I dessa Coronatider ser jag en nästan rörande tilltro till människans makt, speciellt de ”allvetande och allsmäktiga” experterna och beslutsfattarna. De upprepar tåligt att ingen har facit för just detta virus, och om informationen ändras efterhand beror det helt enkelt på att man lär sig alltmer: Det är ju NYTT – remember?

Men även seriösa medier vill liksom inte ge upp, utan verkar övertygade om att ”dom” av någon anledning ”mörkar”, alltså inte VILL tala om hur det här kommer att gå, fast de egentligen vet. Innerst inne.

Och när någon försöker förklara hur ”flockimmunitet” fungerar verkar många uppfatta det som att ”dom” har beslutat att alla ska smittas – och ”rasar”: ”Ta ert ansvar och utrota genast detta otäcka virus! Eller AVGÅ!/DÖ!”

Jag läser om flockimmunitet: När de allra flesta i befolkningen är immuna mot en sjukdom finns det få personer som kan sprida smittan. Detta kallas flockimmunitet och innebär att sjukdomen kan hållas borta även från dem som av någon anledning inte kan vaccineras.

Fortsätt läsa ”Om mänskliga reaktioner i virustider”

Jag inser att detta kan låta nojigt, men jag har faktiskt sen några månader liknande symptom som min numera canceropererade man (som jag skrev om här) – något lindrigare, men ändå sånt jag vet bör kollas upp.

Så när maken var omhändertagen ringde jag vårdcentralen, som tyckte att jag först skulle försöka ”självmedicinera” mot förstoppning. Kollade med Vårdguiden: Testa några dagar att ta överdos av flera receptfria läkemedel. ”Om det inte hjälper är det vårdcentralen som gäller.”

Det hjälpte inte.

På makens operationsdag ville jag vara nåbar per telefon, men nästa morgon, direkt när telefonkön öppnade, ringde jag alltså vårdcentralen, som skulle ringa upp. Ingen signal kom, och när jag försökte igen hade det hunnit bli för sent: ”Det finns inga tider kvar.” Punkt.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat”

Vi har haft hälsoproblem i familjen och här kommer en riktig solskenshistoria om hur bra vården KAN fungera.

Vid sämsta möjliga tidpunkt – vi hade just åkt till stugan för att fira jul och nyår – ringde min man  (äntligen) Vårdguiden om sina lite diffusa magbesvär. De rekommenderade honom att genast vända sig till vårdcentralen: Om han inte snarast fick komma till den närmaste borde vi åka hem till ”vår egen”.

Han fick omgående en tid på plats, där man gjorde en första undersökning och skrev remiss till vårdcentralen hemma i Stockholm. Med sjuksköterskan där kom han överens om att han skulle få en läkartid i januari, alltså direkt efter helgerna. Men läkaren som fått remissen ringde upp och tyckte inte han borde vänta så länge. Vi åkte hem, han träffade läkaren dagen före julafton(!), blev undersökt och fick remiss till specialkliniker – för säkerhets skull två stycken, så att han trots alla helger skulle kunna få sin undersökning så snart som möjligt.

Han fick med sig telefonnummer till kontaktsköterska samt ett informationsblad om att detta ingick i en nationell satsning på att korta köerna i cancervården: ”standardiserat vårdförlopp”.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 1: När vården funkar som den ska”

Plötsligt händer det!
Maken var just hemkommen efter en operation och jag skulle hämta ut hans medicin och handla lite. Skyndade ner mot affärerna med rullväskan, med spänstiga steg i mina sköna skor för att passa på att få lite motion också.

Och så halkar jag och landar hårt på knäet. På vägen ner hinner jag tänka mycket: ”Vad halkade jag på? Här finns ju ingen is. Har jag kvaddat knäet?”

Och: ”Varför ramlade jag (tackolov!) framåt och inte bakåt?” När det är ishalka går jag ju som en framåtlutad pingvin (med broddar) för att inte slå i bakhuvet (som på bilden).

Två ungdomar skyndar omedelbart fram till mig från olika håll och frågar omtänksamt: ”Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? Vad var det som hände?”

Fortsätt läsa ”Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.”