Det finns mycket jag inte begriper. Ett exempel är när man förväntas bli arg över komplimanger – känna sig objektifierad, tror jag. En uppriktigt menad komplimang är lite småtrevlig att få, tycker jag. Inte märkvärdigare än så.

Än mindre begriper jag hur samma personer som hävdar att utseendet är oviktigt uppehåller sig väldigt mycket vid hur lite de bryr sig om sitt (och hur håriga och feta de är). I ett slags omvänt koketteri?

Det finns fler obegripligheter. Fortsätt läsa ”Feminism avd: ”Vad är problemet?””

Vi går inte så ofta i kyrkan numera, men vi dyrkar andra gudar. Experterna och forskarna ska tala om för oss hur vi ska göra i livets alla skeden. Och då menar jag alla!

Experttron fanns förr också: Jag använder bara ett öga i taget och skulle egentligen bara kunna se med det ena. Om jag trott på experterna. Men det begrep ju inte jag. 

Från födseln var mitt ena öga mycket översynt, vilket gjorde att hjärnan kopplade bort det, det visade bara det ”myrornas krig” som man kunde se på gamla TV-apparater när TV-programmet var slut för dagen. (Se bilden, sena tiders barn 😉

Fortsätt läsa ”Tron på experter – den växande religionen”

Och hur länge kan man köra med”Tänkte inte på det!”? När bör man börja fundera på att ta ansvar för sina egna handlingar? Jag funderar på uppvisnings­hysterin.

Vi omges av vad jag kallat plastmänniskor  som verkar göra allt för att synas. Ett sätt är att spela riktigt korkad. Jag hoppas åtminstone – innerligt – att man bara spelar, för att få de 15 minuter i rampljuset som Andy Warhol pratade om. Fortsätt läsa ”Vad gör man inte för sina 15 minuter i rampljuset? Eller snarare: Vad bör man kanske inte göra?”

Hur skulle det bli om vi tog bort allt ”onödigt” och koncentrerade oss på väsentligheter? Det är möjligt att vi skulle dö. Välmående och harmoniska blev vi i alla fall inte. Vore vi ens människor? Tveksamt.

I ett klassiskt (och kusligt!) experiment isolerade man apungar och lät dem välja mellan två konstgjorda mammor: en erbjöd mat, en bara mjukhet. Ungarna åt hos ”matmamman”, men tillbringade all övrig tid hopkrupen hos ”mjukmamman”. Och växte upp till mycket störda apor. Och hur är det med spädbarn?  Fortsätt läsa ”De nödvändiga onödorna”

Apropå manshat skrev någon”Ilskan och hatet gör mig stark!” Någon annanstans har jag sett påståendet att man aldrig är så svag som när man är arg. Jag håller inte med om någotdera. Och jag borde veta, för jag har ett jävla humör. 🙂 

Man måste helt enkelt lära sig att hantera sin ilska. Tveklöst blir jag starkare när jag går från ledsen till arg. Men det är först sen jag släppt ut ångan som jag kan gå vidare och koncentrera mig på att ta itu med det som väckt min ilska. Fortsätt läsa ”Det är ju så man kan bli förbannad! Och sen då?”

Jag har varken förutsättningar eller ambitioner att bli debattör, läser och skriver inte för att bli läst utan för att försöka förstå – mig själv och andra. Nu har jag förstått att jag är ”CIS-hetero”. Man lär sig nåt varje dag. I bästa fall.

Heterosexuell visste jag att jag var.  Wikipedia:

Heterosexualitet är en sexuell läggning där personen uteslutande eller huvudsakligen känner attraktion till personer av det motsattakönet.

Ganska fantasilöst, speciellt som jag måste erkänna att jag är ”uteslutande” – inte minsta lilla bisexualitet så långt ögat når.

Men inte nog med det, jag är tydligen ”cisperson” också. På tal om fantasilöshet… Wikipedia igen:

En cisperson är en person med ett linjärt kön, där det biologiska,  juridiska,  sociala och kulturella könet,  könsuttrycket och könsidentiteten pekar (och av andra uppfattas peka) entydigt åt ett håll.

Fortsätt läsa ”Beige CIS-hetero funderar fritt”