Jag är alldeles för otvärsäker för att delta i heta debatter. Och när jag nån gång verkligen är engagerad i en fråga kan jag bli rasande på meningsmotståndare – i värsta fall börjar tårarna spruta. Och vem lyssnar på en sån? Jag skulle inte själv göra det. Därför skriver jag hellre, då kan jag i lugn och ro tänka över även motsidans argument, kanske rentav ifrågasätta mina egna. Andra gör annorlunda, och en del av dem förstår jag sämre än andra. Häromdagen hittade jag ett bra exempel på vad jag menar. (Inga namn, det finns som sagt flera.)

För något år sedan tecknade J i utländsk TV en sverigebild som många reagerade emot. En av dem skrev en debattartikel i DN, som J på vanligt sätt fick bemöta. Hon ansåg att det hon sagt blivit felciterat, förvanskat och taget ur sitt sammanhang. Men erkände också att ingenting i den kritiska artikeln var fel och medgav att hennes liknelser bitvis varit svepande.

Fortsätt läsa ”Hur blir man egentligen förminskad?”

Ibland stöter jag på vänliga ungdomar i affären som säger “Ni” till mig, och jag protesterar inte, för jag förstår att det är tänkt som en artighet. Det är det dock inte. Inte för oss som var med när det begav sig.

Det svenska tilltalet före vår “du-reform” var nämligen INTE ett “Ni” motsvarande det tyska “Sie” – för att inte tala om engelskan med sitt behändiga “you”. I så fall hade vi nog aldrig “blivit du” med varann. I Sverige måste den som inte ville göra bort sig på den tiden tilltala obekanta i tredje person, med titel: “Önskar fru professorskan XX ha fönstret öppet eller stängt?” När min arbetskamrat skulle träffa en chef på vårt (mera formella) huvudkontor kunde receptionisten inte anmäla besöket förrän hon visste om hon var “fru” eller “fröken”. Det dög inte med för- och efternamn, eftersom de inte var “du” med varann.

Fortsätt läsa ””Behagar friherrinnan kuvertera de här breven? Men fort ska det gå!”  ”

Jag läste om läraren och tränaren som haft en sexuell relation med en elev sen hon var 13 år. Han var 20 år äldre, både mattelärare och tränare till flickan och åtalades för “grovt sexuellt utnyttjande av underårig (dvs innan hon fyllt 15), grovt sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.”

Det kan ta lång tid för ett barn att inse att det är övergrepp det utsattes för – och ännu längre  tid innan man orkar anmäla. Därför börjar preskriptionstiden för sexualbrott riktade mot barn löpa först från den dag barnet fyller 18 år. Den här flickan anmälde brottet 14 månader före preskriptionstidens utgång. Utredningen pågick i ett år och ledde till åtal. Men eftersom mannen inte kom till rättegången och polisen inte lyckades hitta honom i tid går han nu fri. Han slipper inte bara fängelse och skadestånd – han har också ett rent straffregister och är fri att söka nya lärarjobb.

Det låter ju inte riktigt bra.

Fortsätt läsa ”Hur står det till med våra moraliska kompasser, egentligen?”

Den som såg bilden av treåringen som låg död på en strand efter att ha försökt fly från kriget tillsammans med sin familj glömmer den inte. Bilden påverkade många och spreds över världen som en symbol för flyktingkatastroferna runt Medelhavet. En drunknad liten pojke i sovställning får oss att reagera som medmänniskor.

Den klassiska bilden av den nakna flickan som springer från amerikanarnas napalmbombningar under Vietnamkriget sägs ha bidragit till att kriget förkortades – den allmänna opinionen vände sig mot det.

Vi människor har en unik förmåga att inse att andra människor är individer som vi själva, med egna känslor och tankar. Vi är så bra på det att vi till och med förmänskligar djur och döda föremål. Men det finns en begränsning.

Fortsätt läsa ”För att bli mänskliga behöver vi kunna känna igen oss”

Det finns egentligen bara två saker som vi riktigt  säkert vet gäller för oss alla: Vi föds och vi dör. Och till skillnad från djuren så vet vi om det.

Det finns många olika sätt att hantera den kunskapen. Man kan tro på evigt liv, betrakta döden som ett opassande samtalsämne att nogsamt undvika, eller ägna ett liv åt att fundera kring samma död. Man kan ha dödslängtan eller -ångest. Jag läste om mannen som var så rädd att dö att han gick och hängde sig. Eller den som skapade ett totalt hälsosamt liv åt sig – långt från avgaser och gifter. Fick torpets taklampa i huvet första kvällen och dog på fläcken.

För en del känns det viktigt att detaljplanera sin begravning, ha en fin gravsten och lämna något bestående i arv efter sig – arvegods, hus eller “ett snyggt sterbhus”. En del funderar mycket över hur länge man fortfarande lever kvar i andras minnen. Medan andra helst vill strös för vinden.

Fortsätt läsa ”En dag finns man inte längre. Vad händer sen?”