Ser hur mitt lilla liv så tydligt utgör en del av världshändelserna. På samma sätt som det enda ”liv efter detta” jag tror på är i människors minne – en tid.
Igår kväll såg vi plötsligt en enorm dubbel regnbåge. Jag slet fram mobilen och tog kort från balkongen. Det var mycket snyggare än så här, men ändå…
Idag gick vi i strålande sol längs kajerna i stan tills fötterna brände. Åt enorma mjukglassar med och utan chokladdop (? det stod ”dop” på skylten?). En vecka in i september!
Här kommer några bilder att titta på när kylan och mörkret kommer krypande. En helg i augusti hade vi besök i stugan av (bonus)barn/barnbarn/syskonbarn/syskonbarnbarn.
I det fantastiska vädret var det långbord i trädgården som gällde, i lövträdsskugga. Annars var det för varmt, vilken sommar vi fått alldeles på slutet! Vi bjöd på lax i olika former. Hade även köpt färska räkor (nån fördel ska man väl ha av att ha stugan i Bohuslän 😉 ), men tyvärr(?) i lite onödigt god tid.
Så vi fick tvinga i oss dem själva, i förväg. I en egen räkfrossa. På balkongen. I kvällssolen. Det gick ganska bra, måste jag erkänna.
Jag sitter inte bara här och skriver, ibland beger jag mig även utomhus – det trodde ni inte! 😉 Nu har jag till och med åkt båt – på den traditionella årliga träffen med mannens gamla klassisar (och bihang). Alltid lika roligt!
Vi åkte med M/S Byfjorden till Flatön och handelsman Flinks gamla handelsbod. Egentligen hette han Johansson, men Evert Taube kallade honom Flink eftersom han var så långsam. Sägs det. En trubadur underhöll oss med bland annat Taube-visor, men även exempelvis Robert Brobergs “Båtlåt”.
Men bäst var ändå vårt båt-prat. Tycker jag i alla fall. 🙂
Tillbaka i stugan återhämtar vi oss. Grundligt. Sitter på balkongen och fotograferar vackertvädersmoln.
På kvällen fotograferar jag de vackra solnedgångsmolnen.
Vår sista övernattning i ett litet B&B var alldeles ovanligt svår att hitta. I den lilla lilla danska byn verkade inte finnas alltför många vägar, men av de fyra personer vi frågade (som dessutom tjänstvilligt frågade andra) kände ingen till den. I affären letade man på nätet åt oss – ändå blev det fel.
Men till slut hittade vi den ende(?) i byn som kände till den lilla lilla vägen. Inte långt ifrån den vackra kyrkan låg den, visade det sig.
Sen återstod ”bara” att hitta nr 11. Vi åkte längs en häck och räknade: nr 7, nr 9… Och nr 15(!). Ingen B&B-skylt.
Fortsätt läsa ”B&B or not B&B?… eller: “Varför gömmer du dig i häcken?””
Efter tidigare trafikstrapatser tog vi det jättelugnt på vår långsamma resa norröver, la in en extra vilodag i en idyllisk nederländsk by.
OK, vi gjorde ett halvhjärtat försök att göra en utflykt till kusten, men makterna varnade oss: Så fort vi försökte blev det skyfall och åska. När vi vände avtog regnet.
Kanske det hänt något fatalt om vi ihärdats?
Tvärs över gatan låg en marknadsplats med pågående kommers. Dit gick vi i alla fall (även om vi saknar bildbevis) och sen tog vi en promenad i grannskapet. Och hann bli fullständigt genomblöta. Fast vackert var det ju.
KÖR INTE bil i Brüssel!Been there. Done that… Vid närmare eftertanke:
Det var ett tutande och trängande av bilister och cyklister. Bussarna utnyttjade sin storlek på ett direkt hotfullt sätt. Med uppbådande av alla krafter lyckades vi länge hålla oss på rätt väg – men JUST när vi började känna oss trygga (Gör aldrig det!) slog det till:
Enkelriktat! IGEN! GAAAH! 😠
Nästa dag slingrade vi oss vidare till en pension vi hittat på bokningssajten. Och blev så förtjusta att vi stannade en natt till.
Familjedrivna ”Cafe-Konditorei-Pension Sander” ligger i ett vackert gammalt korsvirkeshus alldeles vid Mosel och har tre gästrum. På mornarna väcktes vi av doften från det egna bageriet. Till frukosten fick vi bland annat två sorters hemgjord marmelad.
På väggen hängde flygfotot över huset. ”Vår” gränd till höger.
“Der chef”, som skötte ruljangsen tillsammans med sin mor, var stor, glad och bullrande, med valspråket: ”Kein Problem!”. Ungefär som jag föreställer mig “den glade bagaren i San Remo stad”. (Fast vi hörde honom aldrig sjunga.)
Letandet efter nästa hotell tog inte fullt så lång tid, det hällregnade inte heller. Men man reparerade de gamla betongvägarna (behövligt, kändes som om de var från Hitlertiden…), så vi fastnade i ett antal ”Staus” på vägen och var ganska möra när vi på kvällen bar vårt bagage uppför alla tre vindlande trapporna.
Liten tysk språkövning som jag osökt kom att tänka på i bilen:
Unterschied zwischen einer Schlange und einer Autoschlange?
Bei der Autoschlange ist das Arschloch vorn.
(Ung: Skillnaden mellan en orm och en bilkö (tyska = “bilorm”)? I bilkön är arslet framtill.)
På den tyska rastplatsens toalett imponerades jag av den automatiska spolningen. Inte! Den innebar nämligen att det inte fanns nån spolknapp på toan. (Sant!) Istället spolade den när man låste respektive låste upp dörren. (!)
Why? För mitt inre ögon ser jag alla stackars människor som inte kunnat förmå sig att gå ifrån sin ”produkt” utan att kunna spola ner den. (Skammen! 😳 ) Och alltså aldrig låst upp dörren. Vad blev det av dem?
Livet är fullt av obesvarade frågor.
Minnet av den här automatiken höll på att ställa till det för mig på återresan.
Fortsätt läsa ”Toaletter och andra väsentligheter – varning för skitsnack!”
Så tänker jag... 🐾 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.