Oss människor emellan

Vi såg Patti Smith sjunga Bob Dylan på Nobeldagen förra året. Att hon i detta, det högtidligaste av alla ögonblick kom av sig gjorde större intryck på mig än själva sången, även om jag tycker mycket om den också. Nyligen berättade hon i Skavlan vad som hände.

Jag kunde låten fram- och baklänges, jag har sjungit den sen tonåren… I andra versen låste det sig. Det var inte att jag glömde texten. Det bara låste sig. Jag skämdes så, men var tvungen att säga som det var. För det har jag lärt mig: Säger man bara som det är, så är folk väldigt förlåtande. Så jag sa att jag var nervös – jag som ALDRIG blir nervös. Jag bad att få börja om – och kunde känna att jag hade alla med mig. Kungen, drottningen, alla pristagarna: ”Kom igen. Det här klarar du.”

Dagen efter kände jag mig förstås otillräcklig för att jag inte gjort mitt bästa för Bob Dylan och publiken. Men alla Nobelpristagarna var så glada att träffa mig. De kände igen sig i mig, tog selfies med mig. Och enligt Bob Dylans son har hans sagt att ingen rör ihop hans texter värre än han själv.

Fortsätt läsa ”Oss människor emellan”

Källkritik och konspirationsteorier

Det är ju bra att ha en källkritisk inställning: “Så lättlurad är inte jag att jag köper allt jag hör och läser! Jag ifrågasätter och kan se dolda motiv.” Men i motsatt ringhörna har vi dem som ser dolda motiv hela tiden. Utan att någonsin ifrågasätta dem.

Varför tror så många på konspirationsteorier? Journalisten och författaren Clas Svahn sammanfattar: Det är lättare att skaffa sig kunskap genom Youtube-klipp och sociala medier än att ägna timmar åt att läsa in sig. Och det är lättare att tro på sånt vi redan ”vet” än att utmana våra egna förutfattade meningar med ny kunskap. Ändå är det alltid bättre att veta än att tro: Var källkritisk!

Fortsätt läsa ”Källkritik och konspirationsteorier”

Det ska fan vara blogg-missionär! 😒

Jag, gamla mänskan, är ju fylld av entusiasm över hur mycket nytta och nöje man kan få ut av nätet. Så fort jag får en chans försöker jag därför missionera bland lika gamla (och ÄNNU äldre!) vänner och bekanta. Det går så där, kan jag säga. Och jag begriper egentligen inte riktigt varför.

Redan för några decennier sedan(!) försökte jag göra propaganda för nätet. Jag knåpade i FrontPage ihop den mycket enkla hemsidan hos en ideell förening (se nedan), och erbjöd mig att lägga ut texter och bilder från medlemmarna. Det kom aldrig in ett enda bidrag. “Det är bara du som kan det här, du är ju så teknisk” sa några.

Fortsätt läsa ”Det ska fan vara blogg-missionär! 😒”

Om hur vi vill ha det för att må bra

Nu har jag varit med klass 9 g på det äldreboende där en av oss numera bor och dit några andra köar. Själv var jag bara så nyfiken att jag tog mig dit trots svår resfeber. Jag skulle ju till (för mig) okända trakter: Nockeby – finns det ens?

SL gjorde också sitt bästa för att förvirra mig. Min klasskompis hade rekommenderat Nockebybanan, men SL.se envisades med att jag skulle åka buss, och försökte även avskräcka mig genom att påstå att jag skulle behöva gå en km från stationen. (Har jag en inbyggd app, som visar att jag rör mig för lite? Kanske i nya mobilen? Kuslig tanke! 😰) Men min klasskompis hade skrivit en föredömlig instruktion, så det blev banan och det lönade sig: i det vackra vädret fanns många fina gamla villor att titta på längs vägen.

Fortsätt läsa ”Om hur vi vill ha det för att må bra”

Håller alltfler på att bli allt dummare? I så fall:  Varför?

Det är inte konstigt om man blir lite ängslig i en tid när nya ord verkar behöva skapas för det som förr bara hette lögn. “Faktaresistens” kallas det när allt fler verkar strunta i fakta som inte stödjer det man redan tror sig veta, ”post-sanning” utnämndes 2016 till årets internationella ord, till och med våra makthavare använder sig av “fake news” och “alternativa fakta” – även när det är ganska lätt att avslöja. 

Vad är det som händer med oss, när vi inte bara ljuger, utan dessutom verkar gå på lögnerna? Går arten mot sin undergång? Är det miljöförstöringen som krymper våra hjärnor? 😰  Jack Werner skriver: ”Så blev faktaresistens ett nytt sätt att kalla en motståndare korkad”.

Fortsätt läsa ”Håller alltfler på att bli allt dummare? I så fall:  Varför?”

Man skulle också kunna…

Sen bältrosen lugnat ner sig (men det känns fortfarande!) åkte vi till stugan i en dryg månad. Väl hemma igen låste vi upp dörren – och insåg omedelbart att kylen och frysen (båda helskåp) varit utan ström sen vi åkte. Strömbrytaren på grendosan var – borta. (Hur det gått till undrar vi också.) Som tur var hade lukten inte tagit sig ut i trapphuset – för min inre syn kunde jag se grannarna larma om lukten från lägenheten: ”Ingen öppnar och där bor ett gammalt par som inte synts till på minst en månad”…  😱

Det här gamla paret var emellertid i stånd att kavla upp ärmarna, tömma båda skåpen och försöka sanera dem. Kylen gick guschelov småningom att använda ett tag till, men i frysen fortsatte det att lukta skunk – efter att vi testat husmorsknepet ättika luktade det skunk med ättika. URRK! Sen kollade vi tester och köpte nytt för hemleverans, allt via nätet. Behändigt!

Fortsätt läsa ”Man skulle också kunna…”

Varning för välmenande amatörpsykologer – särskilt inom rättsväsendet

I det s k Kevin-fallet utpekades 1998 två bröder, 5 och 7 år, för mord på femåringens bästis – utan rättegång, bevis eller vittnen. Efter artiklar och TV-program har utredningen nu återupptagits. Då påstod man att detta var ett specialfall, men nu skriver DN om ett annat mord: i Hovsjö 2001. Det låter oroväckande likt, och åklagaren har just beslutat att förundersökningen ska granskas. Fortsättning följer.

Detta har hänt: En elvaårig pojke hittades mördad av sin tolvårige bäste vän, som omedelbart blev huvudmisstänkt. Under tre månader förhördes han minst 28 gånger, utan att juridiskt biträde, förälder eller barnpsykolog närvarade. Långt innan förhören avslutats gick polisen ut med ett pressmeddelande om att man hittat den skyldige. Det fanns varken vittnen eller bevis, och inga andra möjliga gärningsman utreddes, trots att sådana fanns.

Fortsätt läsa ”Varning för välmenande amatörpsykologer – särskilt inom rättsväsendet”

Sagan om världens snällaste 😇 

Har ni hört historien om stinsen? Det var på den tiden när  tågen kom i tid och stinsen stod på perrongen i stilig uniform. En resenär frågar honom: ”Ursäkta, jag undrar när tåget avgår?” Med en snitsig honnör svarar stinsen: ”Exakt 13.58, min bäste herre!” En minut senare upprepar samme resenär EXAKT samma fråga och stinsen svarar, något kortare nu. Detta upprepas ett antal gånger medan stinsens svar blir alltmer irriterade. Sen kommer en kompis till resenären, som säger: “Konstig personal de har här, vänta ska du få höra!” Går till stinsen och upprepar exakt samma artiga fråga. Och stinsen RYTER:

Tåget går för f-n 13.58, din förb@⚡😡👹👿  💢 ❗❗

Medan resenären står där, chockad, lite lessen i ansiktet – och världens snällaste.

Fortsätt läsa ”Sagan om världens snällaste 😇 ”

Ingen skulle väl erkänna ett mord man inte begått –  eller?

När jag inte kan sova händer det att jag slötittar på kriminalare – oftast amerikanska och så fåniga att jag somnar av dem. De visar en okomplicerad värld där jättesmarta “good guys” alltid får fast alla “bad guys”. Det gör inget om de tar en eller annan genväg, eftersom det är för den goda sakens och rättvisans skull. Ibland undrar jag om tittare kan ta skada av att matas med den bilden.  

Min undring växer när jag ser ”The Confession Tapes” – Netflix’ dokumentärserie om människor som dömts för mord främst på grund av inspelade erkännanden som de dömda hävdar att de manipulerats till. Man får se arkivmaterial och intervjuer med poliser, advokater, åklagare, experter, jurymedlemmar samt de dömda och deras vänner och familj. Framför allt visas avsnitt ur de bandade förhören och erkännandena, som kan ge svar på den rimliga frågan: “Varför i all världen skulle någon erkänna något de inte gjort?”

Fortsätt läsa ”Ingen skulle väl erkänna ett mord man inte begått –  eller?”