Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria

Precis som på bilden minns jag min mormor, i egnahemmet där vi var på somrarna. Även om hon inte ofta var i kammarn – det lilla finrummet som låg bakom den stängda dörren i det stora köket/allrummet, där man alltid var. Här sitter hon i alla fall i soffan, mellan kuddarna vars dekoration hon virkat. På väggen bakom henne hänger bröllopsfotot i mitten och till vänster en bild jag minns mycket väl: Första gången hela familjen var samlad framför kameran när alla nio barnen kommit hem till julen 45, ett knappt år innan jag föddes.

Bilden kan jag tacka Marie för, dottern till en av mina många kusiner, som hittade min blogg och vad jag tidigare skrivit om min mormor omslagsflickan, som var socialdemokraternas affischnamn inför valet 1973. Marie kände igen sin gammelfarmor och skickade en intervju med Erik Goland från samma valår, med förord av Olof Palme.

Fortsätt läsa ”Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria”

Om Bokmässans strapatser och belöningar

På Bokmässan i Göteborg hade vi en enda tid att passa: seminariet ”Internet har gått sönder”, kring boken med nästan samma namn. Vi minns ju själva hur internet för inte så länge sen (bland annat) sågs som ett verktyg för att främja demokratin: Alla skulle kunna göra sina röster hörda! Men nu verkar det mest handla om att jaga klick, även för etablerade media. Och de flesta klicken får man olyckligtvis för extrema ståndpunkter, starka känslor (speciellt vrede och rädsla) samt falska nyheter.

  • Hur kunde det bli så, och vad kan man göra åt det?

Förutom att ämnet intresserar oss var en av debattörerna min svärson Max Andersson, fd EU-parlamentariker. Här är allihop:

Uppdatering: Och nu finns seminariet på nätet. 

Fortsätt läsa ”Om Bokmässans strapatser och belöningar”

Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum

En söndag för inte så länge sen fick vi komma in bakom det röda planket till en av de gamla söderkåkarna: vi var på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus. På hemvägen promenerade vi längs Fjällgatan för att se var Anders Fogelström bodde (nr 30) – och såg på 34ans port en skylt: ”Stigbergets Borgarrum”. Det var bara en kvart kvar av öppettiden, så vi återkom en annan söndag. Borgarrummen visas av frivilliga, när vi var där tjänstgjorde ett pensionerat(?) par, och besökarna var vi två och ytterligare en pensionär. Så det blev en ”privat”visning med mycket prat och kunskapsutbyte. Ingemar Lindmark tog bilderna.

Stigbergets Borgarrum skapades av Anna Lindhagen (1870–1941), dotter till Albert Lindhagen, som gett namn åt bl a Lindhagensplan eftersom han ledde det stora projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad. Hennes bror Carl Lindhagen var riksdagsman och borgmästare i Stockholm. Anna Lindhagen själv var utbildad sjuksköterska och socialdemokratisk politiker, djupt engagerad i många olika frågor, bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter.

Fortsätt läsa ”Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum”

På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden

Nyfikna på hur de röda kåkarna egentligen ser ut bakom sina höga plank gick vi på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus (som vi verkligen hoppas man ska ha råd att visa även framöver). Som bonus fick vi denna gång sällskap av Maria, som jag tycker mig känna så bra, fast vi hittills bara träffat per blogg. Lika kul IRL, kan jag bara säga. En halvtimmes väntan gick fort.


Uppdatering: I november 2020 intervjuade SvD Anita Lindberg, barnbarnsbarn till Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i husets f d bakstuga med sina fem barn, vars pappa just dött i lungsäcksinflammation. 2020 sitter de på innergården till Blockmakarens hus, där Anita 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som satt i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Anitas farmor var Emilias äldsta dotter Rut, som inte ville följa med och titta på huset på 80-talet, när det blivit museum. Minnena var nog för tunga. Men det gick bra för barnen, säger Anita: Jag träffade dem alla när de var gamla. Alla överlevde trots den tuffa uppväxten och hade bra hälsa och humör. De var alltid så härligt glada. Och farmor sa aldrig ”den där tjejen” utan hon sa i stället ”bönan”. Det var söderslang som gällde – särskilt från hennes bror.


