”Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.

Det var rubriken på veckomailet om Imagoterapi. Det fortsatte:

  • Vi är hundraprocentigt ansvariga för oss själva, våra behov, våra val, vår glädje och vårt liv i stort.
  • Vi förstår att vi även ”smittar” varandra hela tiden, och därmed har ett ansvar för helheten.
  • Vi kan aldrig ta ansvar för vad andra känner, tänker eller gör.

Det påminde mig om samtalet på en annan blogg kring det här med hur olika vi vill leva våra liv. Och jag gillar ju att vrida och vända på egna och andras tankar, känslor och erfarenheter – när man ser på sig själv och andra “med varma ögon”, som terapeuten säger. Och så hittade jag videosnuttar på nätet.

Fortsätt läsa ””Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.”

Goda nyheter = inga nyheter. Fast måste det vara så?

Minns ni de gamla svarta polisbilarna med vit text: “POLIS” på? I studentkarnevalen fanns en likadan, men med texten “BOV”. Fast riktigt så enkelt var det förstås inte ens på den tiden.

Efter Trumps fake news “Look what happened in Sweden last night!” (Svar: inget särskilt), som man skojat mycket om på nätet, åkte journalisten Tim Pool hit för att kolla läget. Han är från Chicago och van att rapportera från oroshärdardar världen över. Första  dagen twittrade om han sin förvirring över politiseringen i Sverige: “Vissa säger att det aldrig har exploderat en granat här, andra att jag kommer dö inom tio minuter”. Hans erfarenheter blev blandade.

Fortsätt läsa ”Goda nyheter = inga nyheter. Fast måste det vara så?”

NYFIKEN PÅ: Så var det på den tiden! Men många av oss överlevde.  😁

Vår bokhylla börjar (precis som vi själva) bli lite till åren och verkar behöva lite stöd. Till att börja med tänkte vi tömma den – och hittade genast en åtta centimeter tjock bok som visade sig innehålla 1927 års Svenska Journalen i inbundet skick. (Varför äger vi den? Troligen från nån loppis.) Jag började bläddra. På den vägen är det…

När vi köpte hus 1980 fick vi en bok om trädgårdsskötsel från sextiotalet. Jösses vad man skulle spruta “för säkerhets skull” – åtminstone om man ville slippa dåligt samvete och vanrykte för sin misskötta trädgård.

Nu läser jag om 1927 års entusiasm över vetenskapligt beprövade metoder.

Under bilden av annonsens gallskrikande spädbarn och gigantiska, hotfulla mördarfluga står det bland annat:

FLUGOR DÖDA!
”6.000.000 bakterier finnas på varje fluga, enligt vad vetenskapen lär oss. Försvara Er med FLIT!”

Fortsätt läsa ”NYFIKEN PÅ: Så var det på den tiden! Men många av oss överlevde.  😁”

Våra olika sätt att hantera livet

Om den oerhörda frustrationen när livet går en emot.


Jag kollade Facebook-sidan för min bostadsrättsförening – nästan det enda jag använder Facebook till. Där har vi fått användbara  tips om vilken säkerhetsdörr andra köpt och kan se om flera har trubbel med nätanslutningen och sånt. Men den här gången hamnade jag i en animerad debatt om (klassikerna) tvättstugestädning och sopsortering. Eller egentligen var det bara en som debatterade, om man säger så.

Det började med en enkel fråga: “Jag undrar var man ska lägga hårdplast i soprummet?” Sen följer 33 kommentarer, där några först försöker förklara hur det är och därefter får stå till svars för att “föreningen inte tar större hänsyn till miljön”. Sen kommer tre inlägg i rad om städningen i tvättstugan – det första lugnt, men sen eskalerar det ända till: “Städningen är så risig att jag sagt detta många gånger men föreningen tar det inte på allvar. Attityden är tråkig. Så jag och många andra som håller med mig kommer att anmäla detta via brev till hälsomyndigheterna!”  

Fortsätt läsa ”Våra olika sätt att hantera livet”

Men vad är det dom säger egentligen? 😲

Ibland roar jag jag med att spara exempel på hur det kan gå när man verkar ha haft lite otur när man tänker – eller åtminstone när man formulerar sina tankar. (Åtminstone i tidningarna. 😉 )

En vikarie hämtades av polis framför ögonen på personal och elever, misstänkt för sexuellt ofredande och försök till utnyttjande av barn för sexuell posering. Samma lärare, med ett digert brottsregister, tvingades nyligen bort från ett annat skoljobb på grund av samma sexbrottsanklagelser.

Men vikariepoolens VD verkar lugn: “Vi har en mycket väl utarbetad process och jag har sett över våra rutiner hur vi väljer att anställa personal. Bland annat att vi alltid tar utdrag ur belastningsregistret.“

Och när tidningen frågar om det alltså går bra att få jobb hos dem för en kriminellt belastad person, som stängts av för misstanke om sexualbrott i sitt arbete, blir svaret:

“Så tycker jag verkligen inte att du ska säga, tycker jag absolut inte att du ska skriva. Det är din tolkning. Vi har följt våra rutiner om hur vi anställt den här personen.” Fråga: ”Men om ni följt de rutiner ni har så betyder väl det att detta kan hända igen?” Svar: “Det ska inte hända igen.“… Efter intervjun återkommer VD: “Om det visar sig att det brustit måste vi se över våra rutiner. Vi vill inte att det ska hända igen.”

❓ Och jag som i min enfald trodde att det var just det som HADE visat sig.

