Kvinnosilhuett

Ibland frågar man sig…

Det händer att jag blir orolig när jag ser intervjuer med personer som har skyddad identitet. Den intervjuade visas bara bakifrån, eller snett bakifrån (medan jag ängslas över att kameramannen ska råka bli för närgången). Ofta bär personen luva och/eller peruk, och åtminstone en gång måste det ha varit en lösnäsa jag skymtade.

Men tittarna får alltså se människan både prata och gestikulera, ofta gå – om än bakifrån. Är de verkligen anonyma då?

Själv kan jag utan problem känna igen bekanta människor på deras gester, deras gång – till och med ljudet av deras steg. I intervjuerna brukar rösten förvrängas, men bekanta röster skulle jag absolut känna igen, även i förvrängt skick. Och åtminstone i filmer är det väl enkelt att ”avförvränga” sånt? (Vad det nu kan heta.) Om man har intresse av det, och det har väl en del – annars behövdes ju ingen skyddad identitet från början.

I fyrans morgonprogram behövde jag i alla fall inte oroa mig för sånt här.

Det handlade om Jämställdhetsmyndighetens nya intervjustudie där 86 gömda kvinnor och deras 128 barn berättar om det svåra livet för personer med skyddad identitet. 2021 är det omkring 24 000 personer som lever så. Inte nog med att de måste bryta upp helt från sina gamla liv, arbete, bostad, släkt och vänner. Utan personnummer ”finns” man inte, kan exempelvis inte hyra en bil, teckna en försäkring, låna pengar, skaffa bank-id eller telefonabonnemang.

Dessutom har tre av fyra intervjuade berättat att de blivit röjda, ofta av svenska myndigheters okunskap och slarv. Mer än hälften av dem hittades av mannen, och måste flytta, igen. En av dem hade flyttat sju gånger. Och de lever i ständig skräck för att bli hittade.

Några säger:
”Om jag ska leva med larm och skydd ska han minst ha fotboja.” och ”Det borde vara han som begränsas till en kommun, men i stället släpper de honom och frihetsberövar mig.”

I morgonprogrammet intervjuades nu en kvinna med skyddad identitet, vilket jag gärna ville höra – om jag hade fått. Eftersom hon givetvis måste vara anonym ser ser man bara en mörk huva skymta (vad nu det ska tjäna till). Men dessutom är hennes röst så förvrängd att jag inte hör ett smack av svaren, bara frågorna. Fullständigt meningslöst, alltså.

Så min fråga är: Vore det inte bättre att strunta i besväret med att maskera och förvränga intervjuoffret. Och riskera att det ändå inte fungerar, i värsta fall kan få oönskade konsekvenser?

Om tittarna inte förväntas kunna föreställa sig att man faktiskt har suttit och pratat med en människa kan man väl ta in en skådespelare för att läsa upp replikerna – hörbart. (Och tala om att det är en sån, så att inte den stackarn råkar illa ut.)

Fast personligen klarar jag mig helst utan den hjälpen, och litar istället till min livliga fantasi.

3 reaktioner på ”Ibland frågar man sig…

Lämna ett svar till livetslimbo Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.