Berlinminnen 1960-90

Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin

Under Berlinmurens år 1961-89 reste vår familj ofta med bil genom DDR till Västberlin, där min mans familj bodde. Hur övervakade var vi egentligen? Jag visste ju att det kollades hur lång tid genomfarten tog, och vi måste skriva upp exakt hur mycket pengar vi hade vid in- och utresa. Vi skulle inte umgås med lokalbefolkningen, så om pengarna minskat eller resan tagit längre tid än beräknat måste vi förklara varför, visa kvitto på måltider, bilreparationer etc. När vår lille son på en rastplats klättrat upp på stenbordet svängde omgående en polisbil in och vi blev beskyllda för ”möjlig nedsmutsning av statens egendom”. Jag antar att rastplatsen var kameraövervakad, men hur kunde de vara på plats så snabbt?

Nu finns mängder av Stasis material tillgängligt på Stasi Mediatech, och där hittar jag bland annat en video som visar en bil från Västberlin på väg genom DDR, filmat av Stasimedarbetare i bilen framför. Utan ljud skumpar man i 7 minuter och 7 sekunder fram på ojämna vägar, ofta kantade av de trafikfarliga alléer som en gång höll på att bli vår död. Jag känner precis igen mig, även om jag inte begriper vad man skulle använda filmen till. ”Som ett led i personkontrollen dokumenterade Stasi ibland alla observationsobjektets rörelser” läser jag.

Fortsätt läsa ”Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Berlinminnen 1960-90

Mannen som öppnade Berlinmuren – utan att inse det

Vi satt förstås som klistrade framför TVn när det var 30-årsjubileum av Berlinmurens fall. Jag har ju så att säga varit med hela vägen: mina barns far, som är från Västberlin, mindes när muren byggdes 1961 och han blev erbjuden att stanna kvar i Västtyskland, där han var på scoutmöte. Många trodde att detta var slutet för Västberlin, isolerat mitt inne i Östtyskland.

Så var det inte: från sent 60-tal åkte vi regelbundet dit och känner igen det man visade i TV-dokumentären, exempelvis östtyska gränskontrollen med speglar under bilarna och pinnar i bensintanken. Vi måste också lossa och lyfta upp baksätet för inspektion. Strax efter murens fall åkte vi tillbaka, och dottern var en av dem som försökte hacka murbitar. Den var dock för hård…

Det enda jag riktigt saknade i dokumentären var den berömda presskonferensen där Schabowski sa fel när han berättat att det skulle bli lättare att resa ut ur DDR och på en journalistfråga svarade att detta såvitt han kunde se skulle börja gälla ”sofort, unverzüglich”, dvs omedelbart. Östtyskarna såg detta på TV och många av dem gick direkt till muren för att kolla. Och vakterna som man inte hunnit instruera släppte igenom dem. Muren försvann lika överraskande som den kommit.

En otrolig historia, alltså, som jag ville skriva mer om här. Och jag hittade omedelbart ett nytt youtube-klipp med HELA presskonferensen, i tyskt original, där man kan se journalisternas reaktion vid beskedet. Längst fram sitter dessutom SVTs Ingrid Thörnqvist, som även rapporterade från 30-årsjubileet (och som vi råkar känna).
För den som bara vill se avsnittet om de nya utresereglerna kommer det alldeles mot slutet.

Fortsätt läsa ”Mannen som öppnade Berlinmuren – utan att inse det”

Profilbild för Okändlenaikista7 kommentarer
Hur funkar vi?, Texter o tankar

Storyn om den svenska kannibalismen

Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Fortsätt läsa ”Storyn om den svenska kannibalismen”

Profilbild för OkändlenaikistaLämna en kommentar
1: Innan jag fanns

Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria

Precis som på bilden minns jag min mormor, i egnahemmet där vi var på somrarna. Även om hon inte ofta var i kammarn – det lilla finrummet som låg bakom den stängda dörren i det stora köket/allrummet, där man alltid var. Här sitter hon i alla fall i soffan, mellan kuddarna vars dekoration hon virkat. På väggen bakom henne hänger bröllopsfotot i mitten och till vänster en bild jag minns mycket väl: Första gången hela familjen var samlad framför kameran när alla nio barnen kommit hem till julen 45, ett knappt år innan jag föddes.

Bilden kan jag tacka Marie för, dottern till en av mina många kusiner, som hittade min blogg och vad jag tidigare skrivit om min mormor omslagsflickan, som var socialdemokraternas affischnamn inför valet 1973. Marie kände igen sin gammelfarmor och skickade en intervju med Erik Goland från samma valår, med förord av Olof Palme.

Fortsätt läsa ”Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Övrigt

Om Bokmässans strapatser och belöningar

På Bokmässan i Göteborg hade vi en enda tid att passa: seminariet ”Internet har gått sönder”, kring boken med nästan samma namn. Vi minns ju själva hur internet för inte så länge sen (bland annat) sågs som ett verktyg för att främja demokratin: Alla skulle kunna göra sina röster hörda! Men nu verkar det mest handla om att jaga klick, även för etablerade media. Och de flesta klicken får man olyckligtvis för extrema ståndpunkter, starka känslor (speciellt vrede och rädsla) samt falska nyheter.

  • Hur kunde det bli så, och vad kan man göra åt det?

Förutom att ämnet intresserar oss var en av debattörerna min svärson Max Andersson, fd EU-parlamentariker. Här är allihop:

Uppdatering: Och nu finns seminariet på nätet. 

