När brottslingar dömdes till att skämmas offentligt var tanken att allmänheten skulle avskräckas, och den dömde därefter skulle ha sonat sitt brott mot samhället och välkomnas tillbaka till gemenskapen. Vilket förstås var särskilt viktigt i en tid utan sociala skyddsnät, när människorna var mera direkt beroende varandras hjälp än idag.

På medeltiden existerade inte fängelse som straff, bara som häkten eller förvaringsplats för krigsfångar. Allvarliga brott straffades med döden, de mindre med böter, skam- eller kroppsstraff. Den som inte kunde betala sina böter kunde istället dömas till piskning eller att stå i halsjärn vid skampålen.

Red Schöldström rapporterar: En novemberdag 1857 kunde den flanerande allmänheten på Drottninggatan se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cunha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Det hela hade börjat på mamsell Thunbergs schweizeri vid Gustaf Adolfs torg, högkvarteret för tidens gardesofficerare och yngre diplomater. Bakom disken stod en dag en synnerligen vacker flicka, som den eldige brasilianaren ville ge en längre artighet på svenska språket än det ”vacker flicka”, som lär vara de allra första svenska ord Soto lärt sig. Han bad därför umgängesvännen Baker att skriva ner några passande svenska ord, som vicomten mycket noga lärde sig utantill och vid ett senare besök på schweizeriet levererade, med handen på hjärtat och en artig bugning.

Lördagen den 18 mars 1848 samlades tusentals nyfikna utanför De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg. Man förde oväsen och hurrade, men det rådde ingen större oordning – ännu. När massan rörde sig vidare var den unge Claës Lundin en av många nyfikna som följde med för att se ”hvad det skulle bli af”. 1904 berättar han i sin bok ”En gammal stockholmares minnen” vad som hände sen:

Hopen gick till Storkyrkobrinken och började omedelbart kasta sten mot nr 9 under hotfulla skrän mot kammarrättspresidenten von Hartmansdorff, som bodde där. Man lyckades nästan slå in dörren, men presidenten bodde två trappor upp, så många stenar träffade istället våningen under, där grosshandlare Smerling bodde. De egentliga våldsverkarna var inte fler än 30 eller 40 och verkade sakna ledare, men situationen blev snabbt obehaglig, eftersom trängseln gjorde att den som väl kommit in i mängden kring stenkastarna hade svårt att ta sig därifrån.

Det här är historien om stormaktssveriges mäktigaste krigsfartyg som sjösattes, seglade en kilometer. Och sjönk.

Den 10 augusti 1628 samlades tusentals åskådare på kajer och stränder för att bevittna det praktfulla örlogsfartyget Vasas jungfrufärd mot Polen, där kung Gustav II Adolf och den svenska armén befann sig. Ackompanjerat av fanfarer och omsvärmat av småbåtar bogserades skeppet ut ur Stockholms hamn. Utanför Beckholmen hissade matroserna fyra av Vasas tio segel, kanonportarna var öppna och det sköts salut.