Oss människor emellan
Vi såg Patti Smith sjunga Bob Dylan på Nobeldagen förra året. Att hon i detta, det högtidligaste av alla ögonblick kom av sig gjorde större intryck på mig än själva sången, även om jag tycker mycket om den också. Nyligen berättade hon i Skavlan vad som hände.
Jag kunde låten fram- och baklänges, jag har sjungit den sen tonåren… I andra versen låste det sig. Det var inte att jag glömde texten. Det bara låste sig. Jag skämdes så, men var tvungen att säga som det var. För det har jag lärt mig: Säger man bara som det är, så är folk väldigt förlåtande. Så jag sa att jag var nervös – jag som ALDRIG blir nervös. Jag bad att få börja om – och kunde känna att jag hade alla med mig. Kungen, drottningen, alla pristagarna: ”Kom igen. Det här klarar du.”
Dagen efter kände jag mig förstås otillräcklig för att jag inte gjort mitt bästa för Bob Dylan och publiken. Men alla Nobelpristagarna var så glada att träffa mig. De kände igen sig i mig, tog selfies med mig. Och enligt Bob Dylans son har hans sagt att ingen rör ihop hans texter värre än han själv.

Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.