Först och främst: Jag anser att människor ska få vara som de är – tjocka, smala, kvinnor, män, HBTQ+, introverta, extroverta, olikfärgade, glada, lessna, whatever (förutsatt att det inte skadar någon.) Med det sagt funderar jag …

Bland högprofil-feministerna verkar det finnas många tjockisar. Med tanke på hur ihärdigt de hävdar att utseendet inte har någon betydelse blir jag faktiskt förbryllad över den energi de lägger på att framhålla hur tjocka och håriga de är. Fortsätt läsa ”Utseendefixering avd tjockisar”

En del tycker att man bör bli arg över komplimanger, eftersom utseendet inte är viktigt. Funderar över det. Själv trivs jag med mitt utseende och bryr mig egentligen inte så mycket om vad andra tycker. (Åtminstone inte numera…) Om någon skulle tala om för mig att jag borde byta kläder eller frisyr skulle jag bli arg för att man la sig i. Men om någon gillar mina val tycker jag helt osofistikerat att det är lite småtrevligt att flera delar min goda smak 😉

Hur mkt gör man sig fin för sin egen skull och hur mycket för omgivningens? Det är väl den springande punkten.

Min fåfänga på äldre dar bottnar i att jag vill känna igen mig själv. Jag tror fortfarande att jag är blond, alltså slingar jag mitt mörknande hår. Fram till klimakteriet hade jag smal midja, alltså är jag nu motiverad att träna för att åtminstone återfå en antydan till midja. (Eftersom jag alltid haft mycket lågt blodtryck har jag även svårt att acceptera att det nu förhöjts, men det har jag inte lyckats fixa, så det får jag leva med. 😉

Fortsätt läsa ”Utseendefixering eller: Bör man bli arg om man får komplimanger?”

Har varit på upptäcksresa bland feministbloggar. Invecklat. Inte nog med att allt som sägs är antingen RÄTT eller FEL (tummen upp och ner IGEN!), dessutom finns det så många olika RÄTT eller FEL att hålla reda på. Det är som att kika in i en getingbo (inte för jag vet hur det ser ut där ;). Fortsätt läsa ”Mer förvirrad än vanligt – av feminism och H B T Q + ???…”

Det är faktiskt värre än att man KAN dö. Livet innebär 100 % DÖDLIGHET! Så det är klart vi ängslas. Tänk bara på honom som var så rädd att dö att han gick och hängde sig. Eller på henne som gjorde allt för att leva länge. Det gick så där.

Hon slutade dricka alkohol, åt bara nyttig mat (hur nu det är möjligt), flyttade till landet från alla avgaser och strålande master, tränade regelbundet, skaffade t o m en omskuren älskare för att undvika smuts och smitta.

Satte sig sen (ganska självbelåtet kan man misstänka 😉 ) vid bordet i sitt nya hem. Fick taklampan i huvudet och dog omedelbart. Fortsätt läsa ”Det är livsfarligt att leva!”