Sen spårvagnen kommit till Stockholm 1877 förblev den stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel ända fram till 1950-talet. Men när nätet av spårvägar och förstadsbanor växte och ytterligare förstäder planerades blev det allt tydligare att den expanderande spårvagnstrafiken inte skulle få plats på gatorna. Den allra första T-baneskissen lär ha gjorts redan 1908, och 1920 restes ett förslag om att leda trafiken från Enskedebanan i tunnel.

Under hela 1920-talet debatterades och utreddes någon form av tunnelbana under staden. Frågan dök upp i alla möjliga sammanhang. Redan 1913 noteras i en polisrapport från ett opinionsmöte i Folkets hus att de 200 mötesdeltagarna antagit en resolution ”mot det s. k. tunnelbaneförslaget, enär detsamma endast gynnade privata och kapitalistiska intressen”.

1931 beslöt stadsfullmäktige att bygga stadens första ”underground”, tunnelbanan Slussen-Skanstull, och den 30 september 1933 invigdes Södertunneln under Södermalm. Under 30-talet diskuterades sedan olika linjeföringar av ett framtida tunnelbanenät.

Fortsätt läsa ”Ännu modernare påfund: Tunnelbana 👍 eller inte tunnelbana👎?”

Spårvagnen som kollektivt färdmedel introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var spårvagnen stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

I september 1911 rapporterar Stockholms Tidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Och i december skriver Aftonbladet om ett “Öfverfall på Värtaspårvagnen”: Annandag jul blev ett gäng ungdomar ”upprymda av glögg” avkastade av konduktören sen de bråkat på den bakre spårvagnsplattformen.

Fortsätt läsa ”Mera spårvagnshistora: Det var farligt redan då.”

På Stockholmskällan fortsätter jag att läsa Tor Hedbergs “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”  från 1888, nu om för- och nackdelar med spårvagnar. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Särskild som man inte hade några bestämda hållplatser.) Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Bilden ovan visar den sista hästspårvagnen 1905, framför Kungsholms folkskola vid nuvarande Mariebergsgatan 34. Hästen till vänster heter Drott och den till höger Vivi. Från Stockholms stadsarkiv (CC-BY) via Stockholmskällan.

Fortsätt läsa ”Moderna påfund 2: Spårvagnar”

På Stockholmskällan läser jag om “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”
(text av Tor Hedberg, utgiven av AW. Bonniers Boktryckeri 1888).

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Hedberg funderar över moderniteterna: vad tycker hästar, kuskar, konduktörer och allmänhet om spårvagnen? Vilka för- och nackdelar har telefonen för abonnenter och telefonister?

Först telefonen:

Fortsätt läsa ”Moderna påfund: Spårvägar och telefoner (1888)”

När jag fortfarande trodde att min böldpest jag menar bältros var en bråkig tand åkte vi in till tandakuten i stan. Sen jag blivit röntgad och rekommenderad rotfyllning promenerade vi mycket lättade nerför Drottninggatan i det vackra vädret och hämtade ut penicillin på Apoteket Ugglan.

En liten skylt på väggen visar att författaren och publicisten August Blanche dog där inne 1868:  På väg från avtäckningen av Karl XII-statyn i Kungsträdgården fick han ont i hjärtat, stapplade in på apoteket och dog i apotekarens armar. (Visst låter det som en stumfilmsscen?)

Apoteket Ugglan är visserligen inte Stockholms äldsta apotek, men det är det enda i hela landet som haft sin verksamhet på samma adress och i samma fastighet i över 200 år. Redan 1760 utfärdade kung Adolf Fredrik privilegium för ett apotek, som skulle heta Elgen och ligga vid Hötorget. Det öppnades för allmänheten den 4 juni 1761, men hade då fått tillstånd att byta namn till Armerade Ugglan, eftersom det var för svårt att sätta upp en stor älg som apoteksskylt mitt i stan. Namnet förkortades småningom till Ugglan, och från 1798 finns det på sin nuvarande plats, fortfarande med sin uggla ovanför ingången.

Fortsätt läsa ”I min lilla stad – Drottninggatan”

Om “vi och dom” – motsättningar och sammanhållning, förändring och utveckling…

När jag läser om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras” känns formuleringen väldigt aktuell. Fast i boken om Hammarbyhöjden – “Den vita staden” – handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså.

