Om ungarnas mammor. För papporna var ju på det hemlighetsfulla ”jobbet”.

Jag läser vidare om Hammarbyhöjden i “Den vita staden” att de flesta som flyttade in i de nya husen var unga nygifta par och barnfamiljer, så det fanns många barn. Och så sent som 1930 var andelen gifta par där kvinnorna var hemma 93 %.

barnpar

Min  mamma var lite modern på den punkten, för hon slutade inte att jobba så fort hon gift sig, utan först när hon fått barn. Det var inte uppskattat av alla, minns jag att hon sa. En del tyckte att hon skulle vara hemma och ta hand om sin man. “Men han var väl inte hemma?” frågade jag troskyldigt.

På bilderna från den första tiden ser jag ett oerhört elegant par med välklädda barn. Eller vad tycks om kortet på mig och min fosterbror iklädda matchande pepitarutig rock/kappa med mörkblå sammetskrage och guldmärkes-keps/hatt? Jag minns tydligt hur fin jag var, och att kissdockan i mitt knä hette Sussie.

Från senare tid minns jag mammas ständiga kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att hon sydde våra kläder trots att hon inte gillade att sy, och att hon hade diverse extraknäck. Var det när barnen kommit som det blev skralare? För dyra vanor hade vi inte, fortfarande idag längtar jag inte ens efter ett lyxigt liv. Ärftlig förnöjsamhet?

Fortsätt läsa ”Om ungarnas mammor. För papporna var ju på det hemlighetsfulla ”jobbet”.”

Och vi såg lekplatser vart vi såg 😁

I albumet som mamma gjorde iordning åt mig hittar jag många bilder på utflykter, där barn och vuxna (mest mammor, förstås) sitter på filtar med saft, kaffetermosar och cigarretter. Så i sällskap med vuxna kom vi redan som barn över stora vägen och till ängen som fanns ungefär där Globen nu ligger.

e-gropen

Där fanns också det jag nu fått veta hette Ödledammarna, där vatten hämtades till närbelägna Slakthuset. Då hade jag inte hört talas om vare sig om ödlor eller slakthus – i så fall hade jag kanske haft mina betänkligheter. Men i det vi kallade “Gropen” badade jag gärna, naken förstås, det gjorde alla barn på den tiden. Vattnet sägs ha varit kallt, men sånt märker man väl inte som barn.

Mina gamla klasskompisar berättade nyligen att man som minne av dammarna länge hade en liten fontän vid hotellet som ligger där nu. Klassens killar hade personliga erfarenheter från cykelspeedwaybanan som låg alldeles bredvid och som jag bara vagt minns.

Fortsätt läsa ”Och vi såg lekplatser vart vi såg 😁”

Alla dessa ungar söder om söder 

Jag fortsätter att läsa “Den vita staden” och jämför Hammarbyhöjden med min del av Enskede: Johanneshov. De här förorterna byggdes för barnfamiljer, läser jag. En normal familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet av två rum och kök. I Hammarbyhöjden hade bara 8 % av lägenheterna tre rum och kök eller mera, medan 45 % hade två och 47 % ett rum och kök eller mindre.

Mina föräldrar tror jag bodde “mindre”, dvs i en etta med kokvrå (möjligen kokskåp) innan de flyttade till ettan, antagligen för att bilda familj. Ettan låg i ett av de nya “smalhusen”, som  enligt visionen skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft” (dvs tre våningar) och “så smala att husen blev ”genomluftsbara” “. Av samma skäl – för att få mer sol och luft än i den gamla stenstaden – låg husen också öppet och luftigt, utan kringbyggda, mörka gårdar.

enskede-bakgard-img_7203

Fortsätt läsa ”Alla dessa ungar söder om söder ”

Nostalgisk vandring IRL

När vädret blev bättre gav vi oss ut på en liten vandring i nutid för att jämföra med minnesbildernna jag skrev om förut. På “min” gata är det allra mesta sig precis likt, medan på andra sidan nåt har hänt: VEM HAR LANDAT DÄR BORTA?! 😱

