Spaningar

Bland rasbiologer och boktjuvar med vetenskaplig kompetens

På bokmässan i Göteborg hade vi i vanlig ordning ingen plan utan trängdes runt på måfå. Två gånger med någon timmes mellanrum hamnade vi på högintressanta författarintervjuer som på nåt sätt hängde ihop. När jag sen läser den ena författarens intervju i det nummer av Filter som ingick i min provprenumeration bestämmer jag mig för att skaffa boken.

Så jag laddade ner “Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” av Maja Hagerman.

Någon aning hade jag om att den gamla goda (Folkhems)tiden inte var så god som vi gärna vill tro. Men att Sverige var ett föregångsland (eller vad man nu ska kalla det?) när det gäller rasbiologi, det var lite oväntat. Åtminstone för mig.  “Svenska sällskapet för rashygien” bildades redan 1909 och var därmed den första lokalavdelningen utanför Tyskland.

Fortsätt läsa ”Bland rasbiologer och boktjuvar med vetenskaplig kompetens”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Hur funkar vi?, Texter o tankar

Varför älskar jag Dorothy Rowe?

Eftersom jag märker att jag ofta återkommer till Dorothy Rowes tankar, har jag börjat läsa om hennes böcker för att minnas varför jag fastnade för henne från början. För det var länge sen jag först snubblade över hennes böcker, på den tiden jag försökte hjälpa min deprimerade mamma.

Utan att veta hur.

Jag tilltalades direkt av hennes medmänskliga synsätt, inte bara vad gäller depression. När Rowe skulle doktorera reagerade hon mot att all vetenskaplig litteratur beskrev depressionen utifrån åskådarens synvinkel. Skälet till att psykiatriker inte alltför noga undersöker vad deras patienter tänker och känner är enligt Rowe: “Människor förstör teorier. De är så olika att de inte passar in i teorier. Det är därför personal och patienter hålls så åtskilda på psykiatriska kliniker.”…

Fortsätt läsa ”Varför älskar jag Dorothy Rowe?”

Profilbild för Okändlenaikista8 kommentarer
Vi på nätet

Vi och våra sociala medier

Jag begriper mig ju inte riktigt på det där med “kortisar”, så jag har varken Twitter eller Instagram. Fast just nu tänkte jag fatta mig kort och bara skriva om Expressens helt underbara historia om kvinnan som hittade en lapp på anslagstavlan, laddade upp den på Facebook – och åstadkom EN VIRAL SUCCÉ! 🙆

Jag har varken Twitter eller Instagram. Därför går jag runt på gatorna och ropar till slumpmässigt folk vad jag äter, vad jag dricker, hur jag har det hemma mm mm. Det är trots allt viktigt att bygga nätverk. Hittills har jag tre följare. En är tydligen läkare, dom andra poliser.

PS: Det är INTE jag som har skrivit lappen. 😉

Fortsätt läsa ”Vi och våra sociala medier”

Profilbild för Okändlenaikista3 kommentarer
Hur funkar vi?, Texter o tankar

Vad är det egentligen jag är rädd för?

När jag var 14 år åkte vi på klassresa till Bremen – en viktig resa för mig: Det var då jag på avstånd började skymta vem jag skulle kunna bli som vuxen. (På den vägen är det.) Femtio år senare(!) träffade jag  klasskompisar jag inte alls hade känt i plugget. Det var så trevligt att vi möttes flera gånger. Några pratade om att “göra om” skolresan.

Och jag VÅGADE följa med, trots att jag inte kände dem! YIPPIE!

Även den resan blev viktig för mig, jag blev ombedd att skriva om det och testade att blogga. Och blev fast. Annars vore jag inte här. YIPPIE igen!

Så varför kändes det först jätteläskigt, redan inför den första resan? ❓

Fortsätt läsa ”Vad är det egentligen jag är rädd för?”

