Aftonbladet skrev entusiastiskt om den stora dagen: “Proppen i pulsådern borta. Det tekniskt kanske svåraste problemet i hela T-banebygget löstes med att ”trafikströmmen gick under Strömmen”. Därmed förenades T-banorna i norr och söder och blev en enda T-bana, Stockholms pulsåder. Alla i Storstockholm blev därmed nära grannar. ”Sovstädernas” isolering upphör.”

Det var pompa och ståt: På T-Centralen invigde konung Gustaf VI Adolf sammanbindningen av tunnelbanan Slussen-Hötorget genom att klippa bandet framför invigningståget. Till vänster drottning Louise och till höger borgarrådet Helge Berglund. Och jag undrar om det inte är Marianne Höök som kikar fram och oroar sig för hur det går med klippandet. (Mer om det längre ner.)

Fortsätt läsa ”Den 24 november 1957 var det så dags för 🔊 ”DAGEN T” – som i T-bana!  🚉🍾”

Jag fortsätter mina idoga försök att frälsa världen – dvs få fler att blogga. 🙂 I olika sammanhang träffar jag människor som är lika gamla som jag – en del t o m ÄNNU äldre (otroligt men sant!) och de har så mycket att berätta, av många olika slag. Åtminstone till dem som gillar att skriva säger jag att de borde börja blogga.

Just nu jobbar jag en del med ”Enskedebilder”, där åtminstone EN klasskompis och jag vill försöka samla minnen och bilder från vår barndoms Enskede, nu kollar vi om hembygdsföreningen är intresserad.

Fortsätt läsa ”Tacksam  för tips!”

Som ett ljudlöst skott (eller en blixt) slog det till när jag reste mig upp för att gå in i sovrummet och lyssna på ett program: En vansinnig smärta i korsryggen (tror jag det heter). Jag kunde inte ens stanna, bara som en robot fortsätta in i sovrummet. Där blev jag stående, utan att ens kunna lägga mig: “Vad ska jag göra? Jag kan inte röra mig.” 

Efter en stund började det susa i huvudet och jag mådde riktigt dåligt, tänkte: “Svimmar jag nu kommer jag att dö av smärtan när jag dråsar i golvet!” Av ren förskräckelse lyckades jag vräka omkull mig på tvärs i sängen, med benen utanför.

Fortsätt läsa ”Nu vet jag i alla fall varför det heter ryggskott.”

Om man använder ilskan konstruktivt kan den dessutom ge kraft till att orka ta itu med något trots att det är obekvämt. Man kanske rentav våga agera i en situation fast man är rädd, exempelvis säga ifrån om någon blir mobbad. Och det finns så många anledningar att vara arg och så mycket som behöver ändras i vår ofullkomliga värld.

Men det verkar inte räcka. Varför skulle vi annars behöva fabricera eller förvanska anledningar?  Det är som om vi ibland utgår ifrån att vi vill vi bli arga och sen letar efter en väldigt tydlig anledning till en ilska,  helt utan frågetecken och komplikationer. Varför det?

Jag behöver ingen hjälp för att bli arg, men såg ändå en filmsnutt som efter sedvanlig varning för upprörande bilder visade hur en polis skjuter ihjäl vad som senare visade sig vara en obeväpnad tvåbarnspappa:

Fortsätt läsa ”Ibland kan det visst vara härligt att vara rasande.”