I det s k Kevin-fallet utpekades 1998 två bröder, 5 och 7 år, för mord på femåringens bästis – utan rättegång, bevis eller vittnen. Efter artiklar och TV-program har utredningen nu återupptagits. Då påstod man att detta var ett specialfall, men nu skriver DN om ett annat mord: i Hovsjö 2001. Det låter oroväckande likt, och åklagaren har just beslutat att förundersökningen ska granskas. Fortsättning följer.

Detta har hänt: En elvaårig pojke hittades mördad av sin tolvårige bäste vän, som omedelbart blev huvudmisstänkt. Under tre månader förhördes han minst 28 gånger, utan att juridiskt biträde, förälder eller barnpsykolog närvarade. Långt innan förhören avslutats gick polisen ut med ett pressmeddelande om att man hittat den skyldige. Det fanns varken vittnen eller bevis, och inga andra möjliga gärningsman utreddes, trots att sådana fanns.

Fortsätt läsa ”Varning för välmenande amatörpsykologer – särskilt inom rättsväsendet”

När jag inte kan sova händer det att jag slötittar på kriminalare – oftast amerikanska och så fåniga att jag somnar av dem. De visar en okomplicerad värld där jättesmarta “good guys” alltid får fast alla “bad guys”. Det gör inget om de tar en eller annan genväg, eftersom det är för den goda sakens och rättvisans skull. Ibland undrar jag om tittare kan ta skada av att matas med den bilden.  

Min undring växer när jag ser ”The Confession Tapes” – Netflix’ dokumentärserie om människor som dömts för mord främst på grund av inspelade erkännanden som de dömda hävdar att de manipulerats till. Man får se arkivmaterial och intervjuer med poliser, advokater, åklagare, experter, jurymedlemmar samt de dömda och deras vänner och familj. Framför allt visas avsnitt ur de bandade förhören och erkännandena, som kan ge svar på den rimliga frågan: “Varför i all världen skulle någon erkänna något de inte gjort?”

Fortsätt läsa ”Ingen skulle väl erkänna ett mord man inte begått –  eller?”

En man som blir provocerad av en tweet borde inte ha fingret på bombknappen, tyckte Hillary Clinton under valkampen. Det  är väl ännu tydligare idag. Men är det verkligen sant att USAs president när som helst ensam kan utlösa den stora bomben, den som kan göra slut på världen som vi känner den? Tanken verkar ju galen, även om mannen i Vita Huset inte skulle vara det.

Men så är det tydligen. Visserligen finns det ingen knapp att trycka på, utan en väska, kallad “den nukleära fotbollen” (efter den längesen skrotade krigsplanen “Dropkick”). Men den innehåller det presidenten behöver för en kärnvapenattack. Så har det varit sen det kalla kriget och “the idea of MAD”. Förutom “galen” betyder MAD här “Mutually Assured Destruction” –  ”ömsesidig garanterad ödeläggelse”: Redan på 1950-talet hade både USA och Sovjetunionen kärnvapen nog för att utplåna varandra – och slå tillbaka även efter att motparten anfallit. Det kallades för “terrorbalans”, och borde – åtminstone teoretiskt – innebära att ingen av dem vågade anfalla den andre, eftersom det betydde självmord.

Fortsätt läsa ”Galningarna och bomben”