Under min korta men minnesvärda tid i fastighetsbubblan hade ägaren regelbundna möten där han la ut texten inför beundrande medarbetare. (Det ingick i jobbet att åtminstone verka beundrande.) Jag skrev sammanfattande protokoll, men det räckte inte –  alla hans guldkorn spelades dessutom in på band. Kassetterna låg i osorterade högar i några lådor. När jag frågade vad som skulle göras med dem kunde ingen svara. Undrar vart de tog vägen i konkursen?

Varför kommer jag att tänka på det här just när jag i New York Times läser utdragen ur Trumps samtal med journalister?

Fortsätt läsa ”Man måste ju skratta åt eländet! Eller gråta.”

Jag är alldeles för otvärsäker för att delta i heta debatter. Och när jag nån gång verkligen är engagerad i en fråga kan jag bli rasande på meningsmotståndare – i värsta fall börjar tårarna spruta. Och vem lyssnar på en sån? Jag skulle inte själv göra det. Därför skriver jag hellre, då kan jag i lugn och ro tänka över även motsidans argument, kanske rentav ifrågasätta mina egna. Andra gör annorlunda, och en del av dem förstår jag sämre än andra. Häromdagen hittade jag ett bra exempel på vad jag menar. (Inga namn, det finns som sagt flera.)

För något år sedan tecknade J i utländsk TV en sverigebild som många reagerade emot. En av dem skrev en debattartikel i DN, som J på vanligt sätt fick bemöta. Hon ansåg att det hon sagt blivit felciterat, förvanskat och taget ur sitt sammanhang. Men erkände också att ingenting i den kritiska artikeln var fel och medgav att hennes liknelser bitvis varit svepande.

Fortsätt läsa ”Hur blir man egentligen förminskad?”

Ibland stöter jag på vänliga ungdomar i affären som säger “Ni” till mig, och jag protesterar inte, för jag förstår att det är tänkt som en artighet. Det är det dock inte. Inte för oss som var med när det begav sig.

Det svenska tilltalet före vår “du-reform” var nämligen INTE ett “Ni” motsvarande det tyska “Sie” – för att inte tala om engelskan med sitt behändiga “you”. I så fall hade vi nog aldrig “blivit du” med varann. I Sverige måste den som inte ville göra bort sig på den tiden tilltala obekanta i tredje person, med titel: “Önskar fru professorskan XX ha fönstret öppet eller stängt?” När min arbetskamrat skulle träffa en chef på vårt (mera formella) huvudkontor kunde receptionisten inte anmäla besöket förrän hon visste om hon var “fru” eller “fröken”. Det dög inte med för- och efternamn, eftersom de inte var “du” med varann.

Fortsätt läsa ””Behagar friherrinnan kuvertera de här breven? Men fort ska det gå!”  ”