Fortsätt läsa ”På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden”

Postnord-nytt: Vuxensagan om paketen och det svarta hålet

Jag får in roliga minnen till Enskedebilder.com, därför är jag mest där för närvarande. Men nu måste jag göra en liten paus för att här berätta om min senaste kontakt med Postnord. Om det gick efter mig kunde det gärna vara den sista, men jag kan ju tyvärr (oftast) inte styra vem som ska leverera mina varor.

Motvilligt har jag tvingats inse att min efterklimaktefigur kräver tantbyxor med midjeresår. Resten av mig är (oftast) storlek 40, men INTE midjan/magen. Det är bara att tugga i sig. Men nu när jag hittat en leverantör på underbara nätet så borde allt vara frid och fröjd. Det är det inte. Jo, brallorna funkar bra, men inte leveranserna.

Förra veckan beställde jag nya byxor. Av någon anledning fick jag ingen beställningsbekräftelse och kunde inte följa beställningen på butikens hemsida, men när jag mejl-frågade kom snabbt svar: Beställningen fanns och skulle levereras inom några dagar. Jag hittar den även på Postnords spårningssida. Som vanligt löper allt smärtfritt från Tyskland genom Danmark och fram till Veddesta. Där är den ”på väg”. Och det fortsätter den att vara – precis som vid tidigare leveranser.

Finns ens Veddesta? Är det ett svart hål? 😱

Fortsätt läsa ”Postnord-nytt: Vuxensagan om paketen och det svarta hålet”

Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗

Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

Fortsätt läsa ”Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗”

På den gamla onda tiden – när unga flickor kunde vara ”obemärkta” och deras barn ”oäkta”

För länge sen hörde jag att min vackraste moster, som senare blev fint gift (och småningom skild) hade lämnat ifrån sig ett barn hon fött som mycket ung. Hennes syskon i Stockholm visste om det och alla hjälptes åt att hemlighålla det för föräldrarna i Norrland. Det pratades inte om det och jag måste ha hört det långt senare, kanske när hon försökte hitta barnet – efter skilsmässan?

På ett enda uppslag i Husmodern från 1949 hittar jag flera småannonser om ”obemärkta” – alltså såna som liksom min moster blivit gravida utan att vara gifta – och därför måste gömmas undan. Och nyligen såg jag första delen av TV.serien ”Astrid” (Lindgren). Den heter ”Sorgfågel” och handlar om tiden som ung och ogift blivande mor när Astrid för att inte ställa till det för sina föräldrar och barnets far försökte vara just ”obemärkt”.

Fortsätt läsa ”På den gamla onda tiden – när unga flickor kunde vara ”obemärkta” och deras barn ”oäkta””

Från Venuspassage till månlandning – Stockholms Observatorium och dess grannar

Häromveckan skulle vi fika med en vän på Himlavalvet, kaféet uppe på Observatoriekullen intill Observatoriemuseet, men hamnade på ett event: Månlandningen 50 år, anordnat av Fuglesang Space Center med motto ”Ta ner rymden på jorden”. Vi stannade förstås till nedräkning och skålade i mousserande kl 21.17, exakt 50 år efter att månlandaren Eagle landade på månens yta. Det finns bildbevis på att vi var där: I en av kvällstidningarna skymtar en av oss åtminstone bakifrån i den filmade intervjun med den svenske astronauten som förstås var kvällens stjärna. Det skålades också.

Men det här ska handla om Observatoriet och dess omgivningar. Jag hade hunnit besöka muséet innan det stängde och blev nu nyfiken på att veta mera. Och när jag läser i ”Kunskapens kvarter” om de många högskolebyggnader och studenter som samlades runt Observatoriekullen inser jag att även jag är en del av den historien. Så nu passar jag på att lära mig mer om det jag varit med om – och lägger som vanligt in det i mitt ”externminne” – bloggen. Med karta och allt! (Längst ner på sidan).

Fortsätt läsa ”Från Venuspassage till månlandning – Stockholms Observatorium och dess grannar”

På den gamla goda tiden, när rökning var ofarligt. Trodde vi.

I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åtminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes).

När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Fortsätt läsa ”På den gamla goda tiden, när rökning var ofarligt. Trodde vi.”

Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? 

Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Fortsätt läsa ”Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? ”