Om mänskliga reaktioner i virustider

I dessa Coronatider ser jag en nästan rörande tilltro till människans makt, speciellt de ”allvetande och allsmäktiga” experterna och beslutsfattarna. De upprepar tåligt att ingen har facit för just detta virus, och om informationen ändras efterhand beror det helt enkelt på att man lär sig alltmer: Det är ju NYTT – remember?

Men även seriösa medier vill liksom inte ge upp, utan verkar övertygade om att ”dom” av någon anledning ”mörkar”, alltså inte VILL tala om hur det här kommer att gå, fast de egentligen vet. Innerst inne.

Och när någon försöker förklara hur ”flockimmunitet” fungerar verkar många uppfatta det som att ”dom” har beslutat att alla ska smittas – och ”rasar”: ”Ta ert ansvar och utrota genast detta otäcka virus! Eller AVGÅ!/DÖ!”

Jag läser om flockimmunitet: När de allra flesta i befolkningen är immuna mot en sjukdom finns det få personer som kan sprida smittan. Detta kallas flockimmunitet och innebär att sjukdomen kan hållas borta även från dem som av någon anledning inte kan vaccineras.

Fortsätt läsa ”Om mänskliga reaktioner i virustider”

I Corona-tider är det dags att tänka själv – och hjälpas åt

Jag har inget specialkunnande om detta, men hjälper gärna till med att sprida lite informerande  länkar, samt den utmärkta graf, som visar hur vi alla kan hjälpa till att göra smittan blir hanterbar för sjukvården, så att de klarar att ta hand om de svårast sjuka. För närvarande gäller detta:

Nästan alla som insjuknar får lindriga symtom och tillfrisknar utan sjukvård. För att inte smitta andra ska man stanna hemma så fort man känner sig sjuk (även om det bara är lätta förkylningssymptom) och där stannar man minst två dygn efter att man blivit helt frisk.

Blir man riktigt dålig och behöver sjukhusvård kontaktar man Vårdguiden 1177. Vårdguiden är hårt belastad och måste kunna ta emot samtal från de riktigt sjuka, så dit ringer man INTE om man bara vill veta mera.

Aktuell, uppdaterad information om Corona finns på nätet, främst hos Folkhälsomyndigheten:

Man kan också ringa 113 13 för information, men även det telefonnumret är förstås extremt hårt belastat just nu.

Wikimedia, Amphis / CC0

Fortsätt läsa ”I Corona-tider är det dags att tänka själv – och hjälpas åt”

Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat

Jag inser att detta kan låta nojigt, men jag har faktiskt sen några månader liknande symptom som min numera canceropererade man (som jag skrev om här) – något lindrigare, men ändå sånt jag vet bör kollas upp.

Så när maken var omhändertagen ringde jag vårdcentralen, som tyckte att jag först skulle försöka ”självmedicinera” mot förstoppning. Kollade med Vårdguiden: Testa några dagar att ta överdos av flera receptfria läkemedel. ”Om det inte hjälper är det vårdcentralen som gäller.”

Det hjälpte inte.

På makens operationsdag ville jag vara nåbar per telefon, men nästa morgon, direkt när telefonkön öppnade, ringde jag alltså vårdcentralen, som skulle ringa upp. Ingen signal kom, och när jag försökte igen hade det hunnit bli för sent: ”Det finns inga tider kvar.” Punkt.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat”

Vårdhistoria 1: När vården funkar som den ska

Vi har haft hälsoproblem i familjen och här kommer en riktig solskenshistoria om hur bra vården KAN fungera.

Vid sämsta möjliga tidpunkt – vi hade just åkt till stugan för att fira jul och nyår – ringde min man  (äntligen) Vårdguiden om sina lite diffusa magbesvär. De rekommenderade honom att genast vända sig till vårdcentralen: Om han inte snarast fick komma till den närmaste borde vi åka hem till ”vår egen”.

