Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.

I min iver att försöka förstå hur vi människor tänker har jag varit inne på ”grupptänkande” både i Kevinfallet och Macchariniskandalen, även om jag inte fördjupade mig i det. Nu tas det upp som en möjlig förklaring till Svenska Akademiens agerande bl a i Svenska Dagbladets: ”Svenska Akademien påminner om Grisbukten” (vilket ju för en oseriös person kan låta lite nedsättande, särskilt som ”den siste grisen” ju är akademieledamot… 😏 )

Men här handlar det alltså helt seriöst om möjliga psykologiska orsaker till krisen:

”Dramaturgin kring Akademiens sönderfall har allt mer börjat likna en sämre roman. En våldtäktsdömd fransk fotograf och kulturman, hans blekkindade poet till hustru, en litterär orden vars uppdrag endast döden kan skilja en ifrån, en kung som agerar beskyddare.

Hur kunde allting raseras så snabbt?”

En möjlig förklaring kan vara grupptänkande. Begreppet introducerades i psykologin av Irving Janis 1972 som ett sätt att förklara en specell sorts destruktiv gruppdynamik. Som exempel tog han den s k Grisbuktsinvasionen 1961, när USA gjorde ett misslyckat försök att invadera Kuba med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. De gick in i landet fullständigt övertygade om att lyckas ta kontroll – trots att en lång rad fakta tydligt pekade på motsatsen.

Nedan en kort introduktion om grupptänkande.

Fortsätt läsa ”Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.”

Om den progressive liberalen som ofrivilligt(?) hjälpte Trump att bli president

I min strävan att begripa hur vi funkar på nätet läser jag om mannen som byggde propagandavapnet som hjälpte Trump till Vita huset. Osannolikt nog, för Chris Wylie beskriver sig som vegan och queer, har knallorange hår och ring i näsan. Men han berättar om hur han som 23-åring hjälpte Trump till Vita huset – trots att han alltså är övertygad liberal. 

När han insåg att ”väljarna behandlades som terrorister” blev han visselblåsaren som avslöjade den s k ”Cambridge Analytica-skandalen”, och därmed Facebooks värsta mardröm. Nu försöker han förklara för allmänheten hur taktiken fungerar, så att vi bättre ska kunna värja oss.

Han förklarar hur detta skiljer sig från vanlig valpropaganda: Sociala medier som Facebook känner dig bättre än både vänner, släkt och arbetskamrater, för till skillnad från människor minns datorer ALLT, ner till minsta ”like”, och sammanställer det till psykologiska profiler, med människors svaga punkter, största rädslor, etc. Med den informationen kan man lätt skapa skräddarsydda budskap, som bekräftar hur farligt just det du är räddast för verkligen är – speciellt som avsändaren verkar vara någon du litar på, en person, en blogg eller en objektiv nyhetssida.

Fortsätt läsa ”Om den progressive liberalen som ofrivilligt(?) hjälpte Trump att bli president”

Om det viktiga skitsnacket – IRL och på Facebook

Vi vilar ut efter att ha trängts på Bokmässan i Göteborg. Jag fortsätter att fascineras av hur vi agerar i sociala medier, så vi lyssnade bland annat på Jack Werner, som pratade om sin bok ”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”, som jag både läst och skrivit om

Här ger han en snabbkurs i källkritik:

På Bokmässan hjälpte han mig att begripa varför det blev så fel efter Anders Borgs FB-inlägg förra sommaren. Som de flesta kanske minns hade Anders Borg varit på fest och gjort bort sig riktigt ordentligt i fyllan (inga detaljer här!). När det började skrivas om att en (namnlös) toppolitiker gjort skandal gick Borg direkt ut i Facebook, talade om att det var han och bad om ursäkt.

Det är ju precis som man ska göra, tänkte jag som aldrig upphör att irritera mig på alla som blånekar tills de steg för steg blir överbevisade (ända fram till ”Vi har filmat dig när du gör det”). Det verkar ju korkat att aldrig lära sig att när medierna fått korn på något kommer de INTE att ge sig: Ju mer man sprattlar desto mer skrivs det.

Nu förklarade Jack Werner varför det blev fel, trots att han också tyckte att Anders Borg gjorde helt rätt i att gå ut och ursäkta sig efter fyllan – man kan säga att han använde sitt Facebook-konto för att skriva en pressrelease om saken.

Fortsätt läsa ”Om det viktiga skitsnacket – IRL och på Facebook”

Om man pratar med sig själv – är man galen då? Eller helt normal (möjligen lite smartare)?

En del säger att det är enda sättet att få vettiga svar…

Jag läste om mannen som ibland pratar högt med sig själv i väntrummet utan att ens ha sladd eller handsfree i örat som förevändning. Så har jag nog aldrig gjort (tror jag). Men jag minns när blixten slog ner i mitt liv: Jag insåg att mitt trettioåriga äktenskap snart var slut. Vi var på semester och jag tänkte: ”Vad tyst det är här.” Sen insåg jag att det var inne i mitt huvud det var tyst. Då först blev jag medveten om den lilla rösten jag var van att ha där, som småpratar med mig. Jag tror att det är min egen.

Eleanor Longden var ung student när hon plötsligt började höra en främmande röst kommentera vad hon gjorde: ”Hon går ut genom dörren”. Rösten var inte ovänlig eller egentligen till besvär, men en vän blev orolig och rådde henne att gå till doktorn. Han verkade inte särskilt intresserad när hon berättade vad hon trodde var hennes problem: ångest, dålig självkänsla, rädsla för framtiden. Men så fort hon nämnde rösten i huvudet hajade han till och det blev remiss till psykiater.

Fortsätt läsa ”Om man pratar med sig själv – är man galen då? Eller helt normal (möjligen lite smartare)?”

Det gäller att inte låta sig luras av algoritmerna❗

Jaron Lanier anses vara en av dem som uppfann det moderna internet. Nu har insidern blivit en outsider och hans senaste bok heter ”Tio skäl att genast radera dina sociala medier.” Jag blir förstås nyfiken, och eftersom det handlar om algoritmer läser jag även ”Algoritmer – så påverkar de din vardag” av Jutta Haider, docent vid Lunds universitet. Så det här kanske blir ett långt inlägg.

Av Ilkant [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons
Vad är algoritmer egentligen?  Jag har stött på ordet förr utan att kolla, men nu hittar jag (i Wikipedia, förstås!) en bild på dem, eller åtminstone ett flödesschema, som sägs ge ”en grafisk representation av algoritmer”.

Haider sammanfattar: ”Algoritmer är reglerna som styr vad du får se på nätet. De påverkar oss och vår vardag mer än du tror och makten över dessa algoritmer är väldigt koncentrerad.”

Det är med algoritmer Google avgör i vilken ordning dina sökresultat visas, och Facebook bestämmer hur ditt nyhetsflöde ser ut och vilken reklam du ser.

Fortsätt läsa ”Det gäller att inte låta sig luras av algoritmerna❗”

Nu har vi i alla fall röstat.

Innan dess läste jag om Hédi Fried. Under året före riksdagsvalet har denna 94-åriga förintelseöverlevande bjudit svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem. Hennes budskap:

Det är bråttom. Demokratin är i fara.

Hon känner igen sig från 30-talet:

”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade sig kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen.”

Två timmar om dan orkar hon numera. Dem använder hon väl.

Efter henne blir det enklare att förneka Förintelsen. Om vi tillåter det.

Fortsätt läsa ”Nu har vi i alla fall röstat.”

Ibland försöker jag faktiskt lyssna på valdebatter. Det går inte så bra.

Det verkar liksom inte vara mig man riktar sig till. Det känns trist: Visserligen är jag gammal, men rösträtt har jag.

Som utmattade gladiatorer hetsas de arma partiledarna mot varann. Ibland är det paus för lekar och ”lustiga” frågor, sen återupptas striden, ofta inför en högljudd publik. Och så recenseras föreställningen.

Jag känner inte förtroende varken för politiker eller nån annan bara för att de är bra på att ”agera” – charma, leka lekar, slänga käft, spotta ur sig oneliners och verbalt dräpa motståndare. Och de som är tuffast av alla på lekplatsen när det gäller att slå de andra på käften går bort direkt. För mig.

Fortsätt läsa ”Ibland försöker jag faktiskt lyssna på valdebatter. Det går inte så bra.”

TÄNK om mamma vetat… 😱

Jag var en skötsam skolflicka. När jag var tolv flyttade vi till Farsta och där fick jag inga riktiga kompisar – var liksom mitt emellan liten och stor. En tid var jag med och lekte i nybyggen och brädhögar nära det som småningom skulle bli Farsta Centrum. Kojor i höga brädstaplar har sina faror, även om jag inte känner till någon olycka, och när vi sprang uppför trappan i det blivande höghuset minns jag att man fick tvärnita när trappan tog slut – utan skyddsräcke… Inte helt ofarligt, alltså.

När jag var 14 blev det lite farligt på annat sätt.

skolresa till Bremen återfick jag kontakt med tidigare kompisar, lite äldre än jag, och sen hängde jag med dem (och ännu äldre killar!) ut och dansade några år. Fast bara på lördagarna, för jag var fortfarande lagom skötsam.

Fortsätt läsa ”TÄNK om mamma vetat… 😱”

När vi försöker rädda världen kan vårt eget tänkande sätta krokben för oss! 😧

I kampen mot klimathotet måste vi tyvärr kämpa även mot vår egen psykologi, anpassad till det stamtänkande vi behövde för 50 000 år sen. I en artikel undrar psykologen Tor Wennerberg : ”Kan vi utsträcka denna tribalism till att omfatta hela människosläktet?”

Samma fråga ställer sig den amerikanske psykiatern Allen Frances, den man som formulerade kriterierna för bland annat narcissism, diagnosen som många vill ge Trump. Dock inte Frances. I sin bok, ”Twilight of American sanity”, ser han istället Trumps valseger som ett symtom på en allmänmänsklig brist på rationalitet och långsiktighet:

”Trump is bad, not mad.”
Och den verkliga frågan är hur vi som land kunnat välja honom till vår ledare.

Vi lever på ett sätt som inte är hållbart, och vi har stora svårigheter att ta in och reagera rationellt på de akuta existentiella hot vi som art står inför. Frances skriver att vi iscensätter ”the tragedy of the commons” (allmänningens dilemma/tragedi) – nu i global skala, och på sätt som hotar att göra slut på den mänskliga civilisationen. Fast de flesta av oss vet bättre.

Fortsätt läsa ”När vi försöker rädda världen kan vårt eget tänkande sätta krokben för oss! 😧”

Vad skiljer människan från schimpansen? Egentligen?

Det har länge diskuterats vad som egentligen skiljer människan från schimpansen. Vi är ju båda flockdjur och lika nära släkt med varandra som hästar och zebror.

Enligt senare års forskning hänger det ihop med den för människan speciella ”vi-känsla”, som gjort att vi kunnat samarbeta för att bygga katedraler och smarta telefoner. Samt skapa kärnvapen och orsaka klimatkatastrof , vilket nu utgör hot mot både oss själva och vår planet. Men det är också ”vi:et” som ger hopp om att vi ska kunna överleva, skriver psykologen Tor Wennerberg i en artikel.

Den amerikanske psykologen Michael Tomasello har gjort ett antal experiment. I ett fick en schimpans välja mellan två uppochnervända hinkar, varav den ena innehöll god mat. När experimentledaren hjälpsamt pekade ut rätt hink förstod inte apan. Om han däremot låtsades vilja ta den ena hinken insåg schimpansen genast att maten måste finnas där – och försökte komma åt den först. Ett ettårigt barn däremot förstod omedelbart den vuxnes hjälpsamma gest mot rätt hink.

Fortsätt läsa ”Vad skiljer människan från schimpansen? Egentligen?”