Man kan hitta sitt livs kärlek på nätet – det gjorde jag. Redan för 17 år sen – vi var trendsetters! 🙂
Nördar var vi också, hade båda jobbat med webb, på lite olika sätt. Det var så vi hamnade på dejtingsajten. Och nu sitter vi här med våra datorer, som barnbarnet överseende säger, och läser och skriver om precis vad vi vill. (Ja, vi gör annat också, men…)
På nätet hittar soffpotatisen i det närmaste obegränsade möjligheter att snöa in på olika saker.
Jag började läsa bloggar när jag råkade hitta sådana där människor levande beskrev och resonerade kring sina liv, relationer och kriser. Ibland försökte jag bidra på samma sätt som jag fått hjälp av mina vänner. Bland annat läste jag Kristian Gidlunds fantastiska “I kroppen min” – både mörk och ljus. Fast jag gillar trams också, sån är jag! Häpp! 🙂 I läsningen och kommenterandet finns plats för båda delarna.
Som en sorts vänskap. För den är ju också sån, åtminstone för mig – trams och allvar blandat.
För att inte tala om kärleksrelationen…
Artikeln i Filter 2014/41 finns inte på nätet, så jag gör en liten (högst subjektiv) sammanfattning.
Jag har känt det i kroppen… Du ser det som din uppgift att bevisa din huvudteori. Och det är inte av ond vilja, det är mänskligt.
Så säger Ivar Fahsing, en norsk polis med lång erfarenhet av mordutredningar. Idag undervisar han andra utredare vid Polishögskolan i Oslo och arbetar på sin doktorsavhandling.
Hans forskning jämför brittiska och norska poliser, erfarna och nyutexaminerade. En tydlig skillad är att brittiska poliser inte litar på magkänslan.
Det beror troligen på “PIP – professionalising investigation programme” – en reform, som genomfördes efter en skandal i slutet av 90-talet, när Scotland Yard misslyckades lösa ett fall till stor del på grund av förutfattade meningar om svarta.
Jurist och debattör är två av de (många) sysselsättningar jag INTE passar för. Jag läser gärna in mig på saker och funderar (bl a här :), men sen jag sammansmält all input till en uppfattning verkar min hjärna fimpa de hårda fakta jag byggt den på (sifferuppgifter, var och när vem skrev exakt så etc). Det hamnar i ”slasken” tror jag det heter på polisspråk.
Och det är ju inte så lämpligt för en debattör och jurist. Trodde jag tills helt nyligen. Men nu verkar Lambertz vara likadan, utom att han inte tycker att man behöver läsa in sig ordentligt från början heller, utan bara (citat:) “någorlunda lagom”. Och han är ju i alla fall justitieråd, så han borde veta.
Detta gör mig förvirrad. ❓
Fortsätt läsa ”Det här med rättsapparat – kan det verkligen funka? Med människor i?”
Nu kan jag sitta bakåtlutad och bara kolla och tycka, behöver inte anpassa mig på minsta sätt. 🙂
Jag roar mig med att ta bort ljudet vid det jag tycker är trööökiga programinslag på TV – matlagning, samtal med prettovarning, etc. Då blev det ännu tydligare: Vi har ockuperats av wannabe barnprogramledare. (Och då pratar jag inte ens om alla lekprogram jag kryssar förbi…). Vuxna människor med viftande armar, spretande fingrar och oerhört rörliga ögonbryn lägger huvet på sned, fnittrar och flirtar. Tänderna riskerar att bli uttorkade av alla bländande leenden.
Jag sitter och funderar på om de över huvud taget skulle kunna prata utifall att man höll fast armarna? Det verkar vara nån sorts samvariation där. (Fanns det inte en gång i världen gådockor som vred på huvudet samtidigt med benen?) En del ser ut som animerade Robert i Boxer-reklamen. Kanske några program/kanaler har inbyggt antirynkfilter på sina kameror. Mig gör det alltid lite nervös när ansikten inte veckar sig på det sätt jag är van vid. (Särskilt när de rör sig så MYCKET! 😉
Fortsätt läsa ”Vad skönt att jag lyckats bli så ohyggligt gammal!”
Tänk er att det vi ser ovan är en skymt av en försvinnande liten del av det ENORMA material som tagits fram i Quick-ärendet. (Jag menar inte att antyda att det skulle vara oordentigt staplat, det är bara en symbolisk bild. 😉 )
Domstolarna har jobbat färdigt, domarna är fällda. Men efterspelet blir oerhört förvirrande för icke-jurister – åtminstone är det så för mig…
Speciellt då eftersom domarna som sagt redan är fällda…
Uppdatering: Nu har Dan Josefsson underlättat för den som själv vill kolla med underlagen.
Jag tänkte locka in fler läsare, så nu satsar jag helt på SEX! Skojar bara! 🙂
Men har funderat kring det här med sexualiteten som en del i allt “Du duger inte” som vi omges av, främst i media.
Risken att, särskilt som ung och osäker, tro att man inte duger om man inte är tillräckligt snygg, raggningsbra och -bar, socialt kompetent (heter det fortfarande så? Hänger inte med så noga, socialt inkompetent som jag är ;). Och, inte minst – tekniskt avancerad i sängen.
Snygg trodde man att man måste vara redan på min tid… Men nu räcker inte det, verkar det som. Jag läser storögt.
Slötittar på Nyhetsmorgon på TV4 och ser ett inslag om en tioåring som vill vara pojke istället för flicka: ”Han föddes i fel kropp”. Det är mest mamman som pratar om hur tioåringen (S) har tänkt och känt. Föräldrarna hade märkt att allt “inte stod rätt till” eftersom S “inte varit så glad”. Och så klippte S håret och började ha mera killaktiga kläder. I december sa S att hon ville vara kille.
Det var lite knepigt först när mamman inte visste vad S hette. Men annars verkar det inte ha varit några problem. Skolan, kurator och fritis har informerat alla och om någon säger fel namn svarar inte S. Om några år kanske S ändrar sig, och då är det inte heller några problem.
Fyrkantiga jag ser massor med problem.
För en gångs skull kollade jag ett av de fåniga videoklipp vi omges med: “Har sex och ammar – samtidigt”. En grupp unga mammor sitter och pratar, bland annat om hur knepigt det kan vara att få tillfälle till sex (och sömn) med en bebis i huset. Känner man igen! Sen slutar jag känna igen mig. En mamma berättar att hennes man brukar köra på bakifrån medan mamman ammar bebisen framtill, så att säga… Och så fnissar videoklippets unga mammor okynnigt och går och fikar.
Jag sitter kvar – och inser att jag är upprörd. Funderar på varför?
Jag som växte upp i en tid av frigörelse på alla möjliga plan.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur förvirrade människor måste bli när ett aktat svenskt justitieråd fortsätter att hävda att ett fyrtiotal personer (mest journalister) har lurat in oss i en villfarelse – den att det begicks allvarliga fel när Quick dömdes för åtta mord. Han hävdar att mördaren frigavs trots att domarna var helt korrekta och bevisningen kvarstår . Justitierådet säger att han vill ha en öppen diskussion om detta, men motståndarna “vågar inte”.
Det låter ju oroande! Har man lättvindigt släppt ut en överbevisad massmördare? Och försöker nu ilsket dölja det? För motståndarna verkar ju ibland lite aggressiva, speciellt om man jämför med den blitt leende Lambertz. Efter att ha sett debattprogram och läst artiklar tycker jag att motståndarnas frustration är begriplig.
För det jag ser är att Lambertz (när han över huvud taget blir konkret) gång på gång upprepar samma bevis som granskats och underkänts i resningsdomarna. Alltid lika blitt leende. Jag, som har kort stubin, skulle bli gaaalen… 👿 Så är jag heller ingen debattör. Men kan ändå inte låta bli att fråga mig:
Går det inte att avförvirra det hela?
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.