Funderingar kring ordet ”respekt”: Vad betyder det för mig? đŸ€”

Nyligen lÀste jag en artikel om den historiska bakgrunden till att det ansÄgs oartigt att sÀga Ni, mindes (och skrev om) hur krÄngligt det var för oss svenskar att tilltala varann pÄ ett artigt sÀtt, före 60-talets du-reform. Det var vÀl dÀrför duandet slog igenom sÄ snabbt.

En ungefĂ€rligen jĂ€mnĂ„rig kvinna, sen lĂ€nge bosatt i England, har förklarat hur viktigt det Ă€r för henne att inte bli duad exempelvis av unga sköterskor, eftersom hon ”vill ha respekt”. DĂ€r tĂ€nker vi vĂ€ldigt olika. För mig Ă€r duande det enda naturliga – möjligen delvis beroende pĂ„ att jag bara hade nackdelar med de gamla reglerna: SjĂ€lv var jag tvungen att titulera vuxna, medan de fick dua mig, eftersom jag var sĂ„ ung. Ingen respekt dĂ€r, inte! Nu, som 70plussare vill jag inte bli niad av yngre personer. Fast jag uppfattar det som ett misslyckat försök till artighet, inte bristande respekt.

Vill jag egentligen bli bemött med ”respekt”? Smakar pĂ„ ordet och kĂ€nner spontant: Jag vill inte ha respekt, jag vill ha kontakt.

Vad betyder alltsÄ ordet RESPEKT för mig? NÀr jag bildsöker pÄ ordet fÄr jag bland annat förslag som innebÀr vördnad, hyllning. Och synonymerna Àr mÄnga och olika: aktning, vördnad, omtanke, hÀnsyn, högaktning; prestige, anseende, uppskattning, erkÀnnande, förtroende; auktoritet, pondus, myndighet; fruktan, rÀdsla.

En del mĂ€nniskor KRÄVER respekt – för att de Ă€r gamla/överordnade/förĂ€ldrar/lĂ€rare, etc… Den sortens respekt innebĂ€r ett avstĂ„nd, en tydlig markering av att man befinner sig pĂ„ olika nivĂ„er. Och ett visst mĂ„tt av rĂ€dsla för bestraffning.

Men: Ska man automatiskt kĂ€nna respekt för en mĂ€nniska bara för att personen Ă€r Ă€ldre/överordnad/förĂ€lder – Ă€ven om det rör sig om en riktig svinpĂ€ls?

Jag minns lÀrare och chefer som krÀvde respekt (med resultatet att man flinade bakom ryggen pÄ dem), medan man kÀnde spontan respekt för andra, som personer. Och den respekten var ömsesidig.

DÄ slÄr det mig: Det Àr ömsesidigheten det handlar om för mig.

Jag skulle vilja ha nĂ„got sĂ€rskilt ord för den positiva respekten (kanske ”respekt+” ?). Min man och jag Ă€lskar varann, med styrkor och svagheter, och dĂ€r ingĂ„r att vi Ă€ven kĂ€nner respekt för varandras olikheter, kunnande, personlighet, sĂ€tt att vara, integritet, moraliska resning – eller vad det nu kan vara. (Vilket inte hindrar att vi ofta skojmobbar varann. Respektlöst – och respektfullt.)

Att pĂ„ det sĂ€ttet respektera varandra som medmĂ€nniskor – för mig Ă€r det motsatsen till respekt = ”nivĂ„skillnad”.

Det hjÀlper mig att Àven kÀnna respekt för mig sjÀlv. Vilket Àr viktigt för vÀlbefinnandet, har jag mÀrkt genom Ären.

PÄ ett av mina roligaste jobb var jag ensam anstÀlld, och min arbetsgivare hyrde rum och kontorsservice Ät mig pÄ ett annat företag. Det gick bra nÄgra Är, men smÄningom blev det vÀldigt enkelt att flytta mig sÄ fort man behövde omdisponera kontorsrummen. Ingen chef fanns dÀr för att försvara mina intressen och jag var lÀnge förstÄende. Men till slut hann jag inte sköta mitt stressiga jobb mellan flyttarna, fick nog och sÄg till att fÄ nÄgon annanstans att vara.

Jag avböjde officiell avtackning (av den som flyttat runt mig…), men nĂ„gra ”grannar” kom med en liten present, och en av dem sa: ”Du Ă€r ingen som gnĂ€ller, nĂ€r du sĂ€ger ifrĂ„n vet man att det Ă€r allvar.” Jag minns det fortfarande, för det vĂ€rmde, vilket jag behövde i den stunden.