Profilbild för Okändlenaikista9 kommentarer
Texter o tankar

Om känslors användbarhet

Jag har ofta föreställt mig hur det skulle vara om man kunde magasinera småbarns oerhörda, aldrig sinande energi. Det borde inte vara något problem att få den att räcka till uppvärmning av bostäder även på nordiska breddgrader. Och tänk så miljövänligt!  🌞  

Nu har jag kommit på ytterligare en bra idé – eller kanske en vidareutveckling: Tänk om man kunde återanvända all nätilska! Kanalisera allt raseri till att förbättra världen. WOW! Äntligen kunde ilskan bli meningsfull och nyttig.

För det kan jag inte se att den är nu.

Fortsätt läsa ”Om känslors användbarhet”

Profilbild för Okändlenaikista3 kommentarer
Texter o tankar

Ett minne dök plötsligen upp…

Häromdan kommenterade jag på Marias blogg att jag är både feg och dumdristig. Nu läste jag på samma blogg om Cowspiracy. Detta påminde mig om något, med vad… ❓  

Som en annan professor Balthazar grunnade jag och grunnade…

Och så! Några timmar senare kom jag på det (precis som professorn):

”Cows with guns!” Gammalt tips från min vegetariske svärson – Tack igen!

Här är kossorna, i original från 1996: 💕

Fortsätt läsa ”Ett minne dök plötsligen upp…”
Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Texter o tankar

Drömmar är som strömmar…

…men vad som forsar runt i det här huvet kan man ju undra… Min man råder mig att  ALDRIG berätta mina drömmar för nån. För det kan bli – fel…

Men jag undrar ändå: Drömmer andra så här också. Eller är jag – eljest?

Jag har roat mig med att anteckna lite från senaste veckan.

Häromnatten körde jag över Johan Rheborg (han som spelar Fredde i Solsidan, namnet kom jag inte ihåg, men kände igen honom). Han låg i en säng(!) med spetsprytt överlakan prydligt vikt över filten på gammaldags sätt.

Fortsätt läsa ”Drömmar är som strömmar…”

Profilbild för Okändlenaikista15 kommentarer
Texter o tankar

Gammal? ”Jag har sparat allt det bästa inom mig.”

… ingen tid vill jag ha tillbaka och allt finns ändå kvar inom mig, utom det värsta, det har jag till sist lyckats rensa bort. Och alla jag tyckt mycket om, som inte längre lever, är alldeles levande inom mig. Jag har sparat allt det bästa! …

Den stora fördelen med att åldras är annars att själva livet inte är så farligt längre, att göra bort sig är ingen katastrof.

/Barbro Lindgren, med drygt ett halvt sekel i sig.

Så hur gammal är man – egentligen?

Fortsätt läsa ”Gammal? ”Jag har sparat allt det bästa inom mig.””

Profilbild för Okändlenaikista12 kommentarer
Texter o tankar

Får man inte prata om döden? Då gör jag det! ;)

Som tonåring sommarjobbade jag på Skansens restaurangkontor, i en röd stuga inte långt ifrån Björnberget. Plump som jag tydligen var redan då, och dessutom tonåring  – och alltså “odödlig” – sa jag en gång: “Ja, tänk när man blivit gammal och skrynklig.” En medelålders kvinnlig arbetskamrat kved: “Usch nej, säg inte så.” Jag: “Jamen, det blir man ju om man inte dör tidigt?”  Begrep faktiskt inte att det tydligen var ännu värre att säga så.

I nyare tid gick en storrökande arbetskamrat till doktorn för en besvärlig hosta. Efter undersökning och provtagning sa hon att om det var något allvarligt ville hon inte veta det. Alltså hann hon knappt tillbaks till kontoret innan hon började ängslas för att hon inget hört…

Att låtsas som om döden inte finns måste kännas ängsligt. För det är det enda vi absolut säkert vet att vi inte  kommer undan. Om vi aldrig dog skulle ju hela konceptet paja.

Fortsätt läsa ”Får man inte prata om döden? Då gör jag det! ;)”

Profilbild för Okändlenaikista9 kommentarer