Alla dessa ungar söder om söder 

Jag fortsätter att läsa “Den vita staden” och jämför Hammarbyhöjden med min del av Enskede: Johanneshov. De här förorterna byggdes för barnfamiljer, läser jag. En normal familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet av två rum och kök. I Hammarbyhöjden hade bara 8 % av lägenheterna tre rum och kök eller mera, medan 45 % hade två och 47 % ett rum och kök eller mindre.

Mina föräldrar tror jag bodde “mindre”, dvs i en etta med kokvrå (möjligen kokskåp) innan de flyttade till ettan, antagligen för att bilda familj. Ettan låg i ett av de nya “smalhusen”, som  enligt visionen skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft” (dvs tre våningar) och “så smala att husen blev ”genomluftsbara” “. Av samma skäl – för att få mer sol och luft än i den gamla stenstaden – låg husen också öppet och luftigt, utan kringbyggda, mörka gårdar.

enskede-bakgard-img_7203

Fortsätt läsa ”Alla dessa ungar söder om söder ”

Nostalgisk vandring IRL

När vädret blev bättre gav vi oss ut på en liten vandring i nutid för att jämföra med minnesbildernna jag skrev om förut. På “min” gata är det allra mesta sig precis likt, medan på andra sidan nåt har hänt: VEM HAR LANDAT DÄR BORTA?! 😱

När vi tog kort stötte vi på en (annan) pensionär, som bodde lite längre neråt gatan, numera med den sista av fem katter. Där hade hon bott ända sen 1961 – och jag som flyttade därifrån med mina föräldrar 58! Vi kunde nästan ha mötts, fast hon var nog en ung fru då och jag bara nästan-tonåring. Hon berättade storögt om att en del av lägenheterna i området nu blivit bostadsrätter – med jättehöga insatser. I Hammarbyhöjden visste hon att det är mycket nybyggt, och misstänker att man nu planerar att ta bort Konsum där.

Nu var hon på väg att handla i Globen och på något annat ställe, där hon spanat in extrapriser. Så fick hon sig några promenader varje dag i området, där hon fortfarande trivdes mycket bra. Hon nickade instämmande när jag beskrev omgivningarna som en ostörd oas mitt bland alla förändringarna – och något Internet hade hon inte heller, och ville inte ha! Allt oförändrat.

Fortsätt läsa ”Nostalgisk vandring IRL”

Det kanske är vicevärdinnor 2.0 vi behöver?

Jag har fått en hembygd! När bohuslänningen i mitt hem (a k a maken) går igenom sin pappas släktforskningspärmar och lånar böcker om gamla gårdar brukar jag säga: “Jag är stockholmare, så jag har ingen hembygd.”

Men det har jag ju! inser jag när jag träffar gamla klassisar som också växte upp söder om söder. Så jag köpte en bok om Brännkyrka, som tydligen en gång i tiden omfattade bland annat alla orter jag haft någon relation till innan jag emigrerade till Täby: Enskede, Farsta, Gubbängen, Svedmyra, Flaten, Tallkrogen osv… Och Johanneshov, dit tydligen min barndoms gata hörde. Fast jag säger Enskede.

barnstuga
Bild ur PDF ”Den vita staden”. Obs uniformen, som min mammas, utbildad barnsköterska.

Sen hittar jag – först på bibblan, sen på nätet – “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. Och jag bodde i alla fall granne med Hammarbyhöjden och känner igen nästan allt. Boken är från 1989, så här blir det flera tidslinjer: trettio-fyrtiotalen, “nu” i boken och “nu” IRL. Kanske barnsköterskan på barnstugebilden också var utbildad på Vita Bandet som min mamma? Uniformen är i alla fall väldigt lik.

Fortsätt läsa ”Det kanske är vicevärdinnor 2.0 vi behöver?”

Nostalgivandring bland barndomens butiker

På hitta.se (där jag hämtat bilderna) ser jag att det fortfarande finns affärer i min barndoms kvarter – eller åtminstone restauranger och företag. På femtiotalet fanns det mesta av det vi behövde i denna gatukorsning.

blasutv-shops2-bVårt hus är det till vänster. På kortsidan låg en kemtvätt med stora fräsande strykmaskiner. Där jobbade män med uppkavlade skjortärmar, det var jättevarmt och luktade väldigt speciellt därinne. Åtminstone på sommaren stod dörren öppen så att ångorna bolmade ut (vilka ångor? kan man undra). Vi kikade nyfiket in, när vi inte bollade tvåbolls bondtolva mot väggen utanför eller plockade av vresrosens blomblad och låtsades att det var läppstift.

På kortsidan till huset mittemot låg ett kondis med bageri. En sommar var en tjej där på besök, som jag blev lite kompis med. Hon åt så mycket kaffebröd att hon fick sura uppstötningar, minns jag avundsjukt. Jag fick också smaka, men inte riktigt så mycket.

Fortsätt läsa ”Nostalgivandring bland barndomens butiker”

Stockholmshem under några epoker …  

Vid min sista(?) djupdykning ner i de gamla veckotidningar från 60-talet, efter kontaktannonser och kärleksbesvär, hamnar jag ända nere i djupaste slum – och ni kan aldrig vissa var…

I oktober 1960 skriver tidningen SE att man hoppar över “den ståtliga invigningen av nya Farsta, där musiken spelade och stolta pampar höll tal.” (Se bild ovan från Stockholms Spårvägsmuseum (Public domain) via Wikimedia).

Istället gör man ett reportage från en “förortsgata man inte gärna visar upp”.

I två gamla trähus, byggda före första världskriget och aldrig renoverade, kämpar främst äldre människor och barnfamiljer mot kylan. Det har blivit kallare sen en del av lägenheterna utrymts, för huset ska rivas. De som är kvar är de som ingenstans har att ta vägen

På vintern bildas is i trappan och rimfrost i köket. Toaletterna finns i källaren och fryser vid minsta köldknäpp. En hjärtsjuk förtidspensionär får inte gå i trappor för doktorn, men har tre trappor ner till källartoaletten. Inga badrum finns förstås, och en del kök saknar eldstad.

Fortsätt läsa ”Stockholmshem under några epoker …  ”

Enskede efter kriget

Jag föddes 1946 och växte upp i Enskede. Fick småningom syskon, men innan dess var jag egentligen inte heller enda barnet. Jag hade nämligen en fosterbror. Under några år.

Jag har inga minnen från min mormorsmor, utom att jag tror det var där jag lekte med telefonen och dåtidens telefonist började prata i luren. Skrämt la jag på.  (La det grunden till min telefonskräck? 🙂 Vi hade ingen telefon förrän mycket senare, och inte mormor och morfar heller.

Bilden visar mamma, mig, mormor och mormorsmor, vars namn jag inte minns.

Det tog sju år innan min bror föddes, efter ytterligare fem år kom min syster. Men jag var inte ensamt barn hela den tiden. Jag hade en fosterbror. Det är han som är med på kortet nedan.

Fortsätt läsa ”Enskede efter kriget”