Under 1990-talet förändrades det svenska skolväsendet: skolan kommunaliserades, mål- och resultatstyrning infördes, och fritt skolval och fristående skolor tilläts. För mig gamla människa verkade den tanken ovan och konstig, men en (lika) gammal bekant med ett långt förflutet inom skolvärlden sa för några år sen: “Det var ännu värre före kommunaliseringen”. Vi hann inte prata mer om hur hon menade, men jag försökte läsa in mig lite. 

Jag har inga illusioner om att allt fixar sig om bara trygga farbror staten tar över. Jag har visserligen aldrig jobbat inom skolan, men från min tid nära högskolan minns jag hur ambitiösa människor ibland fick slösa mycken tid och kraft på att kunna komma kring byråkratiska hinder för att kunna göra ett bra jobb. Dyrt och dåligt, tänkte jag.

När Trump skulle sköta USA som ett företag undrade jag lite naivt: “Hur då? Företag har ju ingen skyldighet att exempelvis ta hand om gamla och sjuka?” Och åtminstone i Trumps företag fanns ju en enkel lösning, så populär att den till och med blev en dokusåpa, men inte lika användbart när man styr ett land (väl?): “You are fired!”  

Fortsätt läsa ”Decentraliseringen av skolan – hur lyckad blev den egentligen?”

För några år sen såg jag filmen ”Surrogates” (som jag nu ser faktiskt utspelar sig 2017!) I filmens 2017 isolerar sig människorna i sina hem, medan surrogatrobotar lever deras liv åt dem. De designar själva sin robot och de som har råd kan ha flera olika. Gatorna kryllar följaktligen av ursnygga, välgymnastiserade, välfungerande surrogat (tänk varianter av Barbie och Ken), medan de “riktiga” människorna följer “sina” liv hemifrån favoritfåtöljen, otvättade och blekfeta, käkande skräpmat iförda sunkiga morronrockar.

De ständigt uppkopplade människorna kan se, höra, lukta och känna allt som deras surrogat upplever när de jobbar, åker på semester och har sex. Hjälten och hans hustru har inte träffats fysiskt på länge, men deras surrogat lever ihop. Om  surrogatet skadas eller dör däremot drabbar det inte människan  – inte förrän något går MYCKET snett… 😱 Sen blir det action och går åt pipsvängen.

Fortsätt läsa ”Fejk och äkta  ”

Vi träffar ibland gamla klassisar – och tycker att de är trevligare nu på äldre dar. Nyligen hade vi besök av min mans gamla kompis, en alltid lika engagerad uppfinnare och funderare, som nu – något decennium efter pensionsåldern – är glad att han är fri att riktigt kunna ge järnet. Och så vi själva då, som bara blir bättre för varje dag. Tycker vi. Eller kan det vara tvärtom? Att det i själva verket är omdömet som fördunklas? 😰

Men sen läste jag Bodil Jönssons bok “Tid för det meningsfulla”, känner igen mig – och hittar en föreläsning med samma namn:

Att vi inte längre är unga när vi är gamla betyder inte att vi bara ska avveckla oss. I själva verket kommer det fram nya glädjeämnen och förmågor hela tiden, sådana som vi inte hade en aning om tidigare. Tänk bara att med åren få ett bättre samspel mellan kunskap och känslor! Och tänk att få vara med om hur suget efter det meningsfulla bara ökar.

Fortsätt läsa ”Om Bodil Jönssons årsringar – och våra egna”