Jag är en naturligen gladlynt person – dessutom väldigt glad för det. Men har alltid känt ett enormt motstånd mot optimistkonsultbudskapet: ”Om man ler först så BLIR man glad”… För mitt inre öga ser jag mig omgiven av stelt grinande masker med döda ögon. BRRR! 

Nästan så jag slutar vara gladlynt när jag tänker på det. Fast bara nästan. 😉 För nu verkar trenden vända.

Uppdatering: I december hittade jag hos en favoritbloggare: Ge upp. Läs det. 

Att få vara som man är i stress och smärta

I våras såg jag ett TV-inslag om hur vi funkar under stress. En undersökning visade att de stressutsatta som sa att de INTE kände sig stressade led mera av stressen i det långa loppet än de övriga.

Fortsätt läsa ”Trendspaning: Nu kanske man kan få vara som man är. Och slipper vara så jävla glad hela tiden!”

Som jag ser det har vi vuxna en viktig uppgift i att hjälpa barnet i dess ständiga strävan att göra en komplicerad och mångfacetterad värld begriplig och hanterbar. Alltså den verkliga världen, inte någon idealvariant. 

För det är i den här världen barnen ska leva sina liv. Därför behöver de få ta upp sina funderingar, och prata även (eller speciellt!) om det som inte är så enkelt eller bra. Och om hur man kan tackla det.

Fortsätt läsa ”Om vårt ansvar för att göra barns tillvaro begriplig”

Jag har alltid gillat Science Fiction. Nyligen såg jag filmen ”Surrogates” (2009) om en framtid där människorna isolerar sig i sina hem, medan de lever ut sina verkliga liv genom surrogatrobotar. Och insåg plötsligt: Vi är redan där!

Eller åtminstone på god väg.

Vi tittar på massor av matlagningsprogram och läser kokböcker som aldrig förr. Men vi lagar inte vidare mycket mat. Vi bygger även (eller drömmer åtminstone om) exklusiva jättekök med plats för familj och gäster att laga mat tillsammans. Men vidare mycket mat lagar vi som sagt inte.

Fortsätt läsa ”Trendspaning: Vi lever genom surrogat”

Jag älskar att läsa om hur andra bor. Ibland får jag användbara tips, men jag roar mig också med delvis fisiga kommentarer – för mig själv…   Det kan jag göra här också, för jag talar inte om vem jag skriver om. 🙂

Framför allt inser jag allt tydligare att det rör sig om drömmar. Som vi alla kan känna igen. 

Praktiska förvaringslösningar utlovar att vi KOMMER att få ordning på vårt liv – på alla möjliga sätt – bara vi köper det där hyllsystemet. Också. I katalogerna ser vi ju hur välfungerande allt blir. Och andrahandsmarknaden för hyllor växer…

Som pricken över i kan vi lära oss hur vi viker ihop plastpåsar på ett piffigt sätt. (Äntligen!)

Fortsätt läsa ”Drömmen om det ultimata boendet – och livet (?)”

Det finns mycket jag inte begriper. Ett exempel är när man förväntas bli arg över komplimanger – känna sig objektifierad, tror jag. En uppriktigt menad komplimang är lite småtrevlig att få, tycker jag. Inte märkvärdigare än så.

Än mindre begriper jag hur samma personer som hävdar att utseendet är oviktigt uppehåller sig väldigt mycket vid hur lite de bryr sig om sitt (och hur håriga och feta de är). I ett slags omvänt koketteri?

Det finns fler obegripligheter. Fortsätt läsa ”Feminism avd: ”Vad är problemet?””

Vi går inte så ofta i kyrkan numera, men vi dyrkar andra gudar. Experterna och forskarna ska tala om för oss hur vi ska göra i livets alla skeden. Och då menar jag alla!

Experttron fanns förr också: Jag använder bara ett öga i taget och skulle egentligen bara kunna se med det ena. Om jag trott på experterna. Men det begrep ju inte jag. 

Från födseln var mitt ena öga mycket översynt, vilket gjorde att hjärnan kopplade bort det, det visade bara det ”myrornas krig” som man kunde se på gamla TV-apparater när TV-programmet var slut för dagen. (Se bilden, sena tiders barn 😉

Fortsätt läsa ”Tron på experter – den växande religionen”