Före badrummens tid tvättade de flesta ansikte och händer eller badade i en balja i köket eller på gården, och utedassen hade ofta flera hål i rad. När jag nu läser den personliga hygienens historia börjar jag fundera över begrepp som hygien och anständighet. Positiva ord – tills jag börjar associera till nazismens “rashygien”, där ju Sverige utmärkte sig genom att redan 1922 starta världens första statliga institut för rasbiologi.

Ju mer man tänker, desto mer komplicerat blir det. Alltid.

På den mörka medeltiden var man renligare än många tror. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta. Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

Fortsätt läsa ”Hygien och anständighet – på gott och ont”

Efter att ha upptäckt roliga detaljer på vykorten till enskedebilder.com fick jag blodad tand. Så vi  gick på loppis och kom hem med ett antal böcker om gamla Stockholms-vykort. Av dem kan man lära sig mycket. 

Det första jag undrade över var varför i all sin dar man klämde in all text på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903. (Observera den käcka hälsningen:”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Katarinahissen byggdes 1883 och blev en omedelbar succé. Den var ångdriven fram till 1915, och moderniserades 1933, då hänggondolen under gångbanan kom till.
Nedan: Nedskärning av gamla Katarinahissen juli 1933 och invigning av den nya i november 1935.

Fortsätt läsa ”Stockholmsvykort  – dåtidens sms”

På vykort från efterkrigstidens Enskede och i gamla stockholmsartiklar dyker de ideligen upp: vedtravarna på stans trottoarer. Jag har vaga minnen av att jag hörde talas om dem som barn på femtiotalet, men jag såg dem aldrig.

Bilden ovan visar fredsdagen 1945, med jublande människor bland höga vedtravar. (Aftonbladet (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan. )

I artikelarkiven blir det tydligt hur vedtravarna periodvis präglade stadsbilden. Även om man ibland försökte dölja dem. På Stockholmskällan hittar jag bilden från 1897, med kommentar: “Bilden är retuscherad! Någon har målat över en stor mängd vedtravar som på ursprungsbilden fanns upplagda längs Strandvägen samt därefter målat dit den rad av lyktstolpar vi ser.”

Fortsätt läsa ”Bland Stockholms vedtravar”

Vi som länge levde med “Riksgropen” glömmer inte den enorma byggarbetsplats som uppstod när Klarakvarteren började rivas  på femtiotalet och blev kvar flera decennier. När gropen var som störst kunde man från Stadshuskällarens entré se ända till NK, och den kunde ha fortsatt att växa om inte kritiken blivit för hård och pengarna tagit slut. De allra sista resterna försvann först 1998 när man byggde garage under Malmtorgsgatan, som då ända sen mitten av sjuttiotalet gått på en provisorisk körbrygga av trä och stål.

Man grävde djupt ner i Brunkebergsåsens sand och grus för här skulle bland mycket annat rymmas Stockholms tunnelbanas gröna och röda linje.

Fortsätt läsa ”Byggplats: Tunnelbana”

Sen spårvagnen kommit till Stockholm 1877 förblev den stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel ända fram till 1950-talet. Men när nätet av spårvägar och förstadsbanor växte och ytterligare förstäder planerades blev det allt tydligare att den expanderande spårvagnstrafiken inte skulle få plats på gatorna. Den allra första T-baneskissen lär ha gjorts redan 1908, och 1920 restes ett förslag om att leda trafiken från Enskedebanan i tunnel.

Under hela 1920-talet debatterades och utreddes någon form av tunnelbana under staden. Frågan dök upp i alla möjliga sammanhang. Redan 1913 noteras i en polisrapport från ett opinionsmöte i Folkets hus att de 200 mötesdeltagarna antagit en resolution ”mot det s. k. tunnelbaneförslaget, enär detsamma endast gynnade privata och kapitalistiska intressen”.

1931 beslöt stadsfullmäktige att bygga stadens första ”underground”, tunnelbanan Slussen-Skanstull, och den 30 september 1933 invigdes Södertunneln under Södermalm. Under 30-talet diskuterades sedan olika linjeföringar av ett framtida tunnelbanenät.

Fortsätt läsa ”Ännu modernare påfund: Tunnelbana 👍 eller inte tunnelbana👎?”

Spårvagnen som kollektivt färdmedel introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var spårvagnen stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

I september 1911 rapporterar Stockholms Tidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Och i december skriver Aftonbladet om ett “Öfverfall på Värtaspårvagnen”: Annandag jul blev ett gäng ungdomar ”upprymda av glögg” avkastade av konduktören sen de bråkat på den bakre spårvagnsplattformen.

Fortsätt läsa ”Mera spårvagnshistora: Det var farligt redan då.”

På Stockholmskällan fortsätter jag att läsa Tor Hedbergs “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”  från 1888, nu om för- och nackdelar med spårvagnar. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Särskild som man inte hade några bestämda hållplatser.) Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Bilden ovan visar den sista hästspårvagnen 1905, framför Kungsholms folkskola vid nuvarande Mariebergsgatan 34. Hästen till vänster heter Drott och den till höger Vivi. Från Stockholms stadsarkiv (CC-BY) via Stockholmskällan.

Fortsätt läsa ”Moderna påfund 2: Spårvagnar”