Nyligen läste jag en artikel om den historiska bakgrunden till att det ansågs oartigt att säga Ni, mindes (och skrev om) hur krångligt det var för oss svenskar att tilltala varann på ett artigt sätt, före 60-talets du-reform. Det var väl därför duandet slog igenom så snabbt.

En ungefärligen jämnårig kvinna, sen länge bosatt i England, har förklarat hur viktigt det är för henne att inte bli duad exempelvis av unga sköterskor, eftersom hon ”vill ha respekt”. Där tänker vi väldigt olika. För mig är duande det enda naturliga – möjligen delvis beroende på att jag bara hade nackdelar med de gamla reglerna: Själv var jag tvungen att titulera vuxna, medan de fick dua mig, eftersom jag var så ung. Ingen respekt där, inte! Nu, som 70plussare vill jag inte bli niad av yngre personer. Fast jag uppfattar det som ett misslyckat försök till artighet, inte bristande respekt.

Vill jag egentligen bli bemött med ”respekt”? Smakar på ordet och känner spontant: Jag vill inte ha respekt, jag vill ha kontakt.

Vad betyder alltså ordet RESPEKT för mig? När jag bildsöker på ordet får jag bland annat förslag som innebär vördnad, hyllning. Och synonymerna är många och olika: aktning, vördnad, omtanke, hänsyn, högaktning; prestige, anseende, uppskattning, erkännande, förtroende; auktoritet, pondus, myndighet; fruktan, rädsla.

En del människor KRÄVER respekt – för att de är gamla/överordnade/föräldrar/lärare, etc… Den sortens respekt innebär ett avstånd, en tydlig markering av att man befinner sig på olika nivåer. Och ett visst mått av rädsla för bestraffning.

Men: Ska man automatiskt känna respekt för en människa bara för att personen är äldre/överordnad/förälder – även om det rör sig om en riktig svinpäls?

Jag minns lärare och chefer som krävde respekt (med resultatet att man flinade bakom ryggen på dem), medan man kände spontan respekt för andra, som personer. Och den respekten var ömsesidig.

Då slår det mig: Det är ömsesidigheten det handlar om för mig.

Jag skulle vilja ha något särskilt ord för den positiva respekten (kanske ”respekt+” ?). Min man och jag älskar varann, med styrkor och svagheter, och där ingår att vi även känner respekt för varandras olikheter, kunnande, personlighet, sätt att vara, integritet, moraliska resning – eller vad det nu kan vara. (Vilket inte hindrar att vi ofta skojmobbar varann. Respektlöst – och respektfullt.)

Att på det sättet respektera varandra som medmänniskor – för mig är det motsatsen till respekt = ”nivåskillnad”.

Det hjälper mig att även känna respekt för mig själv. Vilket är viktigt för välbefinnandet, har jag märkt genom åren.

På ett av mina roligaste jobb var jag ensam anställd, och min arbetsgivare hyrde rum och kontorsservice åt mig på ett annat företag. Det gick bra några år, men småningom blev det väldigt enkelt att flytta mig så fort man behövde omdisponera kontorsrummen. Ingen chef fanns där för att försvara mina intressen och jag var länge förstående. Men till slut hann jag inte sköta mitt stressiga jobb mellan flyttarna, fick nog och såg till att få någon annanstans att vara.

Jag avböjde officiell avtackning (av den som flyttat runt mig…), men några ”grannar” kom med en liten present, och en av dem sa: ”Du är ingen som gnäller, när du säger ifrån vet man att det är allvar.” Jag minns det fortfarande, för det värmde, vilket jag behövde i den stunden.

Många år senare fick jag vid en sammanslagning ett jättespännande jobb, centralt vid omorganisationen. Men sen meddelade min nye chef generat att jag dessutom skulle ta över en servicefunktion, vilket jag genast insåg gjorde att jag aldrig skulle hinna ägna mig åt mitt ”riktiga” jobb. Att göra två dåliga jobb skulle jag må väldigt dåligt av, så jag förberedde annat ”sålänge-jobb” att gå vidare till, innan jag gick vidare uppåt för att förklara varför jag måste säga upp mig. Jag kunde ju inte gå via min nye chef, som redan accepterat mina två jobb.

Efter ett antal snack fick jag (till min förvåning!), gehör för mina synpunkter och blev kvar många roliga år till – faktiskt längre än övriga inblandade. Den som hade ”snott” personen som skötte servicefunktionen jag skulle tagit över gillade aldrig mig – hon var van att få härja fritt. Det tog jag som en komplimang, för jag hade ingen respekt för henne. Jag var övertygad om att även min nye chef tyckte jag var besvärlig (för det var jag ju!), men han tackade mig faktiskt sen för att jag hade fixat fungerande förutsättningar för vårt jobb: ”Mitt problem är att jag är för snäll.”

I respekt+ ingår förstås att ha respekt för andras åsikter. Vi är ju alla olika – som tur är. Men jag kan inte sätta mig in i hur man kan uppfatta vårdpersonalens duande som bristande respekt. I ömkligt tillstånd är det för mig en trygghet att vi alla – jag, anhöriga, sköterskor, läkare – är med i ”samma lag” för att hantera min sjukdom. Det var likadant när jag födde barn. De har sitt kunnande, jag känner min kropp, och så möts vi för att göra det bästa av situationen. Med ömsesidig respekt.

Och hur skulle jag annars kunna ta upp känsliga frågor – exempelvis konsistensen hos mitt bajs? I trängda lägen har det alltid gett mig lättnad att slänga käft och använda galghumor. Och för att slänga käft behöver man nog vara lite – ja, informell. Annars skulle jag nog känna mig ensammare än nödvändigt i en jobbig situation.

När det gäller vården spökar antagligen också mina minnen från mammas kontakter med speciellt en av dåtidens auktoritära läkare. När han tilltalade henne med ett iskallt (men artigt!) fru E innebar det INGEN respekt. Det kan jag intyga.