Änglar, finns dom? Och demoner? Eller är det bara vi?

Det har blivit ännu roligare att titta på film nu när jag på imdb.com kan få tillgång till onyttigt vetande om skådisar, filmens handling, tabbar under inspelningen, etc. Och en mängd kommentarer, från analyserande filmnördar till knäppgökar – och allt däremellan. Sånt gillar ju jag.

Nyligen såg jag en dokumentär som ifrågasätter om en dömd mördare verkligen var skyldig. Bland många kommentarer skriver någon att det inte är mycket att diskutera, klart att han gjorde det, dokumentären visar ju att det här inte är nån “nice guy”.

Fortsätt läsa ”Änglar, finns dom? Och demoner? Eller är det bara vi?”

Om människans okuvliga kreativitet

badror-img_15071
Vi har i alla fall tvättmaskin…

Snart, snart drar återuppbyggnaden av vårt badrum igång här. YESS! 

Under tiden kollar vi hur vi ska ha det, bland annat på Hemnet. Där har jag ju fått tips tidigare. Det finns bara två varianter av treor i området där vi bor, och efter trettio år har det hänt en del i de olika bostadsrätterna, kan jag säga. Jag gillar Hemnet.

När vi flyttade hit valde vi mellan en “vanlig” trea och en terrasslägenhet, som förutom terrass hade separat matplats invid köket – precis som jag vill ha det. Tyvärr hade den även en loftgång likadan som den som redan orsakat ett inbrott hos mig – och jag ville varken ha loftgång eller inbrott.

Lösningen fanns på Hemnet! 🙂 Där hade någon rivit förrådet mitt i den vanliga trean och fått en rymlig matplats i anslutning till det rymliga köket. Sen verkade man ha fått mängdrabatt på någon form av fejktegel (tapet?), som täckte alla ytor på ett sätt som mäklaren kallade  “fantasifullt”.  Och det var det onekligen.

Fortsätt läsa ”Om människans okuvliga kreativitet”

Infödingar och utbölingar – om ord och deras innebörd.

Ibland funderar jag kring ord och deras innebörd. När jag frågar mig vilka spontana associationer ordet “inföding” ger mig dyker en bild av Fantomens kortvuxne och fetlagde vän Guran upp –  bandarernas hövding och ursprungligen en ”fanatisk häxdoktor” – inklusive bastkjol och lampskärmshatt. Bilden måste vara från mammas Vecko-Revyn på femtiotalet… Pinsamt, tänker jag, men när jag  googlar ser det ungefär lika illa ut idag (åtminstone i min läsare).

Gone native” verkar inte heller vara något positivt, fast det borde väl bara betyda att man anpassat sig till landet där man bor? Enligt Cambridge Dictionary: “If a person who is in a foreign country goes native, they begin to live and/or dress like the people who live there.” Och uttrycket betecknas som “disapproving or humorous”. Kolonialtänk?

För inföding/native betyder väl egentligen bara att man är född på den plats man är? Är det dåligt? Eller är motsatsen ännu värre? Jag minns historien om engelsmannen som flög utomlands, men (i sann imperialistisk anda(?) ) vägrade gå genom dörren märkt ”Foreigners”: “We are not foreigners, we’re British”.

Sen läser jag om Ola Larsmos bok “Swede Hollow”, eller ”Svenskadalen” som invånarna kallade den. Och jag hittar en film där tidigare Swede-Hollow-bor berättar.

Fortsätt läsa ”Infödingar och utbölingar – om ord och deras innebörd.”

Otacksamt(?) trött på det som ska få mig att inte tröttna

Mitt intryck av nya “Fråga Lund” kan vara helt felaktigt, eftersom jag aldrig orkat se ett helt program. Jag tröttnar nämligen omedelbart när exempelvis en kille i sunkig klädsel spelar taskig basket – och får längre tid på sig än programmets experter, som är dem jag vill lyssna på.

Så jag är väl – som vanligt? – lite “eljest”. För jag inser ju att man lagt in sketcherna för att  tittarna INTE ska tröttna. Vi förväntas inte kunna hålla koncentrationen uppe utan täta klipp och  lustifika pauser. Själv blev jag irriterad redan när “Gubben i lådan” förpestade “Hylands hörna” anno 1962 – samma år som gamla “Fråga Lund” startade, utan både gubbe och sketcher.

