När jag hört eller läst om aktuell forskning upptäcker jag att mina frågor ofta blivit fler istället för färre. Förstår i och för sig problemet.
Jag jobbade ju på ett forskningsinstituts marknadsavdelning i många år och är gift med en journalist som skrev om teknik utan att vara tekniker. Många steg blir det när forskningsresultat ska presenteras. Fortsätt läsa ”Knepigheten med att presentera forskning”
Vi fyrtiotalister är väldigt MÅNGA. Det har ofta märkts under årens lopp.
När jag var tolv år såg jag fram emot att bli stor. En mera avancerad klasskamrat hade redan lagt ner kjolarna till mitt på vaden, snart var det min tur. Och en liten resårgördel, så långt kom jag. Vägde 45 kg, men man skulle ha gördel med strumpeband. När jag senare la av den kände jag mig sladdrig(!)
Men när vi fyrtiotalister blev tonåringar stormade TONÅRSMODET in på scenen (just for us)! Fortsätt läsa ”Fyrtiotalisternas framfart”
Upptäcker (till min förf..;). att jag håller med Blondinbella(!), åtminstone angående feminismen, och åtminstone som hon refereras i Aftonbladet.
Jag läser inte Blondinbella och ingår definitivt inte i hennes målgrupp. Men den här artikeln läste jag: Blondinbella vägrar kalla sig feminist. Fortsätt läsa ”Blondinbella och jag eniga om feminism – oväntat!”
Jag gillar den lugna vardan. Har väldigt svårt att bli uttråkad. Trivs utmärkt med att vara som jag är, nu sen jag luskat ut mig :).
Men jag har ju en hel del rädslor. Och ett och annat som jag borde vara rädd för, men inte är…
Det är OK att vara rädd – om man inte är rädd kan man ju inte vara modig. Fortsätt läsa ”Mina rädslor – och min trygghet”
Läser fascinerat om Quick/Bergwall-fallet. Båda böckerna (Råstams och Josefssons) och ett stort antal artiklar, webbskvaller, domar etc … Dan Josefssons bok har jag köpt och tänker läsa om, eftersom det som alltid är psykologin som intresserar mig mest.
På ett mänskligt plan och om jag glömmer facit kan jag förstå de flestas agerande, taget var för sig. Men inte Lambertz.
Problemet är att det verkar saknas fungerande kontrollstationer. På något sätt måste man ju se till att inte alla springer åt samma håll. För det KAN vara fel håll. För mycket tummen upp… Fortsätt läsa ”Vad i all världen har hänt med Göran Lambertz?”
2013, den 11 december (nästan 12) kom han slutligen, mycket efterlängtad: Marikas och Max lilla Björn, mitt barnbarn. Med eget tecken i WordPress upptäckte jag just: 🐻 . Klart grabben ska ha eget tecken.
Jag skrev förstås min välkomstdikt.
I väntan på första barnbarnet läser jag bloggar och föräldraråd av olika slag på nätet. Kan se hur bara under min livstid frälsningslärorna avlöst varann. En i taget – nu springer alla hitåt… Tänk vad starka barn ändå är, de flesta har ju dock överlevt.
Minns dock att jag för länge sen hörde talas om en kvinna på ett mentalsjukhus inlåst i total isolering sedan många år. Hon hade uppfostrats efter en bok, sas det.
Läser att barnläkare varnar för konsekvenserna av småbarnföräldrars ständiga uppkoppling – Iphone, Twitter, Facebook, SMS. Barnen protesterar, en del förskolor inför mobilfri zon. Men detta verkar svårt att ta till sig utan försvarsmekanismer.
Var tredje förälder i Stockholm upplever att barnen klagat på att de använder mobilen och surfplattan för mycket.
Och var femte har förlorat uppsikten över sina barn på en farlig plats, enligt en undersökning Svenska Dagbladet låtit göra. Fortsätt läsa ”Barnkontakt och mobiler”
Vi omges av alltflera ”plastmänniskor” – på TV, i tidningar och på webben. Varför? Och framför allt: VARFÖR blir det så många klick? (För annars skulle väl idén skrotas?)
(Nät)Kvällstidningarna är (som vanligt) värst – särskilt den ena…
Med avstamp i ett gammalt TV-program tar man de bedagade svenska fruarna i Hollywood (fast de är visst inte fruar heller, inte just nu i alla fall) och fortsätter renodlingen av dem till plastdockor (snäll/elak/korkad etc). Och så bussar man ihop dem som ställer upp på det i en modern tupp(?)fäktning, som eskalerar – åtminstone i rubrikerna, texten är som vanligt betydligt blekare. Fortsätt läsa ”Tummenner för plastisarnas segertåg”
Vad fick mig att från början fascineras av nätet? Och varför blir jag nu ibland så TRÖTT – och känner mig tvärgammal?
Jag fick genom jobbet mycket tidigt kontakt med webben, redan på mitten av nittiotalet. Älskade från första början länkningen och den fantastiska möjlighet till fördjupning som det ger. Möjligheten till kontakt med människor i samma situation utnyttjade jag redan i samband med min skilsmässa 1996. Fortsätt läsa ”Nätet – tummen upponer”
Så tänker jag... 🐾 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.