Han fick omgående en tid på plats, där man gjorde en första undersökning och skrev remiss till vårdcentralen hemma i Stockholm. Med sjuksköterskan där kom han överens om att han skulle få en läkartid i januari, alltså direkt efter helgerna. Men läkaren som fått remissen ringde upp och tyckte inte han borde vänta så länge. Vi åkte hem, han träffade läkaren dagen före julafton(!), blev undersökt och fick remiss till specialkliniker – för säkerhets skull två stycken, så att han trots alla helger skulle kunna få sin undersökning så snart som möjligt.

Han fick med sig telefonnummer till kontaktsköterska samt ett informationsblad om att detta ingick i en nationell satsning på att korta köerna i cancervården: ”standardiserat vårdförlopp”.

Fortsätt läsa ”Vårdhistoria 1: När vården funkar som den ska”

Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.

Plötsligt händer det!
Maken var just hemkommen efter en operation och jag skulle hämta ut hans medicin och handla lite. Skyndade ner mot affärerna med rullväskan, med spänstiga steg i mina sköna skor för att passa på att få lite motion också.

Och så halkar jag och landar hårt på knäet. På vägen ner hinner jag tänka mycket: ”Vad halkade jag på? Här finns ju ingen is. Har jag kvaddat knäet?”

Och: ”Varför ramlade jag (tackolov!) framåt och inte bakåt?” När det är ishalka går jag ju som en framåtlutad pingvin (med broddar) för att inte slå i bakhuvet (som på bilden).

Två ungdomar skyndar omedelbart fram till mig från olika håll och frågar omtänksamt: ”Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? Vad var det som hände?”

Fortsätt läsa ”Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.”

Har vi skaffat låtsaskompisar istället för riktiga?

Redan i början av 2016 skrev jag om låtsaskompisarna som dykt upp. Det var bara början. 

Lite kan jag känna igen mig i en (annan) tant jag hittade i en rådgivningsspalt för ett tag sen: Hennes jämnåriga väninnor hade uppmanat henne att våga sig ut på sociala medier, hon testade och tyckte att det var lite kul att se vad vänner och bekanta gjorde. Men sen läste hon några kändisars instagram och skämdes – inte över kändisarna utan över sina jämnåriga väninnors kommentarer, med en myckenhet hjärtan och kramar.

Fullständigt oförstående frågade hon dem: ”Varför låtsas ni att ni är bästisar med kändisarna? Ni är ju vuxna människor och måste väl inse att de skiter i er!?” Resultatet blev att alla väninnorna slutade att prata med henne.

De verkade alltså välja låtsaskompisen istället för den äkta varan, som kan vara lite jobbig ibland och sällan gödslar med hjärtan och kramizar.

Fortsätt läsa ”Har vi skaffat låtsaskompisar istället för riktiga?”

Någon borde faktiskt GÖRA något!

På Enskedebilder.com samlar jag egna och andras minnen från barndomens Enskede. (Det är alltså där jag håller till när jag inte är här.) Dit kom en anmärkning jag även fått muntligt: att det mest handlar om Johanneshov (som alltså är den del av Enskede där jag själv bodde). Jag svarar varje gång vänligt att det beror på att (vi) johanneshovare tydligen varit mest aktiva 😉 , men: ”på Enskedebilder är alla lika välkomna att visa framfötterna!” Hittills har ingen av de klagande återkommit. Däremot får jag in minnen från alltflera andra (fd) Enskebor, vilket ju är jätteroligt.

Det påminner mig om Facebook. Övriga sociala medier är jag inte på, och även FB tycker jag egentligen är för flipprigt för mig. Men ibland funkar det bra: vår bostadsrättsförening och fiberförening har FB-grupper där man exempelvis kan kolla om även andra har trubbel med TV-kanalerna, och byta tips kring fiberinstallationen. (En del företag verkar det dessutom märkligt nog lättare att få kontakt med via FBs messenger än per mejl eller telefon, men det är en annan historia.)

Fortsätt läsa ”Någon borde faktiskt GÖRA något!”