Och då var det lådgubben störde ändå inte roligare än så här:

Fortsätt läsa ”Otacksamt(?) trött på det som ska få mig att inte tröttna”

Om ögonvittnens (o)tillförlitlighet

I augusti 1993 var jag en av de hundratusentals åskådare som trängdes längs Riddarfjärden för att se flyguppvisning av JAS 39-Gripen i samband med det årets Vattenfestival. Så här såg det ut.
OBS: ungefär 2:20 in händer det nåt! Sen blir det nyheter. 

Vi måste ha stått i närheten av filmaren, men själv begrep jag inte på riktigt att nåt oplanerat hänt förrän den svarta röken bolmade upp från det kraschade planet. Det jag (trodde att jag) såg var ett uppträdande: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, sen syntes en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong som steg uppåt. (Det sista var förstås när piloten sköt ut sig med fallskärm… )

Fortsätt läsa ”Om ögonvittnens (o)tillförlitlighet”

Om att sörja på olika sätt – och respektera det

Med olikhetsglasögonen på ser jag olikheter vart jag ser. Även i våra sätt att sörja.

Mamman till de två små barnen som för åtta år sedan brutalt slogs ihjäl med en hammare är med i TV. Hon ser strålande glad ut när hon berättar om sina barn. Hur kan hon göra det? Det är så många som undrar att hon skrivit en bok: Varför gråter inte Emma? Hon berättar om de olika stegen i sin sorg.

Själv nära döden låg hon i koma och sen dröjde det innan man talade om för henne att barnen var döda. Då reagerade hon inte alls, först så småningom sjönk informationen långsamt in, allteftersom kroppen orkade. Hon grät fortfarande inte. Däremot kräktes hon – så mycket att hon till slut fick åka till sjukhuset för att få dropp. Ännu längre fram kunde hon slutligen börja prata om vad som hänt.

Fortsätt läsa ”Om att sörja på olika sätt – och respektera det”

Om hur det är på insidan  

När jag byter tankar med andra människor fascineras jag ständigt av hur olika vi är,  tänker, känner. Och hur lika. Spännande.

Själv har jag alltid varit en präktig typ, som barn hade jag likadana flätor som ordentliga Spara i min barndoms Lyckoslanten. Jag minns hur en av de mera avancerade tjejerna i mellanstadiet med ett äcklat tonfall sa: “Och nu kommer den där lilla Lena  också!” Och jag förstod vad hon menade. Jag var yngst och spinkigast, så när övriga började komma in i puberteten var jag kvar ett tag i rollen som duktig skolflicka – den som funkat bra tidigare.

Fortsätt läsa ”Om hur det är på insidan  ”

PostNord – plattityder och prioriteringar

I dessa elektroniska tider använder vi posten väldigt lite. Våra erfarenheter när vi gör det avskräcker oss dessutom.

Jag skrev i ilska om våra märkliga erfarenheter när vårt betalda turistkort – efter att ha kunnat spåras genom Tyskland – spårlöst försvann så fort det kommit fram till svenska PostNord. Kundtjänst hade ingen aaaning om vart, för inget syntes på hans skärm.

Det vi reagerade mest mot var att den stackars nyanställde(?) kundtjänstpojken inte hade någon att hänvisa ett knepigt ärende till. Han fick(?) inte tala om vad hans chef hette eller vilken avdelning han jobbade på, inte ens vad han själv hette i efternamn.

Detta tyckte vi var extra konstigt eftersom det inte heller då var direkt OVANLIGT med klagomål på posten.

Fortsätt läsa ”PostNord – plattityder och prioriteringar”

Bilderna som ska hjälpa oss att förstå – fast ibland undrar man vad?

Jag som tycker det är lite kul med riktigt gamla filmer hittar i TV tablån ”Vi som går scenvägen”, dramakomedi från 1938 om en ung man som är kär i en ”balettflicka”. Presentationen illustreras med ovanstående bild på en gapskrattande jeansklädd kille hållande i ett skrikande blöjbarn.

Filmen är (förstås) inte i färg, killen var garanterat inte påtänkt 1938 och ingen bebis är med i filmen. Bilden har alltså absolut ingenting med filmen att göra, den illustrerar inte ens genren (stavas det så?).

Varför har man då lagt in den? Förtydligar den något? I så fall vad?

Fortsätt läsa ”Bilderna som ska hjälpa oss att förstå – fast ibland undrar man vad?”