Vi som länge levde med “Riksgropen” glömmer inte den enorma byggarbetsplats som uppstod när Klarakvarteren började rivas  på femtiotalet och blev kvar flera decennier. När gropen var som störst kunde man från Stadshuskällarens entré se ända till NK, och den kunde ha fortsatt att växa om inte kritiken blivit för hård och pengarna tagit slut. De allra sista resterna försvann först 1998 när man byggde garage under Malmtorgsgatan, som då ända sen mitten av sjuttiotalet gått på en provisorisk körbrygga av trä och stål.

Man grävde djupt ner i Brunkebergsåsens sand och grus för här skulle bland mycket annat rymmas Stockholms tunnelbanas gröna och röda linje.

Fortsätt läsa ”Byggplats: Tunnelbana”

Sen spårvagnen kommit till Stockholm 1877 förblev den stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel ända fram till 1950-talet. Men när nätet av spårvägar och förstadsbanor växte och ytterligare förstäder planerades blev det allt tydligare att den expanderande spårvagnstrafiken inte skulle få plats på gatorna. Den allra första T-baneskissen lär ha gjorts redan 1908, och 1920 restes ett förslag om att leda trafiken från Enskedebanan i tunnel.

Under hela 1920-talet debatterades och utreddes någon form av tunnelbana under staden. Frågan dök upp i alla möjliga sammanhang. Redan 1913 noteras i en polisrapport från ett opinionsmöte i Folkets hus att de 200 mötesdeltagarna antagit en resolution ”mot det s. k. tunnelbaneförslaget, enär detsamma endast gynnade privata och kapitalistiska intressen”.

1931 beslöt stadsfullmäktige att bygga stadens första ”underground”, tunnelbanan Slussen-Skanstull, och den 30 september 1933 invigdes Södertunneln under Södermalm. Under 30-talet diskuterades sedan olika linjeföringar av ett framtida tunnelbanenät.

Fortsätt läsa ”Ännu modernare påfund: Tunnelbana 👍 eller inte tunnelbana👎?”

Spårvagnen som kollektivt färdmedel introducerades i Stockholm 1877 och ända fram tills tunnelbanan öppnade på 50-talet var spårvagnen stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel. Men det var inte helt riskfritt – ens om man lät bli att hoppa av och på i farten…

I september 1911 rapporterar Stockholms Tidningen: “Spårvagnskonduktör misshandlad af passagerare i  Sundbyberg”. Två ”tämligen snyggt klädda” passagerare (varav en dock troligen utan biljett) hade slagit en spårvagnskonduktör i huvudet med ett tillhygge så att blodet rann.

Och i december skriver Aftonbladet om ett “Öfverfall på Värtaspårvagnen”: Annandag jul blev ett gäng ungdomar ”upprymda av glögg” avkastade av konduktören sen de bråkat på den bakre spårvagnsplattformen.

Fortsätt läsa ”Mera spårvagnshistora: Det var farligt redan då.”

På Stockholmskällan fortsätter jag att läsa Tor Hedbergs “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”  från 1888, nu om för- och nackdelar med spårvagnar. Sammanfattningsvis: 

Hästarna har nog svårt att se några fördelar med en uppfinning som tvingar dem att alla dagar dra runt på tunga tingestar i oändlighet – knappt har de kommit upp i fart förrän de måste stanna. (Särskild som man inte hade några bestämda hållplatser.) Kuskarna och konduktörerna betraktar nog sin spårvagn på samma sätt som snickaren sin hyvelbänk – och undertecknad denna uppsats: inte särskilt roliga, men med vissa förmåner. För allmänheten kan de ha sina fördelar, åtminstone för dem som inte har egen vagn att åka i.

Bilden ovan visar den sista hästspårvagnen 1905, framför Kungsholms folkskola vid nuvarande Mariebergsgatan 34. Hästen till vänster heter Drott och den till höger Vivi. Från Stockholms stadsarkiv (CC-BY) via Stockholmskällan.

Fortsätt läsa ”Moderna påfund 2: Spårvagnar”

På Stockholmskällan läser jag om “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”
(text av Tor Hedberg, utgiven av AW. Bonniers Boktryckeri 1888).

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Hedberg funderar över moderniteterna: vad tycker hästar, kuskar, konduktörer och allmänhet om spårvagnen? Vilka för- och nackdelar har telefonen för abonnenter och telefonister?

Först telefonen:

Fortsätt läsa ”Moderna påfund: Spårvägar och telefoner (1888)”