Om demokratins 95-åriga förkämpar

Jag läser att 95-åriga förintelseöverlevande Hédi Fried blir allt oroligare över utvecklingen i Sverige. Jag skrev om henne strax efter valet.  Då sa hon så här:

Före riksdagsvalet bjöd hon in svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem, och nu är hon särskilt besviken på moderatledaren, som hon tycker svek sitt löfte från den gången. Till DNs Wolodarski skrev Hédi:

”Nu vill jag berätta att jag tidigare imorse fick mitt första sms:
Åk tillbaka till det land du kom från, och lägg dig inte i svensk politik.”

Wolodarski fortsätter: Så länge Hédi Fried begränsade sig till att tala om sina upplevelser under Förintelsen betraktades hon som harmlös. När hon däremot började använda historien för att belysa de farliga stämningarna i vår tid, då blev hon besvärlig. Då fick hon till och med höra att hon ”hänsynslöst” utnyttjas som ”bulvan” i debatten.

Jag har inte intrycket att Hédi Fried går att utnyttja på det sättet – och jag kan garantera att den 95-årige förintelseöverlevande vi själva känner är fullständigt omanipulerbar. Walter Frankenstein började jobba som oavlönad fritidsledare för tysk skolungdom omedelbart efter kriget, trots att många judar (helt begripligt) inte ville ha något mer med tyskar att göra. Men Walter såg i den unga generationen en möjlighet att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Det jobbar han fortfarande på – som jag skrivit tidigare: Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Fortsätt läsa ”Om demokratins 95-åriga förkämpar”

Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor

När jag plockade fram lite juldekorationer hittade jag en gammal låda, som bland annat innehöll min abiturientmössa, om än lite lortig och medfaren. Såna mössor hade vi den sista tiden före muntan i den gamla studentexamen, som försvann strax efter att jag ”tagit studenten” anno 1965. Det är alltså ett museiföremål jag här beskriver. Men vad betyder egentligen ”abiturient”? I Wikipedia läser jag:

Abiturient kallas den som kandiderar för studentexamen. I Sverige var det brukligt att, efter att de skriftliga proven var klara och betygsatta, göra sig en abiturientmössa med diverse attribut som utsmyckning, där olika detaljer bland annat signalerade provresultaten. Exempel på attribut för skrivningsbetyg:

Tofs på skaft: stora A
Tofs dikt mot mössan: lilla a
Rosett: AB
Säkerhetsnål: Ba
Trådrulle: B
Kork: BC

Sedan 1968 förekommer inga abiturienter i Sverige, eftersom studentexamen är avskaffad, men begreppet används fortfarande på vissa internatskolor, och Europaskolan i Strängnäs firar varje år den period där eleverna skulle kallat sig abiturienter genom inköp av en abiturientmössa, en middag, samt med en intern tappning på ett studentförhör.

Fortsätt läsa ”Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor”

Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.

Matilda Gustavsson fick Stora Journalistpriset 2018 för DN-reportaget där arton kvinnor anklagade en man för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault var en central person i kulturvärlden med nära band till Svenska Akademien och hans beteende hade varit känt bland många ända sedan 1980-talet.

Nu har Gustavsson skrivit en bok som jag blev nyfiken på redan innan den hunnit ut till butikerna, så jag beställde den på Bokus. Jag återkommer till boken, först en liten historia om CityMail:

Om hur  det kan gå när man köper en bok på nätet
Den 18 november beställde jag boken, den 21 fick jag besked att den skulle komma inom några vardagar, efter SMS-avisering – precis som vanligt alltså. Som vanligt fick jag också länk till en spårningssida, där det stod att försändelsen hade aviserats, men ännu inte lämnats in till CityMail.

Den 22 fick jag fakturan, och den 23 gick jag in på spårningssidan för att kolla hur långt leveransen kommit. Då stod där:

”Försändelsen har delats ut i din brevlåda eller överlämnats personligen den 22.”
Och en mening om att de lämnar boken vid dörren om ingen är hemma.

Fortsätt läsa ”Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.”