Fortsätt läsa ”Men vad är det dom säger egentligen? 😲”

Plötsligt minns jag den fasansfulla skolgympan  😰

Såg att en skola har infört gymnastik varje dag, allt i det lovvärda syftet att få ungarna att röra sig mera – jättebra, ju! Men det jag fastnar för i nyhetsinslaget är den klumpige, något lönnfete killen som lite ovigt tar sig över bommen, fast den inte är hög. Och det är mig själv jag ser.

Blotta åsynen av ribbstolarna i en gymnastiksal ger mig handsvett och hjärtklappning. Jag känner lukten av fotsvett, hör den gällt drillande visselpipan och minns…

Det värsta ögonblicket var nog när jag i gymnasiet blivit lite tuffare och helt enkelt vägrade att ens försöka hoppa över den där eländiga plinten. En gång jagade vår korpulenta gymnastiklärarinna i sin snäva kjol(!) in mig in i ett hörn. Men en storvuxen klasskamrat ställde sig beskyddande framför mig med händerna i sidorna (ungefär som en mera framgångsrik Gandalf i videon nedan). Då lommade lärarinnan iväg. (Tack, Solveig! Och: Vad är det för sorts människa som beter sig som somliga lärare gjorde?)

Fortsätt läsa ”Plötsligt minns jag den fasansfulla skolgympan  😰”

Alltid dessa skumma “andra” med sitt fördärvliga inflytande

Om “vi och dom” – motsättningar och sammanhållning, förändring och utveckling…

När jag läser om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras” känns formuleringen väldigt aktuell. Fast i boken om Hammarbyhöjden – “Den vita staden” – handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså.

I en polisrapport från 1914 (se ovan) är det istället suspekta stadsbor som invaderar villasamhället (mina fetningar):

Enskede folkpark hade tillstånd att ”från klockan 7 till 11 eftermiddagen anordna dans och folklekar.” Men nu har ”48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare, anfördt klagomål”: … ”att musiken och ovesendet från folkparken på söndagseftermiddagarna är störande för jordfästningarna å Södra begrafningsplatsen samt att folkparken vanligen hvarje söndag besökes af cirka 2000 personer öfvervägande söderbor s. k. söderamerikanare”.

Fortsätt läsa ”Alltid dessa skumma “andra” med sitt fördärvliga inflytande”

Den långa vägen mot Folkhemmet

Även om jag knappast längtar tillbaka till folkhemmet kan jag förstå att det  upplevdes positivt – när man tänker på hur det var innan. Det känns som långt borta och längesen, men det är vägen till förorten, där jag bott i hela mitt liv. Jag fortsätter att läsa, bland annat i  “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. 

trangbodd-1901

1895 bodde mer än 2/3 av Stockholms befolkning i lägenheter på ett rum och kök, eller enbart kök (s k spisrum). I närmare hälften av ettorna hade man dessutom inneboende. 42 % av enrumslägenheterna var överbefolkade, medan motsvarande siffra för Berlin var 26 %. Och Berlin var inte precis känt för sin höga bostadsstandard. Det vet den som sett Zilles teckningar med kommentarer på “berlinerisch”. Jag har inte längre kvar mina ölunderlägg med Zille-bilder, men jag hittade en typisk teckning, besläktad med den svenska, även om berlinarna verkar frodigare och mera slängda i käften…

(Här skrev jag lite mer om Zille och översatte bildtexten).

Fortsätt läsa ”Den långa vägen mot Folkhemmet”

Det  svenska folkhemmet – skulle vi verkligen vilja ha tillbaka det?  

Barnrikehusen jag skrev om tidigare var en del av det som kallas det svenska folkhemmet, det som en del idag verkar längta tillbaka till. Och för oss som var barn då är det lätt att bara minnas idyllen när vi tittar tillbaka och kollar gamla kort.

Men sen går vi på Nordiska Museets utställning “Folkhemslägenheten” och ser veckotidningsomslaget med den lilla flickan vid tvättbrädan och texten: “Vilka flickor blir först gifta?”.

Tidningen ligger på ett tidningsställ exakt likadant som min mammas och flickan har flätorna uppsatta med rosetter – precis som jag hade när jag skulle vara fin. (Fast jag hade fluffigare rosetter.) Själva artikeln ”Vilka flickor blir först gifta?” börjar visserligen: “Lär er ett yrke, flickor, eller ta ett arbete. Och gift er sen”. Men det hjälps inte – det var inte det budskapet de sålde tidningen med. Jag känner hur det samhället skulle strama över höfterna.

Även när det gäller värre saker än trånga könsroller.

Fortsätt läsa ”Det  svenska folkhemmet – skulle vi verkligen vilja ha tillbaka det?  ”

Barnrikehus – vad var det egentligen?

En vän till oss har ibland skojskrutit med att han minsann vuxit upp i ett barnrikehus på Östermalm, som en något udda fågel i den förnäma stadsdelen. Det jag hade läst om barnrikehus var att de byggdes av allmännyttiga bolag för att erbjuda barnrika familjer bostad till kraftigt reducerade hyror. Och jag minns ju att de fanns i min hembygd söder om söder – men på Östermalm?

ostermalmbarnrikehus-2
Barndaghem med lekterrass i kv Körsbärskärnan, Östermalm. Ur ”Bostäder för barnrika familjer”, 1939.

I “Den vita staden” hittar jag både bild och information:

”I oktober 1936 var de första barnrikehusen på Östermalm, i Kristineberg och i södra Hammarby klara att flytta in i. Minimistandarden för en lagenhet avsedd för ”barnrik familj” var 2 rok och det blev den vanligaste lägenhetsstorleken i de första barnrikehusen. Hyrorna var låga.”

Och i “Stockholmskällan” hittar jag information om min egen gata.

Fortsätt läsa ”Barnrikehus – vad var det egentligen?”