För det är klart att man vill VETA!

Vi riskerar att smittas av en hittills okänd sjukdom, som man faktiskt kan dö av. I brist på en gud vill vi ha Forskare med stort F: en trygg gestalt att vända sig till och hålla i handen. Och så verkar de vara oense! 

Hur kan ”forskarna” tycka så olika?

Jag läser artiklar om att all forskning består av en dialog – och känner igen mig från min tid på forskningsinstitutet. Att få forskarna att acceptera korta, klatschiga texter med spännande forskningsresultat gick helt enkelt inte: Njaee, så enkelt är det nog inte… Då blir det knepigt att presentera forskningsresultat för allmänheten. Jag läser vidare:

Forskare är inte överens – och de ska inte vara överens. Som alla forskare själva vet är en av ytterst få odiskutabla sanningar att de nästan aldrig är överens.

Det gäller förstås särskilt när det som diskuteras är ett virus som är en helt ny bekantskap och fortfarande i huvudsak outforskat.

En enskild forskarstudie står inte för Sanningen med stort S, och det är inte så att all vetenskap enkelt avbildar en objektiv yttre värld. Snarare är forskning ett utforskande samtal – ibland till och med ett initierat gräl. Tyvärr är vi mediekonsumenter dåligt rustade för att navigera i forskningslandskapet.

Forskare är oftast helt värdelösa på att ge entydiga svar, men desto bättre på att ifrågasätta, komplicera och montera ner andra forskares tankekonstruktioner. Det är därför forskningsrapporter granskas av andra forskare innan de blir officiellt godkända. (Fast i coronatider försöker man förstås snabba på mer än normalt, vilket innebär vi får läsa en del resultat innan de är riktigt färdigkollade.)

Forskarnas oenighet är helt i sin ordning, till och med jättebra, för det är alltid frågorna som leder framåt. Utan en fri debatt som är baserad på så bra data som möjligt och lyfter fram svagheter och skevheter, och där auktoriteter ifrågasätts, skulle vi inte lära oss någonting.

Vetenskap är en trög process, men mitt under en pandemi går det inte att vänta på säkra underlag. Beslut måste fattas direkt, även på skrala grunder. (Och ibland ändras, allteftersom man lär sig mera.)

Det vi nu ser är alltså en kunskapsinlärning i aldrig tidigare skådad expressfart inför helt öppen ridå.

Fast tänk om man ändå kunde utrota viruset!

Det enda virus människan nånsin lyckats utrota är smittkoppor, som vi plågats av åtminstone sen faraonernas tid. Sjukdomen drabbade barn värre än vuxna, dödligheten var mellan 20 och 30 procent och många överlevande fick livslånga men, exempelvis skadad syn och vanställdhet.

Bara under 1900-talet dog över 300 miljoner av smittkoppor, och så sent som 1967 smittades 15 miljoner, varav 2 miljoner dog. 1980 kunde WHO slutligen meddela att vi var fria från farsoten, nästan 200 år efter upptäckten av vaccinet och efter intensiva globala vaccinationskampanjer.

Vad kan vi lära oss av kampanjen som utrotade smittkoppor? Anders Björkman är idag professor i infektionssjukdomar vid Karolinska institutet, men i början av 1970-talet var han nyutexaminerad läkare och en av ett 50-tal läkare, som skickades till de fem länder i världen där smittkoppor fortfarande spreds: Somalia, Etiopien, Afghanistan, Bangladesh och Indien. Man spårade upp alla smittade, isolerade dem och vaccinerade alla i omgivningen. De var lätt att hitta alla smittade eftersom kopporna syntes först och mest i ansikte, händer och nederdelen av armarna.

Så enkelt är det inte med Covid19. Förutom att det ännu inte finns något vaccin kan symtomen vara vaga och förkylningsliknande. Själv har jag ”nästan-astma”, vilket innebär att jag harklar och hostar för jämnan, inhalerar förebyggande medicin och alltid har med halstablett för att dämpa ev hostanfall. Hur snabbt skulle jag börja misstänka covid19?

Anders Björkman avslutar: Det vi behöver för covid-19 är ett vaccin så att vi kan vaccinera riskgrupper och alla över en viss ålder, precis som vi gör med influensan.

Vi har genom tiderna lärt oss att leva med många virus, och detta är vår femte pandemi sen 1900-talets början. Enligt Folkhälsomyndigheten innebär en pandemi att en ny typ av influensavirus sprids och smittar människor i stora delar av världen. De tidigare är:

1. Spanska sjukan 1918
   50 miljoner människor dog (varav ca 35 000 svenskar), de flesta unga och friska. Det var fler än antalet stupade under första världskriget.
2. Asiaten 1957
   Ca 5 miljoner människor dog, mest yngre. (Jag var elva år och låg jättesjuk hemma i kökssoffan.)
3. HongKong-influensan 1968
   Ca 1 miljon dog första året, i första hand äldre. Som säsongsinfluensa orsakar den nu i Sverige årligen ca 1 000 dödsfall hos äldre personer.
4. Svininfluensan H1N1 2009
   Ungefär 280 000 dog första året, nu cirkulerar den som en vanlig säsongsinfluensa.

Den som (över)lever får se hur det går med det här senaste viruset…