En kolumnist i Aftonbladet skriver att polisen nu lär ha flera kommunikatörer än narkotikapoliser och dessutom ett ramavtal med en PR-byrå för 35 miljoner kronor och fortsätter: “kort sagt mer babbel. Samhällsnyttan begriper jag inte, och inte vad en kommunikatör är egentligen.”

Jag borde ju veta vad det är, för jag var i många år medlem i “Sveriges Informationsförening”, numera “Sveriges Kommunikatörer”. Fast jag kallade mig nog  informatör, trots att min man ibland retade mig för (polis)spion. 😉 Och såg som min uppgift att helt enkelt sprida information, främst på webben. Bland annat länkade jag till alla artiklar som skrevs om oss, och vidare för mera information på vår sida. En gång tyckte VD att jag inte skulle länka till ifrågasättande artiklar. Själv tycker jag fortfarande det varit smartare att bemöta kritiken.

Så jag har aldrig jobbat med den “mediehantering” jag nu ser exempel på: Det reflexmässiga “Jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet” – även när de inblandade gett skriftligt tillstånd till just detta. Eller papegojsnacket, där man upprepar samma utantillsvar gång på gång på gång. Kommer ni ihåg när dåvarande migrationsminister Tobias Billström påstods ha uttalat sig nedlåtande om irakiska flyktingar? Nedan upprepar han det långa icke-svaret 16 gånger (! jag har räknat):

Fortsätt läsa ”Kommunikatörer – vad är det? Och behövs de?”

Jag läste att Ann Heberlein slarvat med fakta i en artikel. ”Men det är ju hon som gjorde TV-serien om bipolaritet, som jag tyckte så mycket om. Sånt gör väl inte hon?” tänkte jag, naiv som jag är. ”Dessutom är hon ju inte bara en respekterad skribent utan även lektor i etik vid Lunds universitet. Så hon klarar förstås snabbt upp det här.” 

Så trodde jag, men så verkar det inte riktigt ha blivit. Det jag kan se har hänt:

1. Heberlein skriver en artikel med titeln:
   ”Vi måste prata om islam – De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”
2. Andra upptäcker att hon har missuppfattat den statistik artikeln utgår ifrån.
3. Men det vill hon inte prata om. (!!)

Visst låter det lite som ett satirprogram? Dessvärre är det sant.

Allteftersom jag läser artiklar och lyssnar på radio växer mina frågetecken.

Fortsätt läsa ””Vem i hela världen kan man lita på?” undrar jag ofta.”

Jag har varit hos tandläkaren – och vi pratade lite om min ”tandläkarhistoria”. Som barn hade jag JÄTTEMÅNGA hål, fast jag inte åt särskilt mycket godis och gjorde mitt allra bästa med tandborstningen, rädd som jag var för skoltandläkaren. Som varje år suckade tungt, skällde på mig, drog ut och borrade. Bedövningen satt i hela dan, minns jag, men borrandet gjorde ändå ont, med ilningar ända ner i tårna. Inte konstigt man blev rädd.

Som vuxen lät jag därför bli att gå till tandläkaren i flera år, plågad av ständigt dåligt samvete. Hos första privattandläkaren märkte jag att det inte alls gör ont om det är riktigt bedövat. Kan verkligen skoltandläkaren ha lagt bedövningen fel för att straffa mig?

Fortsätt läsa ”Löständer och knäckebröd”