När vi tog kort stötte vi på en (annan) pensionär, som bodde lite längre neråt gatan, numera med den sista av fem katter. Där hade hon bott ända sen 1961 – och jag som flyttade därifrån med mina föräldrar 58! Vi kunde nästan ha mötts, fast hon var nog en ung fru då och jag bara nästan-tonåring. Hon berättade storögt om att en del av lägenheterna i området nu blivit bostadsrätter – med jättehöga insatser. I Hammarbyhöjden visste hon att det är mycket nybyggt, och misstänker att man nu planerar att ta bort Konsum där.

Nu var hon på väg att handla i Globen och på något annat ställe, där hon spanat in extrapriser. Så fick hon sig några promenader varje dag i området, där hon fortfarande trivdes mycket bra. Hon nickade instämmande när jag beskrev omgivningarna som en ostörd oas mitt bland alla förändringarna – och något Internet hade hon inte heller, och ville inte ha! Allt oförändrat.

Fortsätt läsa ”Nostalgisk vandring IRL”

Det kanske är vicevärdinnor 2.0 vi behöver?

Jag har fått en hembygd! När bohuslänningen i mitt hem (a k a maken) går igenom sin pappas släktforskningspärmar och lånar böcker om gamla gårdar brukar jag säga: “Jag är stockholmare, så jag har ingen hembygd.”

Men det har jag ju! inser jag när jag träffar gamla klassisar som också växte upp söder om söder. Så jag köpte en bok om Brännkyrka, som tydligen en gång i tiden omfattade bland annat alla orter jag haft någon relation till innan jag emigrerade till Täby: Enskede, Farsta, Gubbängen, Svedmyra, Flaten, Tallkrogen osv… Och Johanneshov, dit tydligen min barndoms gata hörde. Fast jag säger Enskede.

barnstuga
Bild ur PDF ”Den vita staden”. Obs uniformen, som min mammas, utbildad barnsköterska.

Sen hittar jag – först på bibblan, sen på nätet – “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. Och jag bodde i alla fall granne med Hammarbyhöjden och känner igen nästan allt. Boken är från 1989, så här blir det flera tidslinjer: trettio-fyrtiotalen, “nu” i boken och “nu” IRL. Kanske barnsköterskan på barnstugebilden också var utbildad på Vita Bandet som min mamma? Uniformen är i alla fall väldigt lik.

Fortsätt läsa ”Det kanske är vicevärdinnor 2.0 vi behöver?”

Det man inte vet far man inte illa av. Eller är det tvärtom?

Jag tyckte mycket om dokumentären “Skörheten” om och av Ahang Bashi, en framgångsrik ung filmmakare som lider av depression och attacker av panikångest. Hennes fråga är:

Varför kan man tidvis må så dåligt trots att man har en kärleksfull familj,
bor i ett land i fred och har ett jobb och vänner som andra avundas?

Familjen kom till Sverige i efterdyningarna av den iranska revolutionen. Ahang var två och ett halvt år när de förlorade allt och fick börja om från början. Ändå kan hon inte säga orden “traumatiserat flyktingbarn” utan att grina illa och markera citationstecknen kring orden. För det finns ju många andra som hade det värre än hon, som har sin kärleksfulla familj. Hon vet ju att de flydde för allas bästa, och ingen annan i familjen har ångest. Dessutom är hon ofta glad. Hon får inte ihop det.

Och familjen försöker förstå och stödja henne.

Fortsätt läsa ”Det man inte vet far man inte illa av. Eller är det tvärtom?”

