Svenska Akademien och hunden Totte

Ibland kommer jag att tänka på ”Sov lilla Totte”, där Hasse och Tage vyssar den otäcka hunden Totte till sömns. Precis när han änteligen verkar somna väcker de honom helt självdestruktivt med ett käckt: RIPAPPILO!

Nu senast påmindes jag om det när jag läser om Horace Engdahls agerande i samband med Svenska Akademiens kris. Just när allt verkar lugna ner sig något agerar Engdahl: RIPAPPILO!

En kort sammanfattning för den som eventuellt lyckats missa bakgrunden till krisen i Svenska Akademien: Den s k Kulturprofilen är gift med en av akademiledamöterna och tillsammans äger makarna ”Klubben”, som akademien under många år givit stora ekonomiska bidrag till, och haft ett nära samarbete med – ett samarbete som enligt advokatutredningen 2017 ”fördjupats under senare år”.

Redan 1997 skrev Expressen tre artiklar om ekonomiska oegentligheter på Klubben och – framför allt – om flera unga praktikanter som anklagat Kulturprofilen för bland annat sexuella trakasserier. En ung konstnär skrev brev till flera myndigheter och kulturinstitutioner som stött mannens verksamhet. Arbetsförmedlingens Kultur och Media avbröt allt samarbete, men Svenska Akademien lade brevet åt sidan.

Fortsätt läsa ”Svenska Akademien och hunden Totte”

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

”… och det gör du också” fortsätter omslagstexten på Jack Werners bok. (Skiter i att det är fejk, antar jag.)

Citatet kommer från den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Historien var hämtad från en satirsajt, men spreds blixtsnabbt på Facebook. Strax under kommentarerna som påpekar att artikeln är fejk skriver ”Mats” sitt berömda: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.” Det skrattade många åt. Vilket är lätt att förstå.

Men, skriver Werner, många av dem som drev med Mats publicerade några månader senare själva ett falskt Trump-citat (att han ställde upp som kandidat för republikanerna, eftersom de är dummare). När de som spritt citatet fick veta att det var falskt avfärdade många av dem det med att ”Trump HADE kunnat säga det”.  – även de som var namnkunniga journalister.

Fortsätt läsa ””Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå””

Om att hitta hem

Åsa Larsson berättade nyligen i ”Tankar för dagen” om när hon återvände till Kurkkio i Tornedalen på jakt på sitt förlorade språk meänkieli och sin historia. Hon hade aldrig bott där, bara varit hos mormor på loven, ändå kändes det som hemma när hon kom dit efter trettio år.

Hon började fundera över ”stororden: hemkomst och hemlängtan”: En del träffar sitt livs kärlek och säger att det är som att komma hem. Andra far till en plats de aldrig varit på – och upplever att de äntligen hittat hem. Åter andra bor kvar där de fötts – och har aldrig känt sig hemma.

”Jag förstod att allt mitt skrivande på något sätt har handlat om hemlängtan. Huvudpersonen i mina deckare lever på något sätt mitt olevda liv. Hon flyttar tillbaka till sin by, in i sin farmors hus.”

Fortsätt läsa ”Om att hitta hem”

Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen”

I frågespalter och relationsprogram hittar jag ofta varianter av: ”För att ha en bra och fungerande relation måste man jobba för det.” Nu senast läser jag om det ”känslomässiga arbetet” att vårda relationen och hur orättvist det är att bara kvinnorna har ansvaret för det:

”Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla.
Ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka.”

Såvitt jag vet lever jag i en riktigt bra relation, och har goda relationer till människor som är viktiga för mig. Men jag tycker inte att jag jobbar för varken det ena eller det andra – som tur är, för jag är av naturen en ganska lat person, som tar lätt på mycket av det som andra verkar se som sin plikt. Nu, som pensionär, gör jag nästan bara det jag tycker är kul. Mitt nya jobb har blivit att läsa, fundera, prata och skriva. Och så träffar jag människor jag vill träffa, och hemma fixar vi tillsammans det som behöver göras för att vardagen ska fungera. Den blandningen mår jag väldigt bra av.

Fortsätt läsa ”Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen””

Om oss statister i svensk skolhistoria

Tillsammans med några gamla klasskompisar håller jag på att utforska barndomen söder om Söder (enskedebilder.com). Nyligen såg en klassis att vår minnesvärda klassresa till Bremen 1961 (som jag – förstås – också skrivit om) fanns omnämnd i minnesorden efter vår dåvarande rektor, Signe Bengtsson, död 1992 vid 90 års ålder.

När jag läser om henne inser jag att hon var en anmärkningsvärd kvinna: efter att ha varit folkskollärare i 23 år blev hon 1952 överlärare/rektor vid Nytorpsskolan – och en entusiastisk sådan. Hon fortsatte det hennes företrädare året innan hade startat: försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Företrädaren hette Anna-Maja Edstam och var en av de första kvinnliga skolledarna. Ur minnesorden över henne läser jag om Nytorpsskolan vid starten:

”Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen. Då sammankallade hon kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som skulle börja följande vecka. Med fast ledning och klara riktlinjer gick man till verket.”

Fortsätt läsa ”Om oss statister i svensk skolhistoria”

Hur orolig behöver man egentligen vara när larmet går?

Jag har skrivit förr om hur lätt det blir fel med forskningslarm. Efter att ha jobbat på forskningsinstitut i många år kan jag tydligt se den inbyggda svårigheten:

Först ska forskarna förklara sin forskning för journalister, med tonvikt på konkreta, användbara, helst spektakulära resultat, vilket strider mot hela tankesättet hos alla forskare jag kommit i kontakt med. För dem måste ALLT vara med – speciellt minsta tveksamhet. Sen ska journalisten försöka vaska fram det som kan intressera allmänheten och spetsa till det: Vad får allmänheten att haja till och läsa (och sprida) just denna artikel? Därefter ska rubriksättaren komprimera det journalisten skrivit till en snärtig, intresseväckande rubrik.

Då är det inte konstigt om det blir fel.

2014 visade det sig exempelvis att: ”Välling vid sex månaders ålder ökar risken för senare övervikt” egentligen betydde: ”Om man från tidig ålder ger barnet välling utöver den vanliga maten kan det få problem med övervikt.” Att man kan få viktproblem av att tidigt lära sig att småäta mellan måltiderna låter ju logiskt – men inte särskilt spektakulärt.

Fortsätt läsa ”Hur orolig behöver man egentligen vara när larmet går?”

Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?

Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ”bond- och mångelskehandel”: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter.

Firma E. Carneholms Livsmedel, Hötorgshallen 1953, av Petersens, Lennart af (CC-BY) via Stockholmskällan

Fortsätt läsa ”Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?”

Vi och våra affärer

I min barndoms Enskede handlade vi i kvartersbutikerna, och såna fanns det gott om. På andra sidan tvärgatan låg Wahlbergs Livs och Sigfridssons tobaksaffär, och på båda sidor om vår port fanns i tur och ordning en kemtvätt, ”Zarahs hattaffär”, ”Thors leksaker och bohag” samt ”Helmstedts sybehör”, och mitt emot låg Bratts konditori.

Det här är bara de affärer jag har egna minnen från: jag följde med mamma och handlade mat eller sybehör, tittade på Zarahs hattar och pratade lite med henne eller köpte filmisar och presenter till mamma hos Thors. Vi ungar pratade med gubbarna i kemtvätten på hörnet medan vi bollade och stod på händer mot deras vägg. Och ibland skickade mamma mig till tobaks för att köpa tidning och cigarretter(!). Då kunde jag få lov att läsa i tidningarna av Sigfridsson, som flera på nätet nu minns med värme som en mycket vänlig man.

Fortsätt läsa ”Vi och våra affärer”

Har vi blivit dummare och osäkrare? I så fall – varför det?

I P1s Spanarna nyligen pratade Helena von Zweigbergk om “yxåldern”: Vi förväntar oss att världen ska leverera och är skeptiska mot allt som inte är “helt hundra”, optimalt eller ultimat, antingen det är resmål, restauranger, relationer eller – vi själva. Hela livet förväntas vara “helt hundra” hela tiden. Det  trista är att det aldrig blir det. Inte på riktigt.

“Yxåldern” kallades det eftersom vi i debatter, speciellt i sociala medier, enligt samma princip yxar till svartvita åsikter, fjärran från alla nyanser. Det hjälper inte att all samlad kunskap och alla fakta är mera lättillgängliga än nånsin förr – även såna som borde veta bättre skriker aggressivt ut sina tillyxade budskap med hög röst: Det finns bara vinnare eller förlorare, ingen plats för förhandlingar och kompromisser, det är för mesar! Eller, för att citera “den fria världens ledare” om länder: Det finns “shithole countries” (skithålsländer) eller “GREAT countries”. PUNKT.

Fortsätt läsa ”Har vi blivit dummare och osäkrare? I så fall – varför det?”

Hygien och anständighet – på gott och ont

Före badrummens tid tvättade de flesta ansikte och händer eller badade i en balja i köket eller på gården, och utedassen hade ofta flera hål i rad. När jag nu läser den personliga hygienens historia börjar jag fundera över begrepp som hygien och anständighet. Positiva ord – tills jag börjar associera till nazismens “rashygien”, där ju Sverige utmärkte sig genom att redan 1922 starta världens första statliga institut för rasbiologi.

Ju mer man tänker, desto mer komplicerat blir det. Alltid.

På den mörka medeltiden var man renligare än många tror. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta. Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

Fortsätt läsa ”Hygien och anständighet – på gott och ont”