Vi träffar ibland gamla klassisar – och tycker att de är trevligare nu på äldre dar. Nyligen hade vi besök av min mans gamla kompis, en alltid lika engagerad uppfinnare och funderare, som nu – något decennium efter pensionsåldern – är glad att han är fri att riktigt kunna ge järnet. Och så vi själva då, som bara blir bättre för varje dag. Tycker vi. Eller kan det vara tvärtom? Att det i själva verket är omdömet som fördunklas? 😰

Men sen läste jag Bodil Jönssons bok “Tid för det meningsfulla”, känner igen mig – och hittar en föreläsning med samma namn:

Att vi inte längre är unga när vi är gamla betyder inte att vi bara ska avveckla oss. I själva verket kommer det fram nya glädjeämnen och förmågor hela tiden, sådana som vi inte hade en aning om tidigare. Tänk bara att med åren få ett bättre samspel mellan kunskap och känslor! Och tänk att få vara med om hur suget efter det meningsfulla bara ökar.

Fortsätt läsa ”Om Bodil Jönssons årsringar – och våra egna”

Maken, bördig från Bohuslän, kallar mig, stockholmarn, för stabo. Och det är jag ju – eller åtminstone förortsbo, för inne i stan har jag aldrig bott. Så jag brukar säga att jag inte har nån hembygd, inte på samma sätt som han. Ja, utom Söder om söder, då.

Varför blir jag då så fascinerad av udda människor och deras liv, så olika mig som det bara går? Kanske just därför? Hur känns det att bara – vara kvar?

Furse-John minns min man från sin barndom. Ungarna vågade inte ta emot hans karameller, utifall att han hade pissat på dem. Och ungarna kunde säkert vara lea ve honom, men han var ändå en i byn. I det som nu är vår stuga stod hustrun och bakade då hon blev uppskrämd av någon som stirrade på henne genom köksfönstret. Men hon blev lugnad: ”Det är ju bara Furse-John”.

Fortsätt läsa ”Udda existenser och vinkande sheriffer ”