Har en terrorist lyckats ta sig in i Vita Huset? 😱

Okunnig som jag är brukar jag då och då läsa in mig på sånt jag tycker att jag borde veta mer om. Nu gällde det den maktdelningsprincip som kännetecknar USA:s statsskick. Makten delas alltså mellan:

  • den verkställande makten (ex vis president, vice president, regeringsdepartement)
  • den lagstiftande makten (ex vis kongressen)
  • den dömande makten (alla federala domstolar med högsta domstolen högst upp)

Jag fortsätter min självstudiekurs med att slå upp “Vad är terrorism?” och läser på säkerhetspolitik.se:

Fortsätt läsa ”Har en terrorist lyckats ta sig in i Vita Huset? 😱”

Nostalgivandring bland barndomens butiker

På hitta.se (där jag hämtat bilderna) ser jag att det fortfarande finns affärer i min barndoms kvarter – eller åtminstone restauranger och företag. På femtiotalet fanns det mesta av det vi behövde i denna gatukorsning.

blasutv-shops2-bVårt hus är det till vänster. På kortsidan låg en kemtvätt med stora fräsande strykmaskiner. Där jobbade män med uppkavlade skjortärmar, det var jättevarmt och luktade väldigt speciellt därinne. Åtminstone på sommaren stod dörren öppen så att ångorna bolmade ut (vilka ångor? kan man undra). Vi kikade nyfiket in, när vi inte bollade tvåbolls bondtolva mot väggen utanför eller plockade av vresrosens blomblad och låtsades att det var läppstift.

På kortsidan till huset mittemot låg ett kondis med bageri. En sommar var en tjej där på besök, som jag blev lite kompis med. Hon åt så mycket kaffebröd att hon fick sura uppstötningar, minns jag avundsjukt. Jag fick också smaka, men inte riktigt så mycket.

Fortsätt läsa ”Nostalgivandring bland barndomens butiker”

Tacka vet jag den gamla gedigna studentexamen! Eller?

Som jag skrivit om tidigare tog jag studenten på den tiden som brukar beskrivas som “den gamla goda” – eller i mitt fall kanske den “halvgamla halvgoda” – tiden. Jag var nämligen en av dem som placerats i den experimentella enhetsskolan och därmed hade mycket sämre kunskaper inför gymnasiet än de från “gamla goda realskolan”. Det påpekade i alla fall våra gymnasielärare ständigt med viss irritation. “Hur kunde det vara vårt fel?” undrade jag redan då. Men det var inte många som ifrågasatte lärarna på den tiden, och jag gjorde det inte.

Mogenhetsexamen kallades det. När vi ifrågasatte meningen med muntan, det slutliga muntliga förhöret, (för det gjorde vi faktiskt!) sa lärarna att det visade om vi var mogna nog att klara pressen att inför stränga censorer från Skolöverstyrelsen sammanfatta det kunnande vi inhämtat under tre-fyra gymnasieår i svaret på en enda fråga.

“När i livet har man användning för den förmågan?” kan man undra. Själv har jag aldrig haft det.

Fortsätt läsa ”Tacka vet jag den gamla gedigna studentexamen! Eller?”

Om självbilder i relationer

Ungefär ett år efter separationen insåg jag att min bekantskapskrets var helt enkönad och de enda män jag hade kontakt med var jobbarkompisar. Så hade det visserligen alltid varit, men det blev tydligare när jag inte längre ingick i ett par som umgicks med en del par. Jag bestämde mig för att göra nåt åt saken.

”Det är aldrig för sent!” tänkte jag käckt. Det här var ju året när jag till och med hängde med på skidresa! Visserligen fick mina väninnor lotsa ner mig till en tidigarelagd afterski, när jag vågat mig upp i en icke-barnbacke och inte kom ner… Men jag kunde i alla fall bocka av skidåkning på min “bucket list” – om jag haft någon.

Så hur får man manliga vänner? Jag är inte så social att jag ens vet hur man får kvinnliga vänner, men i lokalpressen såg jag kontaktannonser. (Det här var på papperstidningarnas tid.) Så jag satte in en sån. Stressande många män ringde och jag insåg att man måste vara snabb för att få tag i dem innan de hunnit få napp på annat håll.

Fortsätt läsa ”Om självbilder i relationer”