MĂ„nga Ă„r senare fick jag vid en sammanslagning ett jĂ€ttespĂ€nnande jobb, centralt vid omorganisationen. Men sen meddelade min nye chef generat att jag dessutom skulle ta över en servicefunktion, vilket jag genast insĂ„g gjorde att jag aldrig skulle hinna Ă€gna mig Ă„t mitt ”riktiga” jobb. Att göra tvĂ„ dĂ„liga jobb skulle jag mĂ„ vĂ€ldigt dĂ„ligt av, sĂ„ jag förberedde annat ”sĂ„lĂ€nge-jobb” att gĂ„ vidare till, innan jag gick vidare uppĂ„t för att förklara varför jag mĂ„ste sĂ€ga upp mig. Jag kunde ju inte gĂ„ via min nye chef, som redan accepterat mina tvĂ„ jobb.

Efter ett antal snack fick jag (till min förvĂ„ning!), gehör för mina synpunkter och blev kvar mĂ„nga roliga Ă„r till – faktiskt lĂ€ngre Ă€n övriga inblandade. Den som hade ”snott” personen som skötte servicefunktionen jag skulle tagit över gillade aldrig mig – hon var van att fĂ„ hĂ€rja fritt. Det tog jag som en komplimang, för jag hade ingen respekt för henne. Jag var övertygad om att Ă€ven min nye chef tyckte jag var besvĂ€rlig (för det var jag ju!), men han tackade mig faktiskt sen för att jag hade fixat fungerande förutsĂ€ttningar för vĂ„rt jobb: ”Mitt problem Ă€r att jag Ă€r för snĂ€ll.”

I respekt+ ingĂ„r förstĂ„s att ha respekt för andras Ă„sikter. Vi Ă€r ju alla olika – som tur Ă€r. Men jag kan inte sĂ€tta mig in i hur man kan uppfatta vĂ„rdpersonalens duande som bristande respekt. I ömkligt tillstĂ„nd Ă€r det för mig en trygghet att vi alla – jag, anhöriga, sköterskor, lĂ€kare – Ă€r med i ”samma lag” för att hantera min sjukdom. Det var likadant nĂ€r jag födde barn. De har sitt kunnande, jag kĂ€nner min kropp, och sĂ„ möts vi för att göra det bĂ€sta av situationen. Med ömsesidig respekt.

Och hur skulle jag annars kunna ta upp kĂ€nsliga frĂ„gor – exempelvis konsistensen hos mitt bajs? I trĂ€ngda lĂ€gen har det alltid gett mig lĂ€ttnad att slĂ€nga kĂ€ft och anvĂ€nda galghumor. Och för att slĂ€nga kĂ€ft behöver man nog vara lite – ja, informell. Annars skulle jag nog kĂ€nna mig ensammare Ă€n nödvĂ€ndigt i en jobbig situation.

NÀr det gÀller vÄrden spökar antagligen ocksÄ mina minnen frÄn mammas kontakter med speciellt en av dÄtidens auktoritÀra lÀkare. NÀr han tilltalade henne med ett iskallt (men artigt!) fru E innebar det INGEN respekt. Det kan jag intyga.

4 reaktioner pĂ„ ”Funderingar kring ordet ”respekt”: Vad betyder det för mig? đŸ€”

  1. Det Ă€r intressant. Jag tĂ€nker aldrig pĂ„ huruvida mĂ€nniskor respekterar mig eller inte. Mitt enda krav Ă€r att dom inte beter sig rövhattsaktigt. Det har inget med hur man tilltalar mig att göra. Jag kallar alla vid namn. Ibland vid efternamnet, kanske ngt norrlĂ€ndskt för jag blev kallad Lindvall nĂ€r jag gick i skolan. Det fanns iofs fyra Maria i klassen… NĂ€r jag bodde i England kallades jag för Miss Lindvall nĂ€r jag besökte lĂ€karen. VĂ€ldigt konstigt 😅

    Gilla

    1. Ja, vi tÀnker nog ganska lika. PÄ mitt första jobb, (mkt konservativ) advokatfirma i början av 70-talet sa min (unge) chef: Vi sÀger vÀl du? Vad skulle vi annars sÀga, frÄgade jag förbryllat.

      Gilla

Kommentera

Logga in med nÄgon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.