Om den oerhörda frustrationen när livet går en emot.

Jag kollade Facebook-sidan för min bostadsrättsförening – nästan det enda jag använder Facebook till. Där har vi fått användbara  tips om vilken säkerhetsdörr andra köpt och kan se om flera har trubbel med nätanslutningen och sånt. Men den här gången hamnade jag i en animerad debatt om (klassikerna) tvättstugestädning och sopsortering. Eller egentligen var det bara en som debatterade, om man säger så.

Det började med en enkel fråga: “Jag undrar var man ska lägga hårdplast i soprummet?” Sen följer 33 kommentarer, där några först försöker förklara hur det är och därefter får stå till svars för att “föreningen inte tar större hänsyn till miljön”. Sen kommer tre inlägg i rad om städningen i tvättstugan – det första lugnt, men sen eskalerar det ända till: “Städningen är så risig att jag sagt detta många gånger men föreningen tar det inte på allvar. Attityden är tråkig. Så jag och många andra som håller med mig kommer att anmäla detta via brev till hälsomyndigheterna!”  

Fortsätt läsa ”Våra olika sätt att hantera livet”

Såg att en skola har infört gymnastik varje dag, allt i det lovvärda syftet att få ungarna att röra sig mera – jättebra, ju! Men det jag fastnar för i nyhetsinslaget är den klumpige, något lönnfete killen som lite ovigt tar sig över bommen, fast den inte är hög. Och det är mig själv jag ser.

Blotta åsynen av ribbstolarna i en gymnastiksal ger mig handsvett och hjärtklappning. Jag känner lukten av fotsvett, hör den gällt drillande visselpipan och minns…

Det värsta ögonblicket var nog när jag i gymnasiet blivit lite tuffare och helt enkelt vägrade att ens försöka hoppa över den där eländiga plinten. En gång jagade vår korpulenta gymnastiklärarinna i sin snäva kjol(!) in mig in i ett hörn. Men en storvuxen klasskamrat ställde sig beskyddande framför mig med händerna i sidorna (ungefär som en mera framgångsrik Gandalf i videon nedan). Då lommade lärarinnan iväg. (Tack, Solveig! Och: Vad är det för sorts människa som beter sig som somliga lärare gjorde?)

Fortsätt läsa ”Plötsligt minns jag den fasansfulla skolgympan  😰”

Jag tyckte mycket om dokumentären “Skörheten” om och av Ahang Bashi, en framgångsrik ung filmmakare som lider av depression och attacker av panikångest. Hennes fråga är:

Varför kan man tidvis må så dåligt trots att man har en kärleksfull familj,
bor i ett land i fred och har ett jobb och vänner som andra avundas?

Familjen kom till Sverige i efterdyningarna av den iranska revolutionen. Ahang var två och ett halvt år när de förlorade allt och fick börja om från början. Ändå kan hon inte säga orden “traumatiserat flyktingbarn” utan att grina illa och markera citationstecknen kring orden. För det finns ju många andra som hade det värre än hon, som har sin kärleksfulla familj. Hon vet ju att de flydde för allas bästa, och ingen annan i familjen har ångest. Dessutom är hon ofta glad. Hon får inte ihop det.

Och familjen försöker förstå och stödja henne.

Fortsätt läsa ”Det man inte vet far man inte illa av. Eller är det tvärtom?”

Jag läser (ytterligare) en artikel om varför vi alla är så rädda för ”de andra”. För det är vi ju, om än i olika hög grad. Men om vi kan se vår egen instinktiva rädsla och förstår varför den finns där så kan vi bättre hantera den. Så tänker jag i alla fall. 

Själv minns jag den gången jag i jobbkorridoren mötte en okänd man. Reslig, tjurnackad och bredaxlad kom han emot mig med svängande armar, mörka ögon och kolsvart hår i extrem frisyr. Jag är annars mera rädd för djur än människor men här kände jag en ilning: “Hur kom han in, vad vill han, vi är alldeles ensamma ..”.  Sen kände jag igen sonen till min libanesiska arbetskamrat, som jag inte sett sen han börjat spela American football något år tidigare, och tydligen biffat till sig. Då såg jag hans snälla bruna ögon och visste att han inte var farlig.

Nu läser jag om en en undersökning som visar att man kan minska fördomar och rädsla för de farliga “andra” genom ett tio minuters samtal. Metoden kallas ”deep canvassing” och just det här klippet inför en omröstning om transpersoners rättigheter visar hur väljaren minns situationer när hon själv känt sig diskriminerad och småningom blir mera positiv mot en lag mot diskriminering av transpersoner.

Fortsätt läsa ”Quick fix: Hur man minskar fördomar på tio minuter.”