Här hemma kommenterar vi ofta jättebarnsligt människors klädsel och uppförande på TV. Det händer att vi säger otillåtna ord, just för att det är förbjudet, och därmed tramsroligt. Minns det förtjusta barnfnittret vi såg på möbelutställningen när maken började sitthoppa i en soffa:  “Vilken tookig gubbe! Så får man ju inte göra!”

Självklart gör vi det bara i enrum – och absolut inte offentligt, alltså på nätet. De utsatta har ingen aning. Lika självklart vet vi att det är problematiskt att vi människor gärna dömer efter utseendet – och löjligt nog ofta bedömer kvinnors utseende hårdare än mäns.

Men jag funderar rent allmänt: Hur vill vi egentligen ha det i en perfekt värld? Den där som inte finns, aldrig funnits och aldrig kommer att finnas – och som vi troligen inte skulle stå ut länge i, o-perfekta som vi är.

Borde vi fimpa allt olämpligt beteende? Kan vi det? Vill vi ens? Hur kul vore det?

Fortsätt läsa ”Kan vi ens låta bli att döma hunden efter håren?”

Med stigande ålder blir jag allt mindre tvärsäker. Långsamt inser jag att andra faktiskt tänker, minns och resonerar annorlunda än jag, och att det kan vara intressant att få ta del av deras tankar. Om de inte är tvärsäkra förstås…

Är tvärsäkerheten alltså ett barnsligt beteende? Fast alla barn jag känner börjar provprata så fort de lärt sig tillräckligt många ord – och provtänker gör de förstås långt dessförinnan. Två-och-ett-halvt-åringen börjar gärna sina meningar med “Kanske” och läser uppmärksamt av den vuxnes reaktion – samtidigt som han förbehåller sig rätten till en egen åsikt. Med 11-åringen hade jag häromdan ett samtal om källkritik. (Ingen aning om hur vi landade där, men med henne kommer man ofta in på intressanta ämnen.)

Är de som inte har provtänkt, utan istället snabbt greppat (eller ärvt) en färdig åsikt, desamma som sen sitter inlåsta i den, kanske hela livet? Aggressivt hävdande sin åsikt – eller kanske snarare sitt ego? – på det sätt Alexandre Dumas lär ha beskrivit som: “Åsikter är som spikar: Ju mer man hamrar på dem, desto hårdare sitter de.” Där lär inga givande tankeutbyten uppstå…

Fortsätt läsa ”Om att provtänka och provprata”

Inför min femtioårsdag nojade jag i åratal, inte i första hand över åldern, utan hur jag skulle lyckas skrapa ihop tillräckligt många vänner till den stilfulla fest som verkade förväntas av en femtioåring. Mardrömmen: TÄNK om några skulle känner sig tvungna att hylla mig trots att de inte vill – för att “det ser illa ut om vi inte kommer.” RYYS   😨

Till slut gjorde jag som jag ville, och det blev ett avspänt öppet hus. Nu fyller jag snart jämnt igen, tror varken jag vill göra eller ha nåt. “Wünschlos glücklich”, som tysken säger?

För man måste ju faktiskt inte vara eller göra på ett särskilt sätt. Det gäller bara att komma ihåg det.

Hur vill jag umgås då? Jag minns lunchen med min barndomsvän: När vi pratat färdigt och skulle skiljas åt tittade hon på sin tomma tallrik och sa: “Vad åt jag?” Sån ungefär är jag också.

Fortsätt läsa ”Om vänner, samvaro och samtal”

Vi läste om sommarstugemordet i Arboga. Ju mer tidningarna grävde fram runt den misstänkta desto mera liknade det ett av de mera extrema avsnitten av Midsomer Murder – inklusive de idylliska omgivningarna. Antiklimax när det inte räckte till häktning av de misstänkta-nästan-dömda. På nätet tyckte en del att de borde häktas i alla fall, för:  “Är detta ett normalt agerande? och ”Hur  troligt är det att det skulle vara någon annan?”

Då kommer jag att tänka på när skoldansen ställdes in anno 1961. Vi hade haft en tysk vänklass på besök och skulle avsluta med fest. Istället dök en av de tyska gästerna upp och sa allvarligt: “Hammarskjöld ist tot!” Det var ju tråkigt, tyckte vi fjortonåringar, fast om jag ska vara ärlig  tyckte vi nog att det var ännu tråkigare att dansen var inställd.

Fortsätt läsa ”Hur ofta är sanningen egentligen trolig?”