I en polisrapport från 1914 (se ovan) är det istället suspekta stadsbor som invaderar villasamhället (mina fetningar):

Enskede folkpark hade tillstånd att ”från klockan 7 till 11 eftermiddagen anordna dans och folklekar.” Men nu har ”48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare, anfördt klagomål”: … ”att musiken och ovesendet från folkparken på söndagseftermiddagarna är störande för jordfästningarna å Södra begrafningsplatsen samt att folkparken vanligen hvarje söndag besökes af cirka 2000 personer öfvervägande söderbor s. k. söderamerikanare”.

Fortsätt läsa ”Alltid dessa skumma “andra” med sitt fördärvliga inflytande”

Även om jag knappast längtar tillbaka till folkhemmet kan jag förstå att det  upplevdes positivt – när man tänker på hur det var innan. Det känns som långt borta och längesen, men det är vägen till förorten, där jag bott i hela mitt liv. Jag fortsätter att läsa, bland annat i  “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. 

1895 bodde mer än 2/3 av Stockholms befolkning i lägenheter på ett rum och kök, eller enbart kök (s k spisrum). I närmare hälften av ettorna hade man dessutom inneboende. 42 % av enrumslägenheterna var överbefolkade, medan motsvarande siffra för Berlin var 26 %. Och Berlin var inte precis känt för sin höga bostadsstandard. Det vet den som sett Zilles teckningar med kommentarer på “berlinerisch”. Jag har inte längre kvar mina ölunderlägg med Zille-bilder, men jag hittade en typisk teckning, besläktad med den svenska, även om berlinarna verkar frodigare och mera slängda i käften…

(Här skrev jag lite mer om Zille och översatte bildtexten).

Fortsätt läsa ”Den långa vägen mot Folkhemmet”

Jag läser vidare om Hammarbyhöjden i “Den vita staden” att de flesta som flyttade in i de nya husen var unga nygifta par och barnfamiljer, så det fanns många barn. Och så sent som 1930 var andelen gifta par där kvinnorna var hemma 93 %.

Min  mamma var lite modern på den punkten, för hon slutade inte att jobba så fort hon gift sig, utan först när hon fått barn. Det var inte uppskattat av alla, minns jag att hon sa. En del tyckte att hon skulle vara hemma och ta hand om sin man. “Men han var väl inte hemma?” frågade jag troskyldigt.

På bilderna från den första tiden ser jag ett oerhört elegant par med välklädda barn. Eller vad tycks om kortet på mig och min fosterbror iklädda matchande pepitarutig rock/kappa med mörkblå sammetskrage och guldmärkes-keps/hatt? Jag minns tydligt hur fin jag var, och att kissdockan i mitt knä hette Sussie.

Från senare tid minns jag mammas ständiga kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att hon sydde våra kläder trots att hon inte gillade att sy, och att hon hade diverse extraknäck. Var det när barnen kommit som det blev skralare? För dyra vanor hade vi inte, fortfarande idag längtar jag inte ens efter ett lyxigt liv. Ärftlig förnöjsamhet?

Fortsätt läsa ”Om ungarnas mammor. För papporna var ju på det hemlighetsfulla ”jobbet”.”

I albumet som mamma gjorde iordning åt mig hittar jag många bilder på utflykter, där barn och vuxna (mest mammor, förstås) sitter på filtar med saft, kaffetermosar och cigarretter. Så i sällskap med vuxna kom vi redan som barn över stora vägen och till ängen som fanns ungefär där Globen nu ligger.

Där fanns också det jag nu fått veta hette Ödledammarna, där vatten hämtades till närbelägna Slakthuset. Då hade jag inte hört talas om vare sig om ödlor eller slakthus – i så fall hade jag kanske haft mina betänkligheter. Men i det vi kallade “Gropen” badade jag gärna, naken förstås, det gjorde alla barn på den tiden. Vattnet sägs ha varit kallt, men sånt märker man väl inte som barn.

Mina gamla klasskompisar berättade nyligen att man som minne av dammarna länge hade en liten fontän vid hotellet som ligger där nu. Klassens killar hade personliga erfarenheter från cykelspeedwaybanan som låg alldeles bredvid och som jag bara vagt minns.

Fortsätt läsa ”Och vi såg lekplatser vart vi såg 😁”