Maken, bördig från Bohuslän, kallar mig, stockholmarn, för stabo. Och det är jag ju – eller åtminstone förortsbo, för inne i stan har jag aldrig bott. Så jag brukar säga att jag inte har nån hembygd, inte på samma sätt som han. Ja, utom Söder om söder, då.

Varför blir jag då så fascinerad av udda människor och deras liv, så olika mig som det bara går? Kanske just därför? Hur känns det att bara – vara kvar?

Furse-John minns min man från sin barndom. Ungarna vågade inte ta emot hans karameller, utifall att han hade pissat på dem. Och ungarna kunde säkert vara lea ve honom, men han var ändå en i byn. I det som nu är vår stuga stod hustrun och bakade då hon blev uppskrämd av någon som stirrade på henne genom köksfönstret. Men hon blev lugnad: ”Det är ju bara Furse-John”.

Fortsätt läsa ”Udda existenser och vinkande sheriffer ”

Om den oerhörda frustrationen när livet går en emot.

Jag kollade Facebook-sidan för min bostadsrättsförening – nästan det enda jag använder Facebook till. Där har vi fått användbara  tips om vilken säkerhetsdörr andra köpt och kan se om flera har trubbel med nätanslutningen och sånt. Men den här gången hamnade jag i en animerad debatt om (klassikerna) tvättstugestädning och sopsortering. Eller egentligen var det bara en som debatterade, om man säger så.

Det började med en enkel fråga: “Jag undrar var man ska lägga hårdplast i soprummet?” Sen följer 33 kommentarer, där några först försöker förklara hur det är och därefter får stå till svars för att “föreningen inte tar större hänsyn till miljön”. Sen kommer tre inlägg i rad om städningen i tvättstugan – det första lugnt, men sen eskalerar det ända till: “Städningen är så risig att jag sagt detta många gånger men föreningen tar det inte på allvar. Attityden är tråkig. Så jag och många andra som håller med mig kommer att anmäla detta via brev till hälsomyndigheterna!”  

Fortsätt läsa ”Våra olika sätt att hantera livet”

Såg att en skola har infört gymnastik varje dag, allt i det lovvärda syftet att få ungarna att röra sig mera – jättebra, ju! Men det jag fastnar för i nyhetsinslaget är den klumpige, något lönnfete killen som lite ovigt tar sig över bommen, fast den inte är hög. Och det är mig själv jag ser.

Blotta åsynen av ribbstolarna i en gymnastiksal ger mig handsvett och hjärtklappning. Jag känner lukten av fotsvett, hör den gällt drillande visselpipan och minns…

Det värsta ögonblicket var nog när jag i gymnasiet blivit lite tuffare och helt enkelt vägrade att ens försöka hoppa över den där eländiga plinten. En gång jagade vår korpulenta gymnastiklärarinna i sin snäva kjol(!) in mig in i ett hörn. Men en storvuxen klasskamrat ställde sig beskyddande framför mig med händerna i sidorna (ungefär som en mera framgångsrik Gandalf i videon nedan). Då lommade lärarinnan iväg. (Tack, Solveig! Och: Vad är det för sorts människa som beter sig som somliga lärare gjorde?)

Fortsätt läsa ”Plötsligt minns jag den fasansfulla skolgympan  😰”