Fortsätt läsa ”Om Bokmässans strapatser och belöningar”

Profilbild för Okändlenaikista6 kommentarer
Stockholmshistorier

Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum

En söndag för inte så länge sen fick vi komma in bakom det röda planket till en av de gamla söderkåkarna: vi var på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus. På hemvägen promenerade vi längs Fjällgatan för att se var Anders Fogelström bodde (nr 30) – och såg på 34ans port en skylt: ”Stigbergets Borgarrum”. Det var bara en kvart kvar av öppettiden, så vi återkom en annan söndag. Borgarrummen visas av frivilliga, när vi var där tjänstgjorde ett pensionerat(?) par, och besökarna var vi två och ytterligare en pensionär. Så det blev en ”privat”visning med mycket prat och kunskapsutbyte. Ingemar Lindmark tog bilderna.

Stigbergets Borgarrum skapades av Anna Lindhagen (1870–1941), dotter till Albert Lindhagen, som gett namn åt bl a Lindhagensplan eftersom han ledde det stora projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad. Hennes bror Carl Lindhagen var riksdagsman och borgmästare i Stockholm. Anna Lindhagen själv var utbildad sjuksköterska och socialdemokratisk politiker, djupt engagerad i många olika frågor, bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter.

Fortsätt läsa ”Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum”

Profilbild för OkändlenaikistaLämna en kommentar
Stockholmshistorier

På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden

Nyfikna på hur de röda kåkarna egentligen ser ut bakom sina höga plank gick vi på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus (som vi verkligen hoppas man ska ha råd att visa även framöver). Som bonus fick vi denna gång sällskap av Maria, som jag tycker mig känna så bra, fast vi hittills bara träffat per blogg. Lika kul IRL, kan jag bara säga. En halvtimmes väntan gick fort.

Uppdatering: I november 2020 intervjuade SvD Anita Lindberg, barnbarnsbarn till Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i husets f d bakstuga med sina fem barn, vars pappa just dött i lungsäcksinflammation. 2020 sitter de på innergården till Blockmakarens hus, där Anita 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som satt i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Anitas farmor var Emilias äldsta dotter Rut, som inte ville följa med och titta på huset på 80-talet, när det blivit museum. Minnena var nog för tunga. Men det gick bra för barnen, säger Anita: Jag träffade dem alla när de var gamla. Alla överlevde trots den tuffa uppväxten och hade bra hälsa och humör. De var alltid så härligt glada. Och farmor sa aldrig ”den där tjejen” utan hon sa i stället ”bönan”. Det var söderslang som gällde – särskilt från hennes bror.

Fortsätt läsa ”På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Gnäll och skäll

Postnord-nytt: Vuxensagan om paketen och det svarta hålet

Jag får in roliga minnen till Enskedebilder.com, därför är jag mest där för närvarande. Men nu måste jag göra en liten paus för att här berätta om min senaste kontakt med Postnord. Om det gick efter mig kunde det gärna vara den sista, men jag kan ju tyvärr (oftast) inte styra vem som ska leverera mina varor.

Motvilligt har jag tvingats inse att min efterklimaktefigur kräver tantbyxor med midjeresår. Resten av mig är (oftast) storlek 40, men INTE midjan/magen. Det är bara att tugga i sig. Men nu när jag hittat en leverantör på underbara nätet så borde allt vara frid och fröjd. Det är det inte. Jo, brallorna funkar bra, men inte leveranserna.

Förra veckan beställde jag nya byxor. Av någon anledning fick jag ingen beställningsbekräftelse och kunde inte följa beställningen på butikens hemsida, men när jag mejl-frågade kom snabbt svar: Beställningen fanns och skulle levereras inom några dagar. Jag hittar den även på Postnords spårningssida. Som vanligt löper allt smärtfritt från Tyskland genom Danmark och fram till Veddesta. Där är den ”på väg”. Och det fortsätter den att vara – precis som vid tidigare leveranser.

Finns ens Veddesta? Är det ett svart hål? 😱

Fortsätt läsa ”Postnord-nytt: Vuxensagan om paketen och det svarta hålet”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Övrigt

Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗

Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

Fortsätt läsa ”Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Texter o tankar

På den gamla onda tiden – när unga flickor kunde vara ”obemärkta” och deras barn ”oäkta”

För länge sen hörde jag att min vackraste moster, som senare blev fint gift (och småningom skild) hade lämnat ifrån sig ett barn hon fött som mycket ung. Hennes syskon i Stockholm visste om det och alla hjälptes åt att hemlighålla det för föräldrarna i Norrland. Det pratades inte om det och jag måste ha hört det långt senare, kanske när hon försökte hitta barnet – efter skilsmässan?

På ett enda uppslag i Husmodern från 1949 hittar jag flera småannonser om ”obemärkta” – alltså såna som liksom min moster blivit gravida utan att vara gifta – och därför måste gömmas undan. Och nyligen såg jag första delen av TV.serien ”Astrid” (Lindgren). Den heter ”Sorgfågel” och handlar om tiden som ung och ogift blivande mor när Astrid för att inte ställa till det för sina föräldrar och barnets far försökte vara just ”obemärkt”.

Fortsätt läsa ”På den gamla onda tiden – när unga flickor kunde vara ”obemärkta” och deras barn ”oäkta””

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer