Jag har roat mig med att samla en del av de tillintetförpliktande plattityder som jag fnissar åt i tidningarna. Varning; delvis blir det lite sjuk humor.
Först de vanligaste allmänna flosklerna, så vanliga att jag inte länkar till exempel – det är ingen sport.
Antingen ute eller inne. Antingen noll stöd eller passiviserande bautaapparat. Måste det vara så?
Som tungan letar efter en ihålig tand trevar min tanke efter den gemensamma nämnaren för olika slag av åtgärder mot ”utanförskap”. Det som gör mig konfunderad är att det bara verkar finnas två alternativ. Mänskligheten indelad i VI (ev kompetenta hjälpare) och DOM (som vi ev hjälper).
Det stämmer inte med min bild av människor (inklusive mig själv).
Fortsätter att fundera över den ilska jag ideligen snubblar över, framför allt på nätet. Jag urskiljer främst två varianter: Jätteaggressiva näthataren och lömskt munsnörpande förfasaren. Som på ett sätt dessutom är varandras motpoler.
Urtypen syns i exempelvis Dr Phil, där man visar upp märkliga människors märkliga beteenden. För att tittarna säkert ska inse hur förskräckligt det är visas närbilder på publiken, som pedagogiskt demonstrerar korrekt reaktion: ibland tårar, men oftast någon form av chockad ilska.
Men förfasaren återfinns också i Ribbings spalt, som jag skrivit om tidigare.
Fortsätt läsa ”All denna ilska – är den ny? Eller bara synligare?”
Jag är rädd för alla djur, stora som små, trots att jag inser att risken för att jag ska dö i björnangrepp torde vara minimal, speciellt som jag aldrig vistas i villande skog. Människor och bilar däremot är jag märkligt orädd inför. De utgör självklart ett betydligt större hot mot mitt liv. Men de är inte okända.
Fortsätt läsa ”Om farligheter – rädsla för och myter om det okända och främmande”
Översättning i Västerbottens-Kuriren: ”Nalta eljest: Ett par grader skev, en liten vridning ur normalkursen, som emellanåt får en ny glipa i synfältet att öppna sig för oss andra. Eller som man säger på nysvenska: lite queer. ” 😉
För jag upptäcker gång på gång att det som inte funkar för mig verkar funka för de flesta(?) andra. Jag utgör liksom sällan målgruppen.
Fortsätt läsa ”Troligen är jag ”nalta eljest”. Som man säger norröver.”
Välkommen till den riktiga världen!
Innan jag haft närmare kontakt med Arbetsförmedlingen trodde jag att de ”FÖRMEDLADE ARBETEN”. Men så har jag alltid varit naiv också. 🙂
I artikeln Arbetsförmedlingen sänker jobbsökarkrav citerar Expressen generaldirektören:
För att minska antalet irrelevanta ansökningar som stjäl tid av alla inblandade parter har jag avskaffat den regel som krävde att varje arbetsförmedlare i varje möte med en arbetssökande skulle överlämna ett antal jobbförslag.
Som alltid utgår jag från mig själv, den enda jag har viss inblick i. Jag har inte ens ambitionen att vara debattör, är inte politiskt kunnig och har taskigt minne för fakta. Jag verkar inte vara konstruerad för att se strukturer och stora sammanhang, utan hamnar alltid i det personliga, ”hur människor har det”.
Men jag är också en del av samhället, jag röstar och har starka synpunkter på mänskliga rättigheter. Även om jag varken kan eller vill ”haja proffsklyket”.
Fortsätt läsa ”Är det inte lite trist om vi överlåter det offentliga samtalet åt proffs och hatare?”
Jag älskar inte alla barn. Inte alla vuxna heller, för den delen. Dessutom saknar jag vårdinstinkt och praktiskt handlag samt kan bli blyg för barn jag inte känner. Men de barn jag fått förmånen att lära känna närmare har samtliga varit genier – åtminstone i kommunikation.
Även innan de lärt sig säga ett enda ord.
Uppdatering 2014-11-11: Linda Skugge har kritiserat bl a Camilla Läckberg för att hon exponerar sina barn på nätet. Läckbergs svar – Varför detta hackande? – visar just det som oroar mig: Man gör så utan att ens reflektera över vad det kan innebära för barnen – nu och senare. För det handlar bara om att ”sån är JAG!” Trist 😦 )
2014-09-05: Hemma hos oss värnar vi om våra slingrande samtal. Opassande skämt ingår, som vi barnsligt fnissar åt – just därför att vi vet att vi inte ”är såna”. Vi kan plötsligt halka in på känsliga och svåra ämnen. En och annan opassande bild kan möjligen även hittas i vårt hem 🙂
Men vi skulle aldrig komma på tanken att lägga ut något av allt detta på nätet. För det är privat. Är det månne en generationsfråga?
Fortsätt läsa ”Finns det ingen skillnad mellan privat och offentligt? Numera.”
Det har jag alltid undrat. Nu märker jag till min förfäran att jag själv verkar kunna (skäms) 
. Jag är ingen hatisk person men det finns några få offentliga personer som jag inte tål, fast jag inte känner dem. (Här ser jag själv att det här låter lite tveksamt, ungefär som ”Jag är inte rasist, men…” )
Jag nämner inga namn, men de här personerna får mig att omedelbart kasta mig över radio eller TV och byta kanal eller åtminstone stänga av ljudet. Jag känner igen den skälmska rösten i sömnen och skrattet åt de egna (dåliga) skämten ger mig rysningar. Jag har kommit fram till orsaken är att jag uppfattar dem som ”tillgjorda”. Och det är bland det värsta jag vet.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.