hjärnforskning inte handlar om säkra svar, utan sannolikheter. Problemet är att vi människor inte tänker i sannolikheter utan i svart eller vitt: ”en ökad risk” för depression är inte ”en garanterad depression”, men så uppfattar vi det gärna. För att den nya kunskapen om hjärnan inte ska leda till att vi uppfattar oss som styrda av vår biologi måste vi lära oss att tänka vetenskapligt.

Kunskap är lösningen: inte bara om hur hjärnan fungerar utan varför den fungerar som den gör. Om vi vet att den har till uppgift att hjälpa oss att överleva i en livsfarlig omgivning kan vi inse att mildare former av det vi kallar psykisk ohälsa inte nödvändigtvis innebär att vi är sjuka, än mindre trasiga.

Vi är aldrig vår diagnos (”den som mår dåligt”), vi är mer komplicerade än så. Och känslor förändras: Bara för att du har mycket ångest under en period betyder det inte att du alltid kommer att ha det.

Lyckodrömmen som gör oss olyckliga

Många ser på lycka som en ständig känsla av njutning och tillfredsställelse, men inom forskningen definieras lycka oftast med hur nöjda vi är med vårt eget livs inriktning – en långsiktig upplevelse av mening snarare än att ständigt må toppen.

Eftersom vi är utvecklade att matcha alla våra upplevelser mot våra förväntningar bör vi strunta i att sträva efter lycka.

Vi bildar oss en uppfattning om hur bra vi har det baserat på jämförelser med andra i vår närhet: Audin känns fantastisk tills grannen kommer i en Tesla. Och numera bombarderas vi via sociala media, Google, reklam, film med bilder av glada, vackra, till synes ständigt harmoniska människor. Budskapet är att vi kan – och bör! – vara lyckliga hela tiden. Till råga på allt förväxlar vi lätt ”lycklig” med det kravfyllda ”lyckad”: vacker, framgångsrik, populär…

Vår besatthet av lycka – och missuppfattningen att lycka är samma sak som ständigt välbefinnande – är bara någon generation gammal, men eftersom vi inte upplevt något annat inser vi inte hur märklig och orealistisk den är.

Hjärnan förändrar ständigt vårt känsloläge baserat på informationen den får från kroppen och omgivningen. Och känslor av välbefinnande ska till sin natur vara övergående, annars skulle de inte klara sin uppgift: Att motivera oss att ständigt sträva framåt.

Som Karin Boye skrev 1827 i dikten: ”I rörelse”, som börjar:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen, är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd.

4 reaktioner på ”Det är inte meningen att vi ska vara lyckliga. Vi ska överleva!

  1. Jag skulle vilja säga att människan idag har för mycket tid åt att tänka och känna. Om livet går ut på att överleva (skaffa mat, få värme, sova) så hinner inte tankarna ikapp en. Idag har vi all tid i världen att låta hjärnan lura oss ( jag tror att hjärnan är en smula uttråkad) att tro att något är fel.

    Gillad av 1 person

    1. Tydligen bra förklarat, för kände till min förvåning viss lättnad över att inte ”måsta” vara lycklig – o lyckad. Trots att jag inte trodde jag köpte det kravet (möjligen f a det var så längesen jag var tonåring. 😉 )

      Gilla

Lämna ett svar till maria65a Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.