Jag pratar aldrig barnspråk med småbarn. Jo, jag skojar förstås jättebarnsligt med både barn och vuxna, men när jag pratar gör jag det ”riktigt”. Även små barn förstår mycket svårare saker än man tror, om man förklarar. Och de har många spännande synvinklar att titta på världen ur. Om man lyssnar. De tänker på sitt eget sätt, och behöver inte – som vuxna – gå på kurs för att lära sig att tänka ”utanför boxen”.

Så vill jag att man ska kommunicera med mig också!

Flämtande i värmen sitter jag inomhus och läser om de skenande skogsbränderna. Hur helvetiskt det är att försöka släcka dem i hettan kan jag inte ens föreställa mig. I kampen mot skogsbränderna verkar de vattenbombande flygplanen vara effektivast. Men Sverige har inga egna plan, utan får låna dem.

I DN läser jag om den politiska argumentationen kring bränderna:

”Regeringen gör för lite. Oppositionen är opportunistisk.” Replikerna om skogsbränderna i dag är förvillande lika dem under branden i Västmanland valåret 2014 – men med ombytta roller.
– Det är sådant här som gör folk trötta på politik, säger professor Orla Vigsø, expert på politisk retorik.

Och jag håller med.

Fortsätt läsa ”Jag vill att man pratar med mig som en vuxen!”

I december 2017 rapporterade Socialstyrelsen att andelen unga (10–24 år) som fått någon form av psykiatrisk vård nästan fördubblats under perioden 2006–2016. Nu kommer organisationen Mind (som förebygger psykisk ohälsa och självmord) med en ny rapport, som visar att även om ungas psykiska ohälsa är ett folkhälsoproblem, har förekomsten av allvarligare psykisk ohälsa inte ökat under det senaste decenniet. Däremot är det flera som får vård. Och Sven Bremberg, en av Sveriges främsta forskare på ungas psykiska hälsa, håller med.

Hur hänger det här ihop egentligen?

Jag hörde nyheten i P1, men ingen tidning verkar ta upp den (alarmistiska nyheter säljer kanske bättre?) och Socialstyrelsen säger att man vill sätta sig in i de nya uppgifterna innan man svarar. Jag kan ju inte ha en aning om vad som är rätt. Men som vanlig gammal tant skulle jag bara vilja tala om för alla ungdomar (och andra):

Det finns inga perfekta människor – varken inuti eller utanpå.
Hur det än ser ut på Instagram.

Fortsätt läsa ”Det är faktiskt inte meningen att man ska vara perfekt. Bra va?”

Så skrev nån – vet ej vem. Men det får mig att fundera:

Tänk om ingen hänger på när mobbaren ger sig på sitt offer. Kompisarna tittar oförstående och med viss avsmak. Går därifrån – och tar offret med sig.

Tänk om programledaren när han drar ”skämt som går över gränsen” möts av – tystnad. Och åhörare som generat skruvar på sig och börjar prata med varann, för att skyla över hans fadäs.

Tänk om den inflytelserike mannen gör sina vanliga ”gentlemannamässiga” närmanden. Och omgivningen inte höhöar utan reagerar: ”Det där tror jag inte var så uppskattat, hörrödu.” (ungefär)

Tänk om chefen drar sina vanliga grova skämt och hånfulla kommentarer. Och ingen skrattar. Istället markerar man att det var pinsamt och byter snabbt samtalsämne.

Fortsätt läsa ”Tänk dig ett krig och ingen går dit.”

Vid min ålder har man ju lite att jämföra med. Men jag orkar bara snudda vid gångna tiders incest- och pedofiloffer. Fullständigt utan hopp om hjälp. Det är olidligt att tänka på att de inte ens hade den lilla trösten att veta att de inte var ensamma, att det fanns flera.

För inte ens de själva fanns ju: När jag var liten varnades jag diffust för nån ”ful gubbe”, som jag inte skulle följa med. Och varför i all världen skulle man gå med en trolliknande, lortig gubbe, som lurade i buskarna vid lekplatsen? (Jag såg honom tydligt för mitt inre öga.) Föräldrar, släktingar, lärare, grannar etc skulle ju ALDRIG göra nåt ont, utan istället skydda mig. Världen var en trygg plats.

Nu berättar de som överlevt och orkar hur det egentligen var.

Det var många sanningar vi ”förskonades” ifrån på den gamla goda tiden. I de gamla veckotidningarna från sextiotalet hittar jag exempel.

Fortsätt läsa ”En del säger att det var bättre förr. Eller var det bara vi som inte visste bättre? 🤔”