I bilen slölyssnade vi på Plånboken i P1. Småningom lystrade jag till – vad är det man säger egentligen? Är det en satir? Tyvärr inte (tror jag). 

Detta hade hänt: J hade flyttat till ett hus med stor och fin tomt, tyvärr så kuperad att gräsklippningen blev jobbig. Efter något år köpte han därför på K-Rauta en robotgräsklippare för 12 500 kr. Första året fungerade den utmärkt, men sen…

Nästa säsong fungerade maskinen en månad, sen var det stopp: Den klagade på trasig backsensor och vägrade att gå framåt. J reklamerade hos K-Rauta, som skickade klipparen på reparation, där man ”fick räkna med 5-8 veckor för reparation, eftersom det var sommar”.

(Bra att veta att man bör lämna in gräsklipparen på vintern. Fast då kan man väl inte klippa gräs? Och hur upptäcker man då att den är trasig? Frågor…frågor…)

Efter 7 veckor hämtade J ut klipparen och försökte starta den: Samma felmeddelande som förut. Han åkte tillbaka och fick beskedet att maskinen skulle skickas på reparation, ”vilket tar ca 7 veckor”. Då skulle det inte vara mycket kvar av gräsklippningssäsongen, så J bad att få häva köpet, men det gick inte.

Fortsätt läsa ”Om hur det gick när K-Rauta skulle förklara sig i radio. (Spoiler: mindre bra.)”

Under rubriken ”Hallengren måste lösa situationen – eller avgå” skriver Britta Svensson: ”Något vaccin ska äldre inte hoppas på. Det tas helt enkelt inte fram för att fungera på oss. Det är veckans nyhet som inte ens blev en rubrik.”

Hon hänvisar till en artikel i Läkartidningen där infektionsexperten Anders Sönnerborg säger att de studier man hittills gjort inte har inkluderat äldre personer, så även om ett vaccin visar sig ha skyddande effekt hos yngre är det inte säkert att det går att överföra på äldre. Och det här viruset kommer vi att få leva med under många, många år. Förre stadsepidemiologen Johan Giesecke har också sagt att alla vacciner tar sämre på äldre människor, eftersom vårt immunförsvar fungerar sämre ju äldre vi blir.

Svenssons kommentar: Detta borde ge stora rubriker. Alltså behöver det byggas upp en mer smittsäker infrastruktur där 70+ kan fungera. Ministern får 18 dagar på sig att fixa det.

Det är inte utan att jag blev lite nervös, eftersom både jag och min man är 70/80plussare och gärna vill leva ett tag till. Så jag läste samma artikel i Läkartidningen. Det ÄR samma artikel (jag följde länken), men jag uppfattar den helt annorlunda.

Fortsätt läsa ”Om hur olika man kan uppfatta en text”

Häromdan var jag på den årliga kontrollen på Vårdcentralen – och blev ganska imponerad. Med undantag för hur tidsbokningen ibland (inte!) funkat brukar jag vara nöjd med kontakten, men den nye läkaren är något extra. Redan vid förra besöket (vars uppföljning kom av sig pga coronan) var han noggrann, men så undersökt som nu har jag nog aldrig blivit.

Istället för att slentrianmässigt fortsätta med mina vanliga (standard)mediciner remitterar han mig till rådgivning för både den allergi /(nästan)astma jag har och och den diabetes jag skulle kunna få. Jag hade fått i uppdrag att kolla mitt dagliga blodtryck en längre period, och där fick jag godkänt. Men annars fick jag inte så mycket beröm som jag möjligen hoppats…

Fortsätt läsa ”När hälsovården fungerar – och så ett liitet förbättringstips”

Nyligen läste jag en artikel om den historiska bakgrunden till att det ansågs oartigt att säga Ni, mindes (och skrev om) hur krångligt det var för oss svenskar att tilltala varann på ett artigt sätt, före 60-talets du-reform. Det var väl därför duandet slog igenom så snabbt.

En ungefärligen jämnårig kvinna, sen länge bosatt i England, har förklarat hur viktigt det är för henne att inte bli duad exempelvis av unga sköterskor, eftersom hon ”vill ha respekt”. Där tänker vi väldigt olika. För mig är duande det enda naturliga – möjligen delvis beroende på att jag bara hade nackdelar med de gamla reglerna: Själv var jag tvungen att titulera vuxna, medan de fick dua mig, eftersom jag var så ung. Ingen respekt där, inte! Nu, som 70plussare vill jag inte bli niad av yngre personer. Fast jag uppfattar det som ett misslyckat försök till artighet, inte bristande respekt.

Vill jag egentligen bli bemött med ”respekt”? Smakar på ordet och känner spontant: Jag vill inte ha respekt, jag vill ha kontakt.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring ordet ”respekt”: Vad betyder det för mig? 🤔”

På Enskedebilder har gamla skolkamrater berättat om hur det gick till när du-reformen kom till Nytorp. När jag gick ut nian anno 1962 hade jag aldrig sagt du till någon lärare, och man brukar säga att Medicinalstyrelsens chef Bror Rexed startade du-reformen i juli 1967. Fast det var faktiskt på gång redan dessförinnan, och jag har läst att det Rexed sa i själva verket sa var: ”… det är mig en glädje att få höra samtliga tilltala mig med Bror, som är mitt förnamn” och att han hoppades att så småningom kunna lära sig allas förnamn. Det verkar alltså inte ha varit hans mening att personalen skulle säga du till honom, utan Bror: “Kan jag få tala med Bror ett ögonblick?”.

För det var i tredje person man skulle tilltala varann om man ville vara artig. Och reglerna var krångliga, det var väl därför du-reformen slog igenom så snabbt och fullständigt. På Enskedebilder uppstod en intressant diskussion, där en före detta enskedebo dessutom kunde jämföra med förhållandena i England, där hon har bott i 40 år.

Fortsätt läsa ”Svenska tilltalsords historia – ännu knepigare än jag trodde.”