Ända sen småskolans rad av toalettbås UTAN DÖRRAR har jag haft ett lätt traumatiskt förhållande till toaletter, med mardrömmar om att behöva sitta inför publik (igen). På gamla dass ser jag rader med hål och nu har jag läst att Anne Boleyn – en av Henrik VIII:s fruar – inte lämnade bordet när hon behövde gå på toa vid kröningsmiddagen 1533, hon skyldes bara med en tygbit.

SvD skriver om 1800-talets Kungsgatan, som då hette Lutternsgatan och var en undanskymd backe från Brunkebergsåsen ner till Stureplan. En tidigare hyresgäst minns en smutsig och ruskig kullerstensgata.som han sprang nerför för att lämna port- och dörrnyckel till latrintömmarna. På budningskontoret satt en äldre dam “vars standardsvar med gravlik stämma alltid var:  Di kommer i natt.” 😱 Det lät ju spännande.

Och jag inser vilket jätteproblem det måste ha varit att göra sig av med all skit och annat avfall från en stor stad. Det räcker med att ha varit gäst i en stuga efter att toan egentligen skulle ha tömts för säsongen…

Den osignerade akvarellen nedan är från 1800-talets början och visar folklivet på Packartorget (senare Norrmalmstorg). Bakom planket till höger (som soldaterna verkar använda till urinoar) låg ett latrinupplag, och de kvinnliga ”pudrettkärringarna” i bakgrunden bär en latrintunna mellan sig.

Fortsätt läsa ”När skit(bärar)kärring hade en annan innebörd”

Jag fortsätter att bläddra i gamla Stockholms-vykort och blir alltmera imponerad över att man över huvud taget kunnat bygga en stad här. Man förstår att Alfred Nobels uppfinning dynamit från 1866 varit viktig: Med den sprängdes stora delar av det ursprungliga Stockholm bort.

På båda sidor om Åsögatan syns pampiga hus med eleganta fasader, till vänster även trottoar och lyktstolpe. Men det till höger är omgivet av på ena sidan en långsamt  sönderfallande lada uppe på en bergknalle, på den andra en skranglig trätrappa upp till mindre kåkar. Det stora huset ser ut att vara nergrävt mellan de gamla, och det är knepigt att föreställa sig hur man ska kunna spränga bort det kvarvarande berget utan att förstöra de nyare husen. Men det gick tydligen bra, för åtminstone huset till vänster ligger fortfarande kvar. Så här ser det ut idag:

Fortsätt läsa ”Hur kunde man bygga en stad här – bland backar och sankmarker?”

I skuggan av krigstidens vedtravar fortsatte det vanliga livet. Under rubriken “Stockholm rustar sig för vintern” skriver SvD: ”För den oinvigde te sig de väldiga vedtravarna på öppna platser i Stockholm synnerligen lovande med hänsyn till vinterns behov. Men hur är det  verkligheten?” Frågetecknet stod framför allt för kol- och kokstillförseln.

En kåsör på höstpromenad konstaterar att Strandvägen har fått en sol- och en skuggsida även mitt på dagen. Det är vedtravarna som marscherat upp i täta led. Någon glädje av utsikten har knappast de boende, ty  “kajen är en av Stockholms mest belamrade, Norr Mälarstrands icke undantagen”. Ändå kan kåsören “inte erinra sig några klagomål från strandvägsbon, men han bör vid det här laget vara åtskilligt härdad. Vedtravar är ju i hög grad något, som vi se med blida ögon.”

Så här såg det ut på Strandvägen fredsdagen, den 7 maj 1945: Glada flaggviftande folkmassor – och vedtravar.

Fortsätt läsa ”Bland Stockholms vedtravar 